Barnen

Man kan aldrig, aldrig, aldrig vara “snäll” mot Mio och säga “Äsch, strunta i det idag” när det kommer till att ta blodsocker och insulin och att stoppa i sig för mycket onyttigheter. Allt måste alltid vägas, mätas eller i alla fall höftas. Och grejen är att om han äter pizza en fredagkväll så är det väldigt svårt att sen maxa onyttigheterna genom att även äta glass, chips, kakor eller godis. Det handlar om balans och att välja antingen det ena eller det andra.

Det här blir extra tydligt när det är kalas, fest eller till exempel julafton. Och jultider överlag för den delen. Hela december är en ganska jobbig månad eftersom han älskar clementiner, och vi ofta brukar äta pepparkakor. Vi kan inte alls göra det som förr – och framförallt inte både och. För sjukdomen tar inte hänsyn till vilken dag på året det är. Det har hänt flera gånger att vi noga har planerat maten en dag, och varit riktigt duktiga för att han ska “spara” sig till den extra gottiga efterrätten, men så lever blodsockret sitt eget liv och är alldeles för högt ändå. Då blir han så ledsen. Som igår kväll, då glömde han att äta sin Ben & Jerry-glass innan klockan åtta (där vi har satt gränsen för att kunna äta onyttigheter på kvällarna. På natten tar vi nämligen inte blodsocker lika ofta så det är inte bra att äta för sent), vilket innebar att det inte blev någon. Han blir så besviken, men bestämmer samtidigt att “Ok, då kan jag väl äta den på torsdag kväll, mamma?” Han är så fin och förståndig, min lilla Mio, och jag tycker så synd om honom när han står och väger sitt lösgodis eller får omplanera sin glass.

I lördags var det äntligen dags att åka och köpa julgran. Det blev väldigt sent i år. Med risk för att låta som en gammal tant… Jag FÖRSTÅR INTE vart tiden tar vägen? Hur kan det vara julafton om en vecka?? Ja, ja, vi tog i alla fall bilen och åkte in till Limhamn och valde den absolut finaste julgranen ever. Den är så perfekt på alla vis så nu hoppas jag att den står fint ända tills nyårsdagen. Då åker den ut fort som tusan. För lika mysigt som det är att julpynta, lika fräscht och frostigt blir det i januari när allt åker ner. Visst är det så?

Hur som helst – vi åkte allihop och köpte granen…

Jag gillar och inspireras av människor som det går bra för och kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig har känt någon ilsken eller halvsur avundsjuka mot någon. Och det är 100% sant. Jag vet inte varför jag inte har den genen, för jag kan absolut förstå att man kan reta sig över att det går så förbaskat bra för vissa, men jag har väl bara inte den. 

Men visst känner jag mig avundsjuk på en massa saker! Jag är avundsjuk på:

• Hannah och Amanda, Josefin & Vanja, Jessica & Angelica och alla andra som har en parhäst! Jag saknar att ha den där andra parten att bolla med i med-och motgång. Att ha den där vi-känslan som är det bästa som finns. 

• de som redan har drivit bolag i flera år och aldrig behöver fundera över likviditet utan bara kan sova lugnt om nätterna.
• de som är gravida eller har små nyfödingar. Sanna, på Mama Said, är ju gravid nu och det kan hända att jag kidnappar hennes barn. Jag har också varit på Johanna, och sagt att jag kommer ringa på hennes dörr varje dag när hon får sin lilla bebis SOM HON BTW. ANNOUNCADE i sin blogg i förrgår. Hur härligt?!!? In och säg grattis hörni!
• de som har friska barn och inte har den där gnagande oron i kroppen dygnet runt.

• de som kan sitta ner och ta det lugnt utan att fingra på telefonen, titta på TV eller göra någonting annat.

Det här är ju en video och inte en bild. Men strunt i det. För några år sen, en av alla gånger som Mio opererades och vi låg inlagda i fem dagar, så var min pappa nere och hade hand om Alvin hemma hos oss.

Det värsta med att vara inlagd – förutom allt som sker med Mio förstås och framförallt den oron som jag har när han precis har sövts och de ber mig gå ut från operationssalen för att de ska börja SKÄRA I MITT BARNS HUVUD! – förutom det (Jag kan inte förstå att jag har överlevt det så många gånger) så är det fruktansvärt att lämna lille Alvin. Det känns så grymt att lämna honom, dels för att han så klart också är orolig över sin storebror och dels för att jag ju är hans mamma. Jag vill inte vara ifrån honom, och eftersom det har skett så många gånger så känner jag lite att jag (och vi) överger honom. Min lilla, lilla åsidosatta kille. Ja för det blir så, att ett syskon till ett väldigt sjukt barn, blir ganska åsidosatt. Det är så hemskt. 

