Sociala medier

Det här Instagram-kontot måste ni följa: @livetslistor. Jag älskar när man punktar upp saker som alla vet men som man inte alltid tänker på eller kan sätta ord på. Bästa!

På väg hem igår stannade vi till på ett ställe som hette Pillehill. Otroligt märkligt namn som jag tyvärr glömde fråga vart det kom ifrån. Hur som helst – anledningen till att vi stannade till var för att det såg så otroligt mysigt och idylliskt ut. Och jag som är känslig för stämningar tyckte direkt att det kändes hur mysig och gemytlig stämning det var där.
Vi pratade först med en prickig sak – eller egentligen så skällde han mest på oss tills vi var artiga nog att komma fram och hälsa…Sen pratade vi med ägaren (till både Pillehill och den prickiga saken tror jag), som berättade att det har varit fullbokat sen i maj och är så fram till september. Oj! Och jag kan förstå det. För även om det är utslängt mitt bland stora fält så är det så mysigt. Och tydligen har de olika temakvällar såsom rom-och cigarrprovning, vinprovning och liknande. Antingen utomhus, eller i det lilla uterummet (som såg ut som ett litet växthus) eller inne i brasseriet som hon kallade det. Det är ett litet ställe med plats för max 22 personer.
Här någonstans låg det alltså.Det var det där med After work som gjorde att vi stannade. Det kände vi igen.Jag passade på att lära Johanna vad skillnaden mellan råg, vete och korn är. Vete har ingen ax, råg har mittemellanlång ax och korn har längst ax…Jag tyckte själv att jag var väldigt rolig eftersom det var hon som hade lärt mig det tio minuter tidigare.Här. Här kan ni kolla in mer info om det här ljuvliga lilla stället.

Det här med viktnedgång är ett kärt (och väldigt jobbigt) ämne för många. Många har “alltid” bantat. Man lyckas gå ner i vikt genom att köra stenhårt ett tag, men så går man upp igen. Fram och tillbaka. Eller upp och ner – som en jojo. Problemet är att när man “svälter” sig, det vill säga äter för lite under en period, så blir kroppen alldeles till sig sen när man börjar äta och tar åt sig allt. Varenda liten kalori, för att passa på. Så det där med att äta för lite är ingen hit, det funkar nämligen inte i längden. Det är bättre att försöka se det på ett längre perspektiv (jag vet, det är ofta lättare sagt än gjort) för då är chansen stor att man faktiskt lyckas.
Det här är några av de vanligaste myterna (frågorna) kring mat och viktnedgång som jag brukar stöta på:

• “Jag tränar ju jättemycket – jag förstår inte varför jag inte går ner i vikt” – Det är kosten som till absolut störst del är avgörande för om du går ner i vikt eller inte. 
• “Blir jag tjock av kolhydrater?” – Nej, du blir inte tjock av kolhydrater. Du blir tjock om du äter mer energi än vad du gör av med. 
• “Jag har hört att man ska äta var tredje timme, stämmer det?” – Du kan äta när du vill och hur ofta du vill så länge du inte äter fler kalorier än du gör av med. 
• “Om jag joggar 5-6 dagar i veckan – går jag ner i vikt då?” – Varenda minut som du rör på dig så förbränner du mer än om du sitter stilla. Jag skulle hellre köra 1 timmes powerwalk om dagen om jag skulle vilja gå ner i vikt. 1 timmes powerwalk 6 dagar i veckan är 6 timmars motion(!) Så mycket är det svårt att jogga. 
• “Är extrema dieter bra?” – Så länge du ser till att få i dig så många näringsämnen som möjligt och inte får brist på nånting så kan du köra vilken diet du vill. Förutsatt att du inte äter mer energi än vad du gör av med… Men oftast är det enklast att äta allt, i lagom dos. Varför krångla till det?
• “Jag har hört att juicer är bra” – Visst, om du dricker grönsaksjuicer och inte äter, så är det klart att du går ner i vikt till en början. Frågan är bara varför du vill sluta äta? Varför slösa kalorier på dryck, när jag kan äta dem, skulle jag tänka.

