Personligt

Nu måste ni hjälpa mig. Jag är helt hopplös när det kommer till mitt hår. Fixar det aldrig utan sätter bara upp det snabbt och enkelt. Tittar knappt hur det ser ut. Aptrist, jag vet. Men det verkar inte bli nån bättring på mig när det gäller det här. Däremot så är jag inte så rädd att klippa och färga det… så nu funderar jag på om jag ska klippa det i en kort page. Ni vet så att jag precis kan sätta upp det. (För det har jag insett att jag ju alltid kommer att göra) Det kommer ju så klart vara en del som inte kommer med, som liksom får sitta bakom öronen när jag sätter upp det, men det är lugnt. Jag tycker att Josefin Dahlberg är så grymt snygg i sin page, men så har hon också mycket annat. Hela hon är liksom snygg och har dessutom en snygg stil. Och när jag letar inspiration så här, och försöker bestämma mig, så försöker jag tänka bort allt det där andra. Vad är egentligen vad? Och sen tänker jag också på vad en kompis till mig sa… Han sa att så fort man är över… 35? kommer inte ihåg åldern. Kanske det var 40 men strunt samma. I alla fall, så fort man är lite äldre menade han, så ser man bara ut som en tant om man klipper sig kort. Och det vill jag inte tack.
Så nu undrar jag – kort page eller inte? Vad tycker ni? Fördelen är att det blir snyggare när jag sätter upp det.
Ja men ni ser ju…

God morgon helg! Jag somnade så tidigt igår att jag vaknade av mig själv. Innan klockan sex! Så jag har redan hunnit ligga i sängen och fundera över stora som små saker i över en timme:

• Jag konstaterar att ni tycker att jag ska skämma bort honom. Fick väldigt många ja-svar på Facebook. Det har också varit min känsla, och jag har gillat att säga “Ja visst, det ligger pengar i skåpet” när han har bett om nånting. Jag kan riktigt känna hur fri han känner sig.
• Alvin saknar Mio på ett annat sätt nu. Han kan lätt bli arg och irriterad på Mio när han har varit sjuk länge, och det är riktigt jobbigt, för då är Mio liten och svag och gråter hela tiden så fort man inte har silkeslen röst. Nu är han ju pigg och frisk och som sagt nästan aldrig hemma. Eller jo det är han ju, men de springer ut och in hela tiden, och Alvin får aldrig hänga med. Igår kväll skällde Alvin ut honom när han inte ville ha myskväll med oss. “Ja ja, var du med dina kompisar eller sitt där och Skypea hela tiden. Strunta i oss bara.” Typ så.
• Fråga: Kan man inte göra kycklingburgare på samma sätt som laxburgare? Jag brukar stavmixa laxfiléer och det är ju hur enkelt som helst. Funkar det med kyckling? Vill gärna ha veta om nån vet eftersom jag tänkte testa det idag.
• En till fråga: Vad mer kan jag laga? Jag var ju så duktig förra helgen och lagade en massa mat som vi, och framförallt barnen, kunde äta under veckan. Mitt matsamvete har varit på topp så jag kör på samma koncept den här veckan. Kalops, pannbiff, laxburgare, kycklingburgare… ja men ni hör… jag vill ha nåt utan kött också, men är dålig på det. Hjälp!
• Idag ska jag och Alvin (ja jag gissar att Mio kommer hänga med sina kompisar och dissar oss igen) på Öppet hus till mitt gym. Mest för att jag vill att han ska få se det. Han är ju rätt impad över att jag är så stark (Ingen kan ju säga emot här hemma när jag säger det) så jag tänker att jag ska visa hur det ser ut på ett gym egentligen. Där man blir stark.

Det blir mycket han och ja nuförtiden. Tänk sen när han också blir stor och hänger omkring med sina kompisar mest hela dagarna. Hjälp!

