Månad: juni 2015

Jag gillar det inte alls, den här slöheten som attackerar Sverige mellan juni och augusti. Allting går på sparlåga och ingenting utvecklas. Sjukvården gör bara precis det de måste, många butiker stänger helt och hållet igen, inga anställningar görs. Och så vidare. Det är så himla tråkigt. Men det fina med det är att jag firar nyår i september. Det finns inget härligare än när allt sätter igång igen. Alla ska påbörja nya saker, anställningar görs och folk brinner av energi. Älskar det!

Idag kom jag på att jag inte ska vara på kontoret på länge. Torsdag och fredag ska jag sitta med ett projekt på ett annat ställe. Vi ska sitta två heldagar på Hotell Mäster Johan, i ett konferensrum, för att vara så effektiva som möjligt, sen på söndag åker jag till Almedalen, och sen… ja sen är det ju semester. Jösses! Så när jag gick från Minc (kontoret) idag så var det faktiskt med en liten semesterkänsla i kroppen. Det är ju inte fel.

Allt handlar om att ha rätt inställning, det försöker jag lära mina barn. Om man tänker – eller ännu värre – uttalar “Det går inte” så går det oftast inte. Och om man tänker “Det här smakar skitäckligt, jag kommer kräkas” (Japp detta på förekommen anledning med tanke på Alvins sockervatten i morse) så är risken att man klöks väldigt stor. Om man däremot gör tvärtom och tänker “Det här fixar jag”, ja men då går det ju mycket lättare. Det finns inte en elitidrottare i världen som tänker “Jag klarar det inte” innan de slår rekord. Och det är inte en slump att träningen ofta går ännu bättre när den väl har börjat gå bra, eller att man lyckas med ännu fler saker när det väl har börjat flyta på. Samma sak när man söker jobb eller tar in investering. Är man i ett desperat läge har man oftast inte en så positiv inställning som om alla står på kö