Och så några konkreta tips:

1. Ät en någorlunda nyttig frukost så att du startar dagen bra. Filmjölk med bär och ett ägg, grovt bröd med mjukost och grönsaker + ett ägg eller liknande. Ingen juice! Drick hellre vatten.
2. Ät mellanmål i form av frukt eller kanske kvarg eller liknande.
3. Lunch och middag: Om du äter kött, fisk eller fågel – och så kokt potatis till det plus lite sås och grönsaker så kommer du garanterat bli mätt samtidigt som du kan gå ner i vikt.
4. Ät inte ute på daglig basis! Och om du ändå äter ute – tänk efter noga och gör bra val. Sallader är ofta förrädiska med sina goda tillbehör och indränkta i såser. Och pommes frites eller potatisgratäng är ingenting du ska äta för mycket av om du vill gå ner i vikt. Helst inget alls faktiskt.
5. Efter middagen på kvällen behöver du inga fler mål. Blir du hungrig – ta en frukt!
6. Drick inte en massa onödiga kalorier! Juice, mjölk, yoghurt och saft – bort med allt det och spara dina kalorier till mat istället.
7. Tänk efter: Vilka situationer brukar du ha svårt för att hantera? När det är fredagkväll och ni sitter och myser framför TV'n? När det är fest? Se till att ha en plan innan du har gått loss på chipsskålen. Kanske skära upp grönsaker och nån dippa, eller göra en fruktsallad?
8. Vad du än gör – gå inte all in… för det slutar oftast med all out. Jag vet att det låter tråkigt och klyschigt men se det långsiktigt och tänk balans. Jag lovar att du lyckas bättre då.
9. Ät så många färger som möjligt under dagen. Ju fler färger desto mer näring!
10. Drick inte alkohol till maten! Så fort du dricker alkohol så jobbar kroppen febrilt enbart med att bryta ner alkoholen. All annan förbränning uteblir.

Det där med sallader och hur förrädiska de kan vara… det gäller inte på Holy Greens. Där kan du med gott samvete äta sallad.

Hur kan jag ha missat den här podden? Jag älskar hur Sofia PT-Fia Sjöström intervjuar bloggare om deras liv. Flera av de som blir intervjuade har jag lyssnat på förr, i andra intervjupoddar, och jag har nästan tröttnat lite på att höra deras stories. Inte för att de är tråkiga, utan för att jag har hört samma story flera gånger. Och det är det som är grejen här – det är inte samma story. Sofia drar liksom ut lite djupare snack på ett jättebra sätt. Nu senast lyssnade jag på intervjun med Janni Delér – som tydligen inte kan gråta, utan alltid är glad. Scary tycker jag, som är livrädd för känslor som inte får komma ut.
Bra podd. Lyssna! Här.

Jag har så himla svårt att hitta soffbord som jag gillar. Vill ha ett som är fint (så klart) men som ändå är lite praktiskt, så att vi kan sitta där och äta våra fredagkvällar i höst. Det är liksom veckans höjdpunkt – fredagsmys framför Tv'n. Får se hur länge till kidsen är med på det. Snart kommer väl Mio och säger att han ska hänga ute fredagkvällar. Hjääälp.
Hur som helst – jag har äntligen hittat ett soffbord i alla fall. Eller egentligen två. På Ikea. Här. Och här.

Jag läste hos min vän Linda om #WeWearWhatWeWant – och jag älskar det! Först och främst så har jag avföljt alla som i mina ögen ger en skev bild av kroppar och träning. Såna som jag känner är för sexistiska, för upptagna av att posera på bästa sätt för att se smala och perfekta ut, och såna som helt enkelt är mer fokuserade på utsidan än på insidan. Inte för att jag hyser nåt agg mot dem men för att det ger mig fel slags inspiration. Eller inte inspiration alls faktiskt. Och jag har lurat mig själv så mycket förr och trott att det har inspirerat mig, men det är bara dåligt.
Jag inspireras av två saker:

• Tjejer med starka kroppar som kan göra många saker (med kroppen), och lyfta tungt.
• Tjejer som trivs bra i sina egna kroppar (det syns i ögonen och hållningen)

Det är såna tjejer jag vill följa. Så tack för tipset Linda! Och jag älskar bilden på dig. Du är en av dem som jag inspireras av. Go girl ?
De här två ❤️  Om jag kan få dem att förstå vad livet handlar om – och inte handlar om – så är jag lycklig. Jag hoppas av hela mitt hjärta att de förälskar sig i människor, inte i kroppar.