Nu när Mio plötsligt mår bra så har vi alla kastats in i en ny verklighet. Sist han var ute och hängde så här mycket med kompisar som han gör nu så var det typ i gungorna på gården. Eller nån annanstans på Ön. Nu är de ute och cyklar lite överallt. På bara ett par veckor har hans värld vidgats nåt enormt. Det de andra har växt in i successivt har han anammat på bara två veckor. Och jag tänker att det är bara att hänga med. Jag kan ju inte sitta här och vara bakåtsträvande. Men det är speciellt när det går så snabbt. Plötsligt vill han börja ha med sig pengar och kunna äta nåt ute, och jag har varit väldigt snäll (kanske för snäll?) de här veckorna, och betett mig som att han är på semester eller nåt. Det vill säga sagt ja till allt. “Visst får du köpa en glass om du är låg”, “Ja det är klart att du får pengar”… ja men typ så. Ena delen av mig tänker att jag måste skämma bort honom nu när han äntligen får leva. Vi vet ju inte hur länge han får vara så här bra och hänga runt med kompisar. Och andra delen av mig tänker att det är bättre att behandla honom “normalt”… vad det nu är..?
Hur hade ni gjort? Hade ni varit extra snälla mot honom när det gäller “glasspengar”, och liksom passat på? Eller hade ni behandlat honom som att han var en vanlig, frisk liten kille?
Alltid på väg. Tänk att jag ens skriver det. Maj gadd ♥

Helg igen. Jippi! Vad ska ni göra? Tiden bara flyger förbi men jag ska försöka ta vara på den på bästa sätt i helgen. Jag ska:

• Gå fram och tillbaka till piren och bada med Alvin dagarna i ända.
• Städa och rensa. Det behövs verkligen.
• Göra en inventering bland barnens höstkläder. Plötsligt står vi här i 10 grader och regn. Och barnen har bara shorts och t-shirts.
• Nätshoppa kläder till barnen. Vi får göra det i första vändan eftersom det är så mycket de behöver.
• Träna på gymmet.
• Köra Sh'bam-pass. Jippi!
• Se Idol med barnen (ikväll)
• Gå långa promenader med podd i öronen.
• Planera nästa vecka med hämtningar, fotboll, träning etc.
• Laga mat till nästa vecka. Det var en hit att göra det förra söndagen. Samvetet har varit på topp när det gäller mat den här veckan.

Och nu ser jag att det är ju alldeles för många saker på listan över en lugn helg. En sak i taget. Jag gör det jag hinner med. Det viktigaste är fredagsmyset, badet och Sh'bam. Och matlagningen.
Vad ska ni hitta på?

Det är verkligen inte lätt att vara lillebror till en storebror som är sjuk så mycket som Mio. Jag kommer ihåg en gång när vi åkte ambulans till Lund och Jonas fick möta upp mitt i natten så att Alvin fick hoppa av ambulansen och följa med honom istället. Gråtandes. Så klart. Vem hade inte blivit orolig när man blir väckt mitt i natten och måste åka ambulans? Och sen bli avdumpad. Fy vad det var hemskt. Mår dåligt bara jag tänker på det. Ja det har funnits många andra tillfällen där han också har blivit åsidosatt. Det är verkligen inte lätt att vara den som står bredvid heller, det förstår jag.
Och nu, de senaste veckorna när jag har varit borta mer än vanligt har han sagt att han saknar att vara med mig. Så den här veckan har vi bara myst och myst och myst på kvällarna. Och morgnarna.
Det var meningen att vi alla tre skulle gå till piren och kvällsbada idag, men så bad Mio om att vi skulle låta bli. Han är livrädd för att få ont i huvudet. Han tycker att han får det ibland när han badar och vill inte riskera att det sätter igång igen… Och Alvin anpassar sig som vanligt. “Okej, vi badar inte då”. Fast han har pratat om det hela eftermiddagen…
Men vi har det mysigt ändå.Vi går ut med Bruno tillsammans på morgonen innan skolan.Alvin är favvisen när det kommer till lek.Vi går ut med Bruno tillsammans på kvällen. Och klättrar i träd. Och sitter i träd.Vi går till en frisör på drop in-tid.Blir väldigt nöjd.Det är så himla mysigt att umgås med honom ♥ Och det bästa är att vi har hela helgen också. Förutom lite kalas och fotboll då förstås.
Mio? Han hänger med sina kompisar precis heeela tiden. Han är så lycklig över sitt nyvunna liv ♥

