Personligt

Det blir operation igen

Av Alexandra Bylund / 21 mars 2017, 07:00

Mios läkare ringde igår. Han vill att han ska opereras nu igen. Och det vill väl vi också – på ett sätt – men vi har förstås ändå blandande känslor inför det. Det finns ingen värre känsla än den som jag har dagen innan han ska läggas in. Den dagen är fruktansvärd och jag tänker på allt som kan gå fel, det är ändå hjärnan de är inne och opererar i, och på hur mycket jag ångrar alla gånger som jag har blivit onödigt arg på min lilla kille. Sen, den dagen då han läggs in, då börjar Mio bli liten, ynklig och orolig och då är det ännu värre – för det är ju dagen innan själva operationen. Den natten alltså… Usch…

Men det absolut värsta är ändå under tiden som han opereras. Det kan nämligen ta allt från 2-4 timmar och känslan när jag lämnar honom på operationsbordet är… ja men fruktansvärd. Jag kan inte beskriva det med andra ord än så. Det är bara helt jäkla fruktansvärt. Väntan är lång, och på salen som vi ligger så är det läskigt tomt – hans säng är ju borta och då finns det liksom ingenting mer där – så där vill jag inte vara. Jag sitter på helspänn den här tiden och bara väntar på att han ska vakna. Min lille plutt ♡

Den här gången är det en mätare som ska tas bort, plus att de ska byta ut shunten mot en annan variant för att se om den funkar bättre. Jag vet inte vad jag ska tro om det men måste ju våga hoppas.

Jag tror dock att vi måste se till att få en second opinion, eller – kanske ännu bättre – se till att få vård utomlands. Det finns en klinik i Tyskland som är specialister på neurologi, men det kostar närmare 300,000 SEK. Hade jag haft dem hade jag inte tvekat. Inte en sekund.

Kommentera (0)

Personligt

“Frisk” bland alla sjukdomar

Av Alexandra Bylund / 19 mars 2017, 18:00

Både Mio och Alvin är friska. Jag tror inte, om man inte själv är i en liknande situation, att man förstår hur fantastiskt skönt det är. Defaultläget här hemma är ju att Mio är sjuk och inte kan gå i skolan, så när han väl är frisk så går vi som på nålar ett tag, har svårt att ta in att allt plötsligt är normalt. Kanske för att det för oss är onormalt att ha det normalt. Men jag njuter!

Visst… varje gång han ringer mig eller säger “Mamma” så tänker jag att nu kommer det… “Jag har ont i huvudet”… men så gör det inte det. Och jag blir så glad och lättad. Jag tappar snabbt tidsuppfattningen. Hur länge har han varit bra? En vecka tror jag. En vecka av socialt liv är himmelrike för honom. Och för mig är det himmelrike att bara veta att han orkar vara med sina kompisar. Inte bara ligga hemma.

Under vissa perioder har han inte rest sig upp på flera månader, för att trycket då ändras i huvudet, och han får ännu mer ont. Han har till och med legat ner och ätit. Min lilla hjälte ♡

Han är bara en liten, liten kille – men ändå så stor och mogen – som bara vill vara frisk. Helt frisk kommer han dock aldrig att bli. Han har ju förutom sin huvudvärksproblematik och inopererade shunt även två andra diagnoser; Langerhans cell-histiocytos och Diabetes typ 1, och de kommer han alltid ha. Langerhans är en klurig tumörsjukdom – om du orkar läsa om den så kan du göra det här – som det inte finns så mycket forskning på, så därför undrar jag ibland om inte hans höga tryck mot hjärnan kommer av den.

Så här kan det förresten se ut, från utsidan, när man har en tumör i ryggen. Det är alltså snarare än bula än bara en svullnad som ni ser. Så här såg det ut när han fick sin Langerhans-tumör.

De flesta läkare tror inte att huvudvärken kommer från LCH (som den förkortas), medan vissa säger att så kan det visst vara men vi vet inte… Och det kanske inte spelar någon roll egentligen. Han har istället fått en diagnos som heter IIH, eller idiopatisk intrakraniell hypertension, där “idiopatisk” betyder att det är oklart vart det höga trycket kommer ifrån. För det enda de vet är att han har ett högt tryck i den vätskan som går upp mot hjärnan.

Man skulle kunna tycka att det räcker här, men det gör det inte. Han är också extremt pollenallergisk och har påbörjat en treårig hyposensibiliseringsbehandling. Innan han började så var somrarna den värsta tiden på året för honom. När det var mycket gräspollen i luften såg han ut så här.

Nu, efter ett och ett halvt års behandling så märker vi att det börjar gå åt rätt håll. Förra sommaren var mycket bättre, och jag gissar att det blir ännu bättre i år. Hoppas!

Men han har även problem med allergi mot olika ämnen som han kommer i kontakt med, och därför har vi stora problem med att kunna använda de diabetes-hjälpmedel som kan få honom att må mycket bättre och förhoppningsvis också leva mycket längre. För med all annan problematik så blir diabetesen bara sämre för honom, vilket skadar kroppen.

Så här blir det av själva plåstret. Det slutar med att hela armen svullnar.

Och så här.

Det kliar väldigt mycket och slutar med att det blir ganska stora öppa sår som är svårläkta. Så det är alltså det vi försöker lösa nu med hjälp av att ha andra, mer skonsamma plåster, under själva apparaten. För plåstret som sitter på den funkar alltså inte. Vi har testat alla möjliga plåster och det viktiga är: 1) att det inte är allergent för Mio 2) att det sitter bra (Det ska sitta i två veckor nämligen) 3) att det inte är för tjockt (för då går inte nålen, som ska skjutas in, igenom)

Idag gör vi ett försök med Compeed som vi har klippt ett hål i för nålen. Håll tummarna för att det funkar nu!

Och imorgon ringer hans neurokirurg. Jag tror att han vill säga att vi ska operera bort en mätare som sitter i hans huvud (den måste nämligen ut snart) och att han samtidigt vill passa på att testa att stänga av shunten och se vad som händer. Vi har gjort det en gång tidigare och det var ingen rolig upplevelse. Trycket blev alldeles för högt och Mio låg på neurointensiven med morfin och bara kräktes av smärta. Tills de, akut, opererade honom igen och öppnade shunten. Jag vet inte varför han vill göra det igen, men han tänker väl att det ändå funkar så dåligt med shunten och vill se om han klarar sig utan. Min undran är bara: Varför skulle han göra det nu när han inte gjorde det för två år sen? Det brukar snarare vara så att man blir mer och mer shuntberoende… Men vi får se. Vi får se vad han säger när han ringer.

Jag skulle hellre vilja ha en second opionon för det här med huvudvärksproblematiken och hans IIH. Det måste finnas någonting vi kan göra – och även om jag tror att de är kompetenta här i Malmö/ Lund så skadar det inte att någon annan får komma med nya friska ögon. Mio har ju trots allt varit mestadels sjuk under 6 1/2 år nu. Det är väl argument nog? Tack för att du lyssnade ♡

Kommentera (0)

Personligt

Neeeej, det funkade inte… nu heller

Av Alexandra Bylund / 19 mars 2017, 08:51

Det blev en lång dag i fotbollshallen för mig och Alvin igår. Vi var där från 9-19 och jag fotade 30 matcher, vilket innebär att jag knäppte en sisådär 1500 bilder. Det är rätt svårt att fota fotbollsspelande personer (all cred till sportfotografer, de måste kunna se ett par sekunder in i framtiden) eftersom de rör sig precis heela tiden och man aldrig kan veta vad deras nästa move är. Och jag gillar mer att fota närbilder och ansiktsuttryck än en klunga barn bakifrån med en boll i mitten. En sån bild säger inte så mycket tycker jag.

För många såna här bilder känns… meningslöst (men jag vågar inte lägga upp närbilder i bloggen). På just den här bilden är det Alvin till höger och han är ok med att vara med 😉

Hur som helst… Mio klarade inte av Freestyle libren… vi som var så himla glada över att vi trodde att vi hade hittat ett bra knep i att ha en gasbinda under, så att klistret inte kommer direkt på huden. Men nope, det funkade inte. Igår fick han panik av sitt eksem som kliade så vi fick ta av den. Jag skrev ett inlägg i höstas om alla olika slags plåster och tejp som vi har provat – och tror faktiskt inte att vi har särskilt många kvar nu.

Men vi ger det ett nytt försök idag. Idag testar vi ett helt annorlunda plåster att ha under, ett som vi har fått från en sjuksköterska på en avdelning där det är viktigt att alla kan använda plåstret. Så det kanske är bra för känslig hud tänker jag..? Vi får se. Önska oss lycka till!!

Kommentera (0)

Personligt

Oh what a night

Av Alexandra Bylund / 16 mars 2017, 06:59

Det här är så typiskt… Igår när jag kom hem – trött efter min tågresa (som blev försenad) så hade Mio dunderlågt blodsocker. Han var nere på 2,3, och så fort man är nere under 4 så är det risk att man svimmar, så då är det viktigt att man snabbt äter druvsocker. Druvsocker är det viktigaste en diabetiker har, man kan inte ens gå utanför dörren utan druvsocker, just för att man snabbt måste äta det om man blir låg.

På ett sätt är det väldigt bra att han har börjat bli låg – efter en lång period av skyhöga blodsocker – och anledningen till det är att han har varit i skolan i tre dagar och rört på sig. Så fort man börjar vara igång lite mer (speciellt när man har varit sjuk så länge och mest legat eller suttit stilla) så svarar kroppen med att förbränna mer och man behöver därför mindre insulin. Problemet är att man aldrig vet när man ska höja eller sänka sina insulindoser, utan det är något man får testa sig fram till. Och den testperioden är vi alltså i nu när hans förutsättningar har förändrats.

Hur som helst – detta innebar att natten var vidrig. Jag var uppe en gång i timmen första delen av natten och en gång varannan timme andra delen. Allt för att hålla koll så att han inte blev alltför låg och skulle få en känning, som det heter. Dagtid känner han själv tydligt om han får en känning, då blir han darrig, svag och yr. Det går liksom inte att undvika. Men om han sover så måste vi hålla koll, för annars slutar det med att han svimmar… om han blir alltför låg. Och han vaknar inte förrän vi ger honom en akutspruta eller ev. nåt slags flytande socker, honung eller liknande under läpparna. Och (kan knappt säga det här) skulle han inte få det inom kort så hamnar han i koma och kan skada hjärnan för livet. Det får inte hända, så det här med att gå upp på nätterna när det krävs… ja men det är ju en no-brainer, jag bara gör det förstås. Men det hindrar inte mig från att känna att jag är sviiintrött idag.

Ja ja, för Mios skull var natten faktiskt bra. För hans lilla kropp är det mycket bättre att ligga på låga värden än höga.

Sen räckte det inte med Mios historia. Alvin klagade över att han hade ont i ett finger, och när jag tittade på det så var det svullet och han hade en grön fläck intill nageln. Färgen var så väldigt… grön… att jag först trodde att han hade målat med tuschpennor och råkat få färg där… men eftersom han hade ont och även var svullen så kom jag på att jag ju kunde logga in på KRY (Tack vare att jag lyssnar på så mycket poddar så låg det Top of mind, eftersom de just nu sponsrar rätt många poddar).

Men hallå, vilken otroligt bra tjänst! Efter att ha googlat lite så såg jag att grön färg = bakteriellt och att man måste besöka läkare innan det sprider sig, men istället för att få panik och åka in med honom en sen kväll så kunde jag alltså få en tid med en läkare hos KRY. Man älskar ju KRY! Så himla smidigt. Jag loggade in med hjälp av mitt bank-id och fick tid inom 20 minuter. Läkaren tittade och sa: “Den gröna färgen innebär att det är en bakterie så ni måste tömma det och få antibiotika.” Men så länge det inte sprider sig, eller att han får feber, under natten så kunde vi vänta tills idag.

Men idag har jag ju utbildning igen ? Jag ska ringa när de öppnar och hoppas innerligt på att vi kan få en tid under tidig eftermiddag när utbildningen är slut. Det kommer liksom ner folk från Göteborg och andra ställen så det känns inte som ett alternativ att skjuta på det…

Kommentera (0)

Personligt

Dåligt samvete

Av Alexandra Bylund / 15 mars 2017, 19:30

Varje gång jag planerar en resa, som till exempel nu när jag var i Stockholm, så stressar jag för att komma hem så fort som möjligt. Så fort jag ska iväg från barnen så drabbas jag av lite lätt separationsångest, och i tillägg till det så har vi en del logistikproblem som gör att jag försöker vara borta så få nätter som möjligt. Den här gången har jag lånat ut bilen till pappa Jonas, för att han ska kunna köra hem barnen till mig på morgonen, (han börjar jobba klockan 7 så det går liksom inte att lämna barnen på skolan då utan de går dit själva en timme senare) och sen kunna ta med Alvin till fotbollen i eftermidddag – men det blir mycket kämpande och pusslande från alla håll vilket gör att jag har den där stressen och det dåliga samvetet.

De här små killarna alltså ♡

Sen ska jag erkänna att när jag väl är iväg – åh herregud vad skönt det är då – ja men då älskar jag friheten och att inte ha någon annan än mig själv att tänka på och önskar ofta att jag kunde stanna ett par nätter till. Som idag till exempel. Jag hade gärna stannat ett dygn till i Stockholm, dels för att träffa Linda och andra vänner (har en kompis som är musiker och som spelar ikväll till exempel) och dels för att träffa några kunder och kanske till och med potentiellt framtida kunder. Måste skärpa till mig och bara göra det ibland tror jag. Fast jag får ångest när jag tänker på det… det blir som sagt alltid lite jobbigare för barnen när jag är borta under vardagar. Och jag ligger alltid på minus sen när jag kommer hem. På alla sätt. Allt från väskor som ska packas upp till sällskapstörstande barn.

Idag, på eftermiddagen, ringde den här lille killen (som är frisk nu igen. Halleluja!) från fritids och ville verkligen hem. Jag satt på tåget, Mio var i skolan och pappa Jonas var på jobbet – men så kom jag på att mormor kunde gå och hämta honom. Det brukar ofta lösa sig på ett eller annat sätt till slut… och just den här grejen var ju ingen katastrof. Hade inte mormor varit hemma så hade han ju kunnat stanna på fritids förstås. Men eftersom jag redan har dåligt samvete när jag är iväg så är det inte mycket som ska till för att det ska späs på.

Hur är det för er andra? Får ni också dåligt samvete när ni ska iväg?

Ett väldigt viktigt PS. Att jag är en typ som får dåligt samvete innebär inte att jag är en supermamma som alltid sitter på knä och pratar pedagogiskt och lugnt med barnen och som inte har några andra behov eller intressen än att vara med dem (Oh Yes, det har jag verkligen!) Det är kanske just därför som jag får dåligt samvete – för att jag har rätt mycket annat, förutom mina barn, att tänka på. Och för att jag aldrig riktigt kan koppla bort jobbet. Mio är ju sjuk så mycket, men jag måste ju ändå jobba – annars har vi ingenstans att bo. Typ.

Kommentera (0)

Personligt

Hos psykologen

Av Alexandra Bylund / 14 mars 2017, 19:54

Idag innan jag satte mig på tåget till Stockholm så var jag och Mio i Lund för att träffa en psykolog. Det är andra gången vi träffar henne, och anledningen till att vi gör det är dels för att han är så extremt spruträdd (Vi pratar panikrädd) och dels för att han nu har varit sjuk i närmare sju år och ibland uttrycker en viss oro och ledsamhet över det. Just nu, peppar peppar, så är det bra. Han har varit i skolan i två dagar (Yey!!!!) men någonting säger mig tyvärr att det kanske bara är tillfälligt. Det brukar bli bra ett par dagar när vi ändrar om shunten, men sen när ändringen har nått full effekt så blir han dålig igen. Men jag ska inte vara negativ nu. Tro mig, jag vill inget hellre än att han ska få bli bra. Det hade varit så fint om han fick vara frisk hela våren och sommaren och hämta en massa energi. Eller i alla fall några månader så att han hinner komma in i sitt friska jag.

Hur som helst – psykologen berättade på ett väldigt pedagogiskt sätt hur det fungerar rent fysiskt i kroppen när man har en orosklump i magen (ångest). Mio fick rita hur det kändes i hans kropp när han var orolig och sen fick han hemläxa för att beskriva hela processen. För det vanligaste är nämligen (och det tror jag att vi alla känner igen) att man flyr från det. Kanske genom att surfa på sin iPad, ringa en kompis, spela, bråka, lyssna på podd eller liknande… Det finns många sätt att distrahera sig på för att slippa tänka och känna, och så länge det handlar om de saker som jag nämnde och inte alkohol, droger och andra missbruk så känns det väl på ett sätt lugnt – ibland kan det säkert till och med vara bra att bli lite distraherad- men hon menar ändå att det även kan vara bra att låta känslorna och tankarna få plats. Så klart. Så det har han fått i uppgift till nästa vecka. Jag är väldigt glad över det här. Jag vet att det finns barn som har det värre, men det som Mio har gått, och fortfarande går, igenom är helt osannolikt. Jag kan inte förstå att en och samma person får stå ut med så mycket. Mitt lilla hjärta ♡

Snart måste vi operera ut den där tryckmätaren som sitter i huvudet. Fasar för operation nr 16.

Sen har vi den här lille killen också… det är inte lätt att vara syskon till ett heltidssjukt barn. Så många gånger vi har behövt lämna honom mitt i natten för att åka ambulans in till sjukhuset (Givetvis har pappa Jonas kommit och tagit över, men ändå, det är oroande när mamma och storebror bara försvinner medan man sover, och sen inte kommer hem på flera dagar), så många gånger som han inte har fått ta hem vänner på grund av att Mio inte har orkat, så många gånger som han inte får lyssna på musik och så vidare, och så vidare. Det är verkligen inte lätt att vara lillebror heller.

Throwback till när han var flera år yngre och lärde sig att åka skidor (efter mycket kämpande från min sida)

Kommentera (0)

Personligt

Om att presentera sig på ett mer intressant sätt

Av Alexandra Bylund / 13 mars 2017, 19:58

Jag och Sanna pratade om det här med att presentera sig själv inför nya människor idag. Att köra sin så kallade hisspitch. Oftast när någon frågar vem jag är så svarar jag med namn, vad jag jobbar med, hur många barn jag har, hur gammal jag är och kanske vart jag bor. Hur intressant är det egentligen? Det säger väl ingenting om vem jag är? Visst – vi vill gärna sätta in människor i fack, och det har vi djupt rotat i oss för att vi vill ha nån slags struktur antar jag – men det hade väl varit så mycket roligare om man istället skulle presentera sig med vad man älskar att göra, vad man brinner för, vilka åsikter man har om någonting och vad man helst sysslar med när man är ledig? Eller nåt.

Men när jag började fundera på vad jag i såna fall skulle säga så fick jag hjärnsläpp… Vad skulle jag säga?

“Hej jag heter Alexandra, jag älskar att träna, är väldigt social (men vill gärna ha pauser emellanåt där jag är ensam), brinner för all slags kommunikation och…” nä men där tog det stopp. Och det var inte särskilt uttömmande svar det heller.

Vi kom fram till att vi borde åka på spa nån dag, hela gänget, och fundera över våra personliga hiss-pitchar. För det är svårt tycker jag. Vad tycker ni? Hade ni kunnat köra en spontan hisspitch rakt upp och ner? Eller skulle ni också behöva fundera lite? Herregud, hur svårt kan det vara liksom..? Tydligen väldigt svårt 😉

Kommentera (0)

Personligt

Fixar-söndag

Av Alexandra Bylund / 12 mars 2017, 19:06

Idag har jag:

gjort klart en utbildning plus en workshop som jag ska hålla i veckan. Båda handlar om Sociala medier.

rensat i trädgården och åkt till tippen med otympliga saker. (Vi ska ju flytta snart så det är lika bra att börja med sånt tråkigt)
varit på Rusta och köpt fina flyttkartonger med fåglar på.

lyssnat på ett gammalt avsnitt av Lindas intervjupodd (We are Influencers) Den här gången lyssnade jag på avsnittet där hon intervjuar Maria Bååth från Made By Mary. Bra avsnitt med klok person! Lyssna!
Varit och tränat. Eftersom det är “deload”-vecka så körde jag lätt, och la till lite extra rörlighet. Först körde jag ben och axlar…

… sen körde jag lite Overhead squat – som kräver mycket av rörligheten – med hälarna på vikter för att komma ända ner i botten och ändå ha en bra hållning.

Sen avslutade jag med RomWod, som ska ge mig sinnessjukt bra rörlighet tänker jag.

Jag är väldigt nöjd med att vi har kommit igång med projektet “flytta”. Vi är absolut inte i packningsfasen än men det är det där med allt som ska slängas och rensas ut ni vet. Men ni då? Vad har ni gjort i helgen? Peppade inför ny vecka? Det är jag! Jag tycker alltid att det är så kul att träffa mina kollegor igen.

Kommentera (0)

Personligt

Diabetes-frustration

Av Alexandra Bylund / 12 mars 2017, 07:38

Vi var ju på diabetesmottagningen i torsdags. När man har diabetes typ 1 så går man dit en gång var tredje månad för att kolla hur det står till med blodsockret. Man ska ligga mellan 4 och 6, och så ska man ha ett långtidsvärde (de tar ett blodprov) som är under 48. Mio har legat väldigt högt de senaste månaderna så hans långtidsvärde låg på 57. Det är högt! Och inte alls bra. Så fort man har upp mot 8-9 i blodsocker (vilket han har nästan hela tiden nuförtiden) så är det gift i blodet. Gift som cirkulerar i hans kropp och förstör organen. Så det är ännu en anledning till att jag nu är väldigt frustrerad över att det har gått 7 (!) år med huvudvärk och shunt utan att någon verkligen har engagerat sig och kollat upp varför han har högt tryck. Huvudvärksproblematiken och shunten har ingenting med diabetesen att göra, men kroppen fungerar så att när den är sjuk eller har ont så får man högre och mer ostyrbart blodsocker. Plus att det är farligt för en diabetiker att aldrig röra på sig, vilket Mio ju inte gör när han är sjuk. Dessutom så är han 13 år, vilket innebär att det börjar komma en massa hormoner på nätterna som ställer till det även då. Även om han somnar med bra blodsocker så kan det vara skyhögt på morgonen. Precis när jag trodde att vi hade lärt känna hans diabetes… Men det är det som är det ironiska – att diabetes är allt annat än konsekvent. Man vet aldrig vad som sker imorgon, utan det är en väldigt lurig sjukdom som man aldrig kan lära känna ordentligt eller lita på.

Min stora lilla kille ♡ Jag hoppas så innerligt att du får en bra och någorlunda frisk vår och sommar så att du kan vara i skolan och hänga med dina kompisar.

Undring 1: Finns det inte något sätt att använda Omnipod (insulinpump som man sätter fast på magen) och Freestyle Libre (automatisk blodsockermätare) även om man är superallergisk mot själva tejpen. Någon skonsam tejp man kan sätta under som inte är så allergiframkallande?

Undring 2: Vad ska jag hitta på för mat som är superduperbra för en diabetiker? Helst med inte alltför mycket kolhydrater.

Kommentera (0)

Personligt

Alltid morgonpigg och en lista om mig

Av Alexandra Bylund / 11 mars 2017, 07:21

Det verkar inte spela någon roll hur jag gör och vad jag gör – jag är alltid morgonpigg. Jag njuter ofta av att ligga kvar i sängen och lyssna på poddar, men idag är jag lite rastlös och tänker att det är lika bra att jag går upp då. Det är ändå nåt visst att sitta vid köksbordet med tända ljus och läsa nyheter och bloggar också. Det är nåt visst med att ha tid för mig själv. Och den vill jag inte sova bort.

Igår, efter PT-dagen var jag ute och åt tapas och drack vin på Vibliotek här i Malmö.

Och idag… tadaaa… veckans bästa: Sh'bam! (Även om jag faktiskt har börjat gilla söndagens Body Jam ännu mer)

Men God morgon i alla fall! Passar på att göra en lista som jag hittade hos Sandra Beijer:

1. Om du hade fått en dotter nu, vad hade du döpt henne till?

Charlie

2. Har du bra självförtroende?

På vissa områden ja, på andra nej. Jag har bra självförtroende inom de områden där jag kan.

3. Nämn tre saker på din att-göra-lista?

Hämta teststickor på Apoteket (Mios diabetes)
Svara Linda på om workation i april är möjlig
Göra klart utbildningen som jag ska köra för kunder nästa vecka.

4. Beskriv ditt drömutseende.

En sund kropp med bra hållning där det syns att man tar hand om sig, fin hy och kinder som alltid ser ut att ha varit utomhus. Lyckliga ögon. Typ så…

5. Har du kvar klädesplagg från då du var liten?

Nix, ingenting!

6. Är du nöjd med din profilbild på Facebook?

Japp. Den funkar.

7. Vad väljer du, godis eller chips?

Godis!! Aldrig chips.

8. Hur uppvaktar man dig?

Man är närvarande och säger bra saker. Kommer med överraskningar. Men mest av allt: Närvarande!!

9. Har du rykten efter dig?

Nej det tror jag inte.

10. Din absolut sämsta egenskap?

Att jag blir rastlös och vill vidare.

11. Din bästa egenskap?

Att jag är snäll och har ett stort hjärta.

12. Kan man vara vän med sitt ex?

Ja visst!

13. Hade du kunnat ha distansförhållande?

Ja men helst inte. E

14. Hur lång är du?

169 cm.

15. En vacker person?
Oj vad svårt… Tänker direkt på en massa Hollywood-stjärnor men eftersom jag aldrig ser film (somnar) så har jag dålig koll. Cameron Diaz! Hon är vacker!

16. Ett boktips?

Hemligheten – från ögonkast till varaktig relation. Läs den! Den är bra för alla!

17. Bäst just nu?

Att jag är ledig och barnfri fram till 16,00 idag, och alltså har hela dagen för mig själv. Friiiiihet!

Kommentera (0)