Man kan ju undra varför jag tjatar så mycket om Holy Greens… och så här är det:

1. Det är så vansinnigt gott – de har liksom fått till den perfekta kombinationen av… allt.
2. Det mättar väldigt mycket, och det är viktigt för mig när det är lunchdags, och speciellt om jag har tränat.
3. Mättnaden är ljuvlig. Jättemätt fast på ett skönt sätt, inte ett pizzasätt. Ni fattar.
4. Alla råvaror är ekologiska och närodlade.
5. Jag får i mig många näringsämnen i en och samma rätt.

Det är anledningen till att jag äter på Holy Greens så ofta jag bara kan. 1:an är givetvis grundläggande, utan den hade jag inte brytt mig så mycket om de andra. Mat ska vara gott!

Vi är inte extremt nyttiga av oss här hemma. Barnen, eller i alla fall Alvin då, får mycket lördagsgodis och en massa gott på fredagkvällar under höst och vinter. Och då tänker vi inte på hur mycket socker eller fett det är i. Jo för Mios del förstås, där försöker vi anpassa det för att han inte ska få för höga blodsockervärden.
Men det finns en del saker som vi aldrig äter – som är riktiga sockerfällor:

• Juice och saft – inte ens nu när vi var på semester så fick Alvin det på morgnarna eller till maten. När man äter från buffé sådär så får man ju själv gå och ta dricka, och han skulle inte drömma om att be om juice. Det har liksom blivit en vana.
• Söta flingor (det vill säga de flesta, även Kellogs Corn Flakes) – Vi äter alltid nyckelhålsmärkta flingor och jag försöker promota Frebacos havreringar så mycket det går eftersom det är de bästa.
• Jordgubbskräm, hallonkräm och liknande. Bara så onödigt. När ska man äta det liksom? Som mellanmål är det svindåligt (sött) och som godis är det ju inte lika gott som godis.
• Fruktyoghurt – det är sån himla sockerbomb och ungefär som att äta en massa sylt.

När det gäller Mio så är allt helt annorlunda. Om han har väldigt lågt blodsocker så är det bra med söt saft eller Dextrosol, men oftast så försöker vi undvika onödigt socker ännu mer för hans del. Och så får han dricka light-drycker. Det har jag varit väldigt mycket emot innan (för barnens del), men det var bara att glömma när han fick diabetes.
Det här är de flingor som vi äter. Frebacos är överlägsna – de andra smakar nästan som godis i jämförelse och är någonting som vi mest äter när vi lyxar till det. Fast jag föredrar faktiskt Frebaco alla dagar i veckan. Det blir en vana att äta nyttiga flingor. Testa!

På tal om kroppsideal, som jag skrev om förra veckan, så är det rätt vanligt att man skaffar sig förebilder som inte alls har samma kroppstyp som en själv. Och jag förstår det, för det är ju typ bara en och samma kroppstyp vi ser. Och jo, vi blir påverkade. Många säger att de tycker att det är lika vackert och inspirerande med “alternativa” kroppstyper (Ja det var ironi) men om man tittar på vilka konton de följer på Instagram så känns det inte som att det stämmer. Så jo, vi är väldigt påverkade.
Och problemet är att vi är få som har den där modellkroppen rent genetiskt. Det går inte att ändra kroppstyp och bli platt och ursmal om man är en kurvig person genetiskt. Och det går inte att få en Kardashian-rumpa om man inte har de anlagen.
Därför är det sååå himla viktigt att hitta en förebild som passar en själv och ens egna genetiska anlag. Hitta någon som är snygg “trots” att den inte har stereotyp-modellkroppen. Jag lovar att det är väldigt mycket mer inspirerande att börja träna och röra på sig när man känner att man har en chans. Och kanske man också kan inspireras av hur ens förebild sträcker på sig och gillar sin kropp.
Om man är lite kurvig till exempel, och har några kilon extra – visst känns det mer peppande att ha “Iamiskra” som förebild…
… än Elin Kling
Och jag lägger inga som helst värderingar i deras kroppar – jag tycker att båda är svinsnygga – men tänker att det är bättre och mer upplyftande att hitta snyggingar som har någorlunda samma genetiska förutsättningar som en själv.
Så mina tips till dig som inte är nöjd, och ständigt jagar drömkroppen är:

• Sluta köpa modetidningar med “vanliga” modeller
• Avfölj alla som ger dig kroppsångest
• Leta upp andra personer att följa, som du kan känna igen dig i och därmed inspireras av
• Hitta en alldeles egen förebild. Som passar dig!

Istället för att för att försöka gå ner till den vikt som man hade när man var 23 och inte hade varit gravid och fött barn, eller till den vikt som “idealet” säger så blir man så mycket snyggare om man reser på sig och har en stolt hållning och äger sin kropp. Ja det där måste förstås komma inifrån, det är svårt att fejka, men jag skulle hellre jobba med att röra på mig, äta någorlunda sunt men också osunt ibland (balans!) och sen försöka se mig själv med andra ögon. Och ta bort fokuset från “Jag måste gå ner i vikt”. Det är ett negativt fokus, i alla fall om man har jobbat med det i hela sitt liv.
Och det det egentligen handlar om är hur vi ser på oss själva. Det handlar inte om tjock eller smal, utan mer om ens egen självbild. Det syns i hållningen, kroppsspråket och ögonen. De tre grejerna är en ganska stor del av ens person… Har ni tänkt på det? Mycket större del än själva vikten. Så om man har en stolt hållning, ett kroppsspråk och en blick som säger att man gillar sig själv och helt enkelt äger sin kropp – ja men då blir man snygg. Oavsett. Det handlar bara om en själv!
(Och! Om man ändrar fokus och börjar gilla sin kropp så kommer oftast “rätt” vikt av sig själv så småningom. Utan dieter).
Den här tjejen till exempel, hur snygg är hon? Hon hade lika gärna kunnat utstråla “Jag är tjock”, eftersom hon inte är lika trådsmal som sina modellkollegor. Ni hittar henne på Instagram “iamiskra” . (Tack för tipset Jenny)
Men sen till det sorgliga då… Hon är en så kallad plus size-modell! Så jäkla gammalmodigt och tragiskt att behöva kategorisera. Och btw… Vem tillhör jag då? Jag kan definitivt inte känna igen mig i “vanliga” modeller eftersom de kläder de bär skulle sitta heeelt annorlunda på mig. Så jag gissar att jag då får kolla in plus size-modellerna? Ja men det ska jag faktiskt börja göra. Sååå mycket mer inspiration. Måste bara leta fram dem, men det är säkert enkelt eftersom de är stoppade i ett visst fack ?
På den här bilden, står hon med två “vanliga” modeller, och den är tydligen helt oretuscherad. Kolla under bilden vad hon skriver om att hon blev tillsagd som ung modell att hon behövde bli smalare… och så vidare.

“✨ this raw screen grab (so no retouching or photoshop) from my shoot yesterday @adoreme means so much to me. Thank goodness I've gotten to the place where I don't compare myself to others. ?

From when I started modelling at 13 to around 19 (when I was only about a UK 10 or US 6/8) I would have crumbled inside standing next to these two beautiful women and would have been way too insecure to share a pic like this. ?
Because I hated that my body couldn't be slim. I was told like most of you (from magazines to TV and films) that to be a successful model or women (get the guy, have money, an enviable lifestyle) you had to be slim. ?
And it took me many years to come to terms with the fact I won't have skinny legs or a thigh gap and that's ok. Because this is my body and my beauty is not defined by my size.
I am classed in the fashion industry as plus-size. I could not give a flying F what I'm labelled but I would prefer not to be. The visibility I have (at only a UK14/US12) has many of you questioning well if she's plus-size what am I?❓I would prefer that no one was labelled. I don't believe anyone should be categorised by their size; colour, gender, sexuality or religion.
Isn't that the beauty of humanity that no two people are the same and that therefore makes us special❓?. ?For real this pic has me buzzing I'm so damn proud to be able to model without worrying about diets or trying to be perfect because I'm happy and healthy and that's what's important. I want to be the model I needed to see growing up in the media showing me it's ok to be imperfect and have flaws and be different that's actually what's so beautiful about you. Thank you to all the brands who work towards inclusivity and those celebrating diversity and of course all 2.3 million of you – I wouldn't be here without your support ILY ??✨”