Det finns ett par saker som jag uppskattar om mina nära och kära inte gör när jag ber att de ska lyssna. Eller det gör man rätt sällan egentligen – ber att någon ska lyssna – men det ligger ju underförstått och borde vara självklart om någon frågar mig hur jag mår, hur det går, vad jag tycker, hur det funkar eller liknande. Och då finns det som sagt ett par saker som jag starkt ogillar att man gör:

• Berättar om egna erfarenheter istället för att lyssna klart och ta in det jag säger.
• Säga på nåt slags allsmäktigt bessserwisser-sätt att “ja men så blir det när man bla bla bla…”
• Inte bemöter det jag just sa, utan nästan sitter och hoppar i väntan på sin tur att få prata. Ni vet när man kan se att den andra personen är mer upptagen av vad den själv snart ska säga, än att lyssna.
• Kommer med förmaningar om hur jag nu borde göra.
• Dömer

Jag älskar den här dikten (som tydligen är skriven av okänd författare), som på ett mycket bättre sätt än jag just gjorde, sätter orden på vad jag menar. Visst är den bra?

När jag ber dig lyssna på mig och du börjar ge mig råd så har du inte gjort det jag bad dig om.
När jag ber dig lyssna på mig och du börjar berätta för mig varför jag inte borde känna så, trampar du på mina känslor.
När jag ber dig lyssna på mig och du känner att du måste göra något för att lösa mina problem, har du svikit mig, hur konstigt det än kan verka. Lyssna!
Allt jag bad dig om var att du skulle lyssna inte prata eller göra – bara lyssna på mig. Och jag klarar mig själv. Jag är inte hjälplös. Kanske modfälld och bristfällig, men inte hjälplös. När du gör något för mig, som jag kan och behöver göra själv, så bidrar du till min ångest och svaghet. Men när du accepterar att jag känner vad jag känner, oavsett hur irrationellt det är, så kan jag sluta försöka övertyga dig och kan börja arbetet med att förstå vad som ligger bakom denna känsla. Och när det är klart, är svaren uppenbara och jag behöver inte längre några råd.

Och till mina vänner – det här var inte skrivet på förekommen anledning ♥
 

– Mamma, om jag hade fått en önskan så hade jag önskat att jag hade fått 3 önskningar. Och då hade jag först önskat att Mio inte hade några sjukdomar, sen hade jag önskat att vi hade flera miljarder. Och sen (här kommer det nåt drömskt i blicken) hade jag önskat att vi hade levt i Pokémon-världen.
Jag tog med honom ut och luftade honom lite ♥ 
 

Kan inte förstå att det snart är helg igen. Veckan har ju precis börjat. Igår var lite av en sorgens dag eftersom vår externa hårddisk gick sönder. Jag och Anni skulle gå till poddrummet och spela in några kompletterande ljudfiler till På Insidan, och så hade vi så mycket att bära att den damp ner i stengolvet. Vi hittade ett företag som kunde ge gratis kostnadsförslag. Himla smart grej. Det är ju så man ska göra för att få trogna kunder. Det läge som man är i när man inte vet om ens filer har gått i graven för evigt är ganska… svajigt. Vi körde i alla fall dit direkt och de ska höra av sig om max två dygn och ge besked om det kommer att gå att göra något åt det. Håll tummarna hårt!
Eftermiddagen spenderade jag på café och med att maila några i mitt nätverk som jag har stort förtroende för och som jag tycker brukar göra smarta grejer. Jag bad om synpunkter på vår nya tjänst, eftersom jag tänkte samla ihop så mycket feedback som möjligt, samt göra ändringar utifrån det, innan vi lanserar den på riktigt. Så om ni har några synpunkter – hojta! Det tas tacksamt emot.

