God morgon alla träningshatare, träningsfreaks, lagomtränare, och alla ni andra. Ja alla helt enkelt. Nu måste vi prata om en sak som jag tror är väldigt vanlig. Varje onsdagmorgon kör jag ett pass med min PT, och jag måste säga att det sällan händer att jag ligger där i sängen, när klockan ringer, och tänker “Yes, vad härligt det ska bli att lyfta tunga vikter idag!” Jag måste intala mig själv att det BLIR härligt när jag väl kommer igång. Och det blir det alltid.
Så jag tvingar mig själv att sluta fundera på huruvida det känns toppen eller ej att gå och träna på morgonen. Det är en sak som bara ska göras och som jag mår så otroligt bra av om jag ser det lite ur ett helikopterperspektiv. Även om det kan vara motigt ibland. Vissa saker bara gör man, och jag älskar att träningen har kommit att bli en sån sak i mitt liv. Man ska inte fundera så mycket helt enkelt, utan bara göra. Varför funderar vi så mycket över just träningen egentligen? Det är ju inte så många andra saker i livet som vi håller på så där och känner efter en massa inför. Eller? Ja ja, nu har jag kört nog med pep talk till mig själv. Nu ska jag väl kavla upp ärmarna och gå och lyfta tungt då, fast jag helst av allt hade åkt raka vägen till kontoret och suttit ner hela dagen. Eller ännu hellre krupit ner i sängen igen. Men nähäpp, så blir det alltså inte.
Nu kööör vi då!
Ni andra som gillar att träna – är ni alltid peppade inför ett träningspass?
Jag önskar att jag någonsin var peppad inför ett träningspass. Jag kan vara jätte sugen och längta efter det men när det väl är dags så känns det så jobbigt och tungt. Förutom på måndagar när min syster och jag simmar och går på vattengympa ihop. Det tycker jag är så härligt! Kanske borde simma mer och lyfta mindre….
Eh, nä det kan man väl inte säga. Ibland ser jag verkligen fram emot ett löppass men oftast inte. Jag vet att det kommer kännas bra efteråt. Som den gången jag hade övertygat mig själv i bilen på väg hem att jag inte behövde springa eftersom jag hade huvudvärk och det regnade. Väl hemma slutar jag tänka, bara tar på mig träningskläderna och ger mig ut. 5 härliga men blöta kilometrar senare är jag så stolt över mig själv att jag ändå gav mig ut.
De gångerna är de bästa!! 🙂