Och den här gången, för några år sen, när han hade en period av extra mammighet, så var det särskilt jobbigt. Och jag minns hur det kändes när han sprang emot mig i korridoren. Och sen… den lååånga kramen… Mitt lilla hjärta ♡ 

Men hörni, en helt annan sak! Idag avslöjar Johanna, som är grundaren till den här julkalendern, en riktigt rolig och kärleksfull nyhet!!! In och säg grattis ♡

Det här med att ha hund, visst är det superjobbigt. Det är inte ett dugg roligt att ha en valp som kissar inne, det är svintråkigt att tjafsa om vems tur det är att gå ut, och det är tufft att rusa upp ur sängen på morgonen för att gå ut diretk när det
stormar och regnar i sidled. Till exempel. Jag kan hitta många fler tillfällen som det är jobbigt att ha hund. Och jag som dessutom aldrig har varit en hundmänniska. De som känner mig kan inte alls se mig med en hund, jag har alltid varit mer
för bebisar och småbarn (Ja men det känns som att man antingen är djur- eller bebismänniska, är det inte så?), och inte haft nåt större intresse för djur. Så det är ganska otippat att vi har en hund. 

Det allra bästa Luciafirandet är det första man har på förskolan, det vill säga med första barnet. Allt är så himla stort med första barnet och det är viktigt att det blir rätt. Man peppar och laddar med fina Luciakläder, man ser till att de går och lägger sig tidigt och man övar svinmycket på alla sånger. I Mios fall så var han pepparkaksgubbe första året, och vi hade övat jättemycket på alla sånger. Ja han var ju knappt två år men jag tyckte ändå att det var stort och att han kunde alla sånger så bra. Så jag såg sååå mycket fram emot hans första Luciafirande på förskolan. 

När de kom ut i tåget, sjungandes hand i hand så gick det väl ganska bra ändå… men jag såg på honom att det här var inte hans grej. Så mycket uppmärksamhet av så många vuxna människor var inget han var ett fan av. Men han grejade det. Han stod kvar där framme med alla barn och fröknar… med ryggen emot. HELA Luciafirandet stod han med ryggen mot “publiken” och sjöng rakt in i väggen. Haha… så här i efterhand så var det ju så himla kul. Och så väldigt typiskt Mio. Han ville liksom inte, och då fanns det inte något i världen som skulle kunna få honom att ändra sig. 

Älskade lilla unge ♡ Synd att jag inte hittar bilderna på honom när han stod där med ryggen emot… Haha…

Jag vet inte hur många gånger jag har tagit blodsocker på Alvin under de här tre åren som Mio har haft diabetes. Tio kanske? Tjugo? Så fort han har kissat lite för mycket eller haft ont i magen så har jag tänkt “Han har väl inte fått diabetes han med?” Och jag tror att det är en vanlig tanke hos oss diabetesföräldrar.

Men man tror ju ändå inte att det ska hända… men det gjorde det för Josefine. I senaste avsnittet av vår podd “Barndiabetespodden” berättar hon den väldigt sorgliga historien om när även familjens minsting, treårige lille Eskil, i somras fick diabetes.

 

Jag blir så ledsen när jag tänker på att en sån liten människa ska behöva gå igenom allt som en diabetiker får gå igenom. Det är så svårt att förklara ordentligt för en sån liten tänker jag. Och jag får så otroligt ont i magen när jag hör hur ledsen Josefine blir när hon berättar. Jag förstår det verkligen och önskar INGEN på jorden denna hemska sjukdom.

 

Hur som helst – om ni vill lyssna på senaste avsnittet, där vi alltså pratar om när syskon nummer två får diabetes, så finns det att lyssna på här.

Tänk att min lilla, lilla kille är tonåring. Jag har liksom inte riktigt förstått det eftersom han blir så mycket yngre och mindre när han bara är hemma och är sjuk. Han gör inte de saker som tonåringar gör… typ tjatar om att få vara ute länge på kvällarna, har hemligheter (det har han säkert men så länge han bara är här hemma så är det inte hemligheter som spelar nån roll liksom), hänger hemma på rummet med låst dörr och en massa kompisar och så vidare. Han är ju mest bara hemma med oss i familjen och tar det lugnt. När han mår lite bättre så har han i alla fall nån form av socialt liv med sina kompisar via Skype, och det är ju tur. 

