Nu när Mio plötsligt mår bra så har vi alla kastats in i en ny verklighet. Sist han var ute och hängde så här mycket med kompisar som han gör nu så var det typ i gungorna på gården. Eller nån annanstans på Ön. Nu är de ute och cyklar lite överallt. På bara ett par veckor har hans värld vidgats nåt enormt. Det de andra har växt in i successivt har han anammat på bara två veckor. Och jag tänker att det är bara att hänga med. Jag kan ju inte sitta här och vara bakåtsträvande. Men det är speciellt när det går så snabbt. Plötsligt vill han börja ha med sig pengar och kunna äta nåt ute, och jag har varit väldigt snäll (kanske för snäll?) de här veckorna, och betett mig som att han är på semester eller nåt. Det vill säga sagt ja till allt. “Visst får du köpa en glass om du är låg”, “Ja det är klart att du får pengar”… ja men typ så. Ena delen av mig tänker att jag måste skämma bort honom nu när han äntligen får leva. Vi vet ju inte hur länge han får vara så här bra och hänga runt med kompisar. Och andra delen av mig tänker att det är bättre att behandla honom “normalt”… vad det nu är..?
Hur hade ni gjort? Hade ni varit extra snälla mot honom när det gäller “glasspengar”, och liksom passat på? Eller hade ni behandlat honom som att han var en vanlig, frisk liten kille?
Alltid på väg. Tänk att jag ens skriver det. Maj gadd ♥
Glasspengar, inget snack! Han är så värd det efter alla sjukdagar. ?
Låt honom få leva extra bra när han mår bra!
[…] konstaterar att ni tycker att jag ska skämma bort honom. Fick väldigt många ja-svar på Facebook. Det har också varit min känsla, och jag har gillat […]
Japp. Han ska ha. Om det blir ett problem så blir det som sagt ett senare problem o då tar du tag i det då. Va inte före i den frågan. Efterklok får du va sen. Puss