Jag fasar redan för de kalla och mörka vintermorgnarna när det regnar i sidled här på Ön. Och jag är ute med Bruno. Brrr… Jag kliver nämligen rakt ur sängen, som det är nu, och hoppar i första bästa par sandaler och så ett par joggingbrallor och en jeansjacka. Det tar en sekund, och själv påklädningen sker på vägen. Men i vinter så kommer det – själva påklädningen – vara en hel process i sig. Puh. Ser inte direkt fram emot vintern. Men när har man nånsin gjort det som Malmöbo? Det enda vintern har att bjussa på här är blåst och mörker. Men nu är det slut på gnällandet här – tänkte istället komma på några fördelar med vintern:

• Levande ljus – Åh vad det är mysigt med levande ljus när det är mörkt och kallt ute.
• Raggsockar – Lever i raggsockar under vinterhalvåret. Så himla mysigt.
• Lugn och ro! Jag har mycket mer ro i kroppen, och mindre spring i benen, när det är mörkt och kallt ute. Jag har svårt att koppla av när det är soligt ute, vilket innebär att somrarna har vääääldigt långa dagar för mig.
• Julperioden! Jag är en riktig julnörd och älskar tiden innan jul. Vi brukar ofta ha pepparkaksbak och juliga kvällar här hemma och startar med det redan i slutet av november. Det har blivit lite förstört nu sen Mio fick diabetes dock. De dagar han är hög är det ingen hit att baka pepparkakor. Men den här perioden är ändå väldigt mysig.
• Kläderna! Jag tycker ofta att det är mycket snyggare kläder på höstern och vintern än på sommaren.
• Mer tid inomhus betyder ofta mer tid till läsning, mer tid till matlagning (som jag ju är rätt dålig på), mer tid i soffan (som jag aldrig sitter i på sommaren, om jag inte har besök här), mer tid till TV-tittande med barnen (som plötsligt har blivit en väldigt social grej i dessa enstörings-skärm-tider).

Ja men det finns ju många fördelar med vintern. Hör ni hur jag tar i nu? Så bara let it come! Jag är rustad. (Ska bara handla lite vinterkläder åt barnen, för där är de nämligen tomt).
I år skulle jag så gärna vilja åka skidor med barnen så att de inte tappar det. Alvin åkte första gången i Vemdalen när han var runt 4 år. Det var en rätt jobbig upplevelse för honom innan han knäckte plogningskoden. Han var inte tuffast i backen.Men desto nöjdare varje dag när skidskolan var slut.
Processed with VSCO with f2 preset
 
 

Jag har varit uppe rätt mycket i natt och tagit blodsocker på Mio. Upp och ner, upp och ner. Och varje gång när jag la mig i sängen igen så satte jag på en podd. Vi jobbar ju med poddar, så jag försöker lyssna igenom alla möjliga, för att förstå mig på vad som gör att en bra podd är bra. Vad folk gillar liksom. Just nu lyssnar jag igenom ett par avsnitt av Flora och Frida – två unga tjejer som pratar mycket om sina egna känslor. Flora är Flora som bloggar på Metro.
Hur som helst – jag slås av hur skönt det låter att vara så där ung och fri, så att man bara strosar omkring (ja nu menar jag inte att de bara gör det, men när det inte jobbar) med vänner, sover över hos varandra, äter tillsammans, hänger en hel dag på en gräsmatta… ja men ni fattar. Det låter som himla härligt – jag älskar att ha den frihetskänslan – men så tänkte jag på min enorma vilja av att vara hemma nu efter förra veckan som var hektisk och två helger borta. Barnen! Det är barnen det handlar om. Visst är det skönt att hänga hemma, men det är det där ständiga dåliga samvetet när jag inte riktigt hinner med dem, plus att det ofta blir dubbelt upp när jag kommer hem som gör att jag får den där “nu-måste-jag vara-hemma-och-ta-det-lugnt-känslan”. När man är borta mycket får man liksom ta igen det man har missat när man kommer hem, så det blir dubbelt upp sen. Och allt blir inpressat och stressigt. Och det gör att den där frihetskänslan inte riktigt infinner sig.
Det finns några små saker i vardagen där den där frihetskänslan glimtar till:

• När jag åker buss – jag gör aldrig det så när det väl händer känner jag mig lite fri.
• När jag cyklar runt inne i stan – det är riktig lyx. Speciellt om det är sommar och jag cyklar planlöst. Men när händer det?
• När jag är ensam hemma, utan barnen. Jag äter när jag vill, är ute ur lägenheten på 30 sekunder om jag bestämmer mig för att gå ut, jag sätter på hög musik om jag vill… ja ni förstår.

Eller kanske ännu hellre åka bak på nåns cykel. Det här är jag och min fina vän Johanna, för två år sen.