 

Hur som helst, jag tycker att det är jobbigt nu när barnen börjar bli stora. Jag vill ju att de ska vara små! Alvin är fortfarande liten och behöver mig rätt mycket, men Mio är så stor att han klarar sig utmärkt själv. Vissa saker vill han inte ens att jag är med på. Precis som det ska vara alltså, men jag tycker ändå att det är jobbigt och lite sorgligt. Jag lider ju av separationsångest och det är väl det jag känner nu… att de börjar bli stora och självständiga och därmed snart “separerar” från mig som förälder. Inte riktigt än alltså men jag känner i luften att vi är på väg dit. OCH JAG VILL INTE DET! Jag vill ha mina små killar kvar.

 

Det här var min prime-time när det kommer till föräldraskapet. Vi sov alltid så, jag och Mio. Älskar bebisar och bebistiden ♡

Jaha, när jag tappade det senast… Ja men det var ju som sagt i fredags. Vi hade en mysig kväll men jag fick ett par små utbrott under kvällen på grund av stress, sömnbrist och tjafs barnen emellan. Fast det där tjafset barnen emellan hade varit så mycket enklare att tackla om jag inte hade varit så trött. 

Och det är oftast vid de tillfällena som jag tappar det, och blir arg inom loppet av två sekunder. För vanligtvis skulle jag säga att jag är ganska tålmodig. Visst, jag kan gå omkring och smågnälla över att barnen inte plockar undan efter sig, och själv bli trött på mitt tjat, men jag brukar inte bli så arg. 

Det som händer när jag sover alldeles för lite, eller är stressad, är att jag går omkring med en irritation inombords som liksom inte vill försvinna, och då vill jag helst bara vara själv. Eller gå och träna eller nåt. Men det är ju inte alltid det går. Som i fredags, så då var jag inte en härlig mamma, för sånt där känns i luften även om man låtsas som att allt är glatt och trevligt. 

Och vanligtvis har vi det så himla mysigt när vi har fredagsmys ♡

Att ha ett barn (eller annan anhörig) som har diabetes innebär att man ständigt lever med ett visst stresspåslag eftersom man aldrig kan slappna av. Det finns alltid en risk att något ska hända, det spelar ingen roll om jag har en barnfri kväll, om jag är iväg på en jobbresa nånstans, om Mio är i skolan eller hos kompisar, eller om han och Alvin är hos pappa Jonas. Ingenting spelar någon roll, för det finns alltid en risk att han ska svimma. Och gör han det så vaknar han inte förrän någon aktivt stoppar in socker under läpparna på honom, eller ger honom en akutspruta. Nu går man ju inte aktivt och tänker på det här hela dagarna, men nästan… Det är nästan så faktiskt. Det sitter självklart i bakhuvudet hela tiden, men jag skulle vilja påstå att tankarna och oron är starkare än att de bara sitter i bakhuvudet. Det är omöjligt att släppa. Jag ska ge er exempel på ett par konkreta saker:

• Varje natt måste jag gå upp för att kolla blodsockret (förutom om han lägger sig väldigt sent och jag ska gå upp tidigt). 
• Varje morgon när jag vaknar går jag raka vägen in till Mio och puttar på honom, för att se att han sover vanligt och inte är avsvimmad. Varje morgon! (Jag undrar om han vet det här… jag måste fråga honom)
• Jag har alltid telefonen på och kan inte lämna den ens när jag är på mina danspass. Då ligger den där bredvid mig på golvet, intill väggen, och så springer jag och kollar med jämna mellanrum.
• Mio måste alltid svara i telefon. Om han är hemma själv och inte svarar på en stund så blir jag hysterisk. Ja men på riktigt alltså. Jag ser framför mig hur han ligger och krampar och svimmar av, och inte kan få socker eftersom han är själv. Så då kör jag hem. Oavsett vilken situation jag är i så rusar jag hem. Den känslan är fruktansvärd.
• Varje gång han ska äta nåt så ringer han till mig, även från skolan ja, för att få hjälp med doseringen, så om jag ska in i möten vid lunchtid så informerar jag alltid om att jag kommer behöva svara i telefon.