Det här är ju en video och inte en bild. Men strunt i det. För några år sen, en av alla gånger som Mio opererades och vi låg inlagda i fem dagar, så var min pappa nere och hade hand om Alvin hemma hos oss.
Det värsta med att vara inlagd – förutom allt som sker med Mio förstås och framförallt den oron som jag har när han precis har sövts och de ber mig gå ut från operationssalen för att de ska börja SKÄRA I MITT BARNS HUVUD! – förutom det (Jag kan inte förstå att jag har överlevt det så många gånger) så är det fruktansvärt att lämna lille Alvin. Det känns så grymt att lämna honom, dels för att han så klart också är orolig över sin storebror och dels för att jag ju är hans mamma. Jag vill inte vara ifrån honom, och eftersom det har skett så många gånger så känner jag lite att jag (och vi) överger honom. Min lilla, lilla åsidosatta kille. Ja för det blir så, att ett syskon till ett väldigt sjukt barn, blir ganska åsidosatt. Det är så hemskt.
Och den här gången, för några år sen, när han hade en period av extra mammighet, så var det särskilt jobbigt. Och jag minns hur det kändes när han sprang emot mig i korridoren. Och sen… den lååånga kramen… Mitt lilla hjärta ♡
Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.
Men hörni, en helt annan sak! Idag avslöjar Johanna, som är grundaren till den här julkalendern, en riktigt rolig och kärleksfull nyhet!!! In och säg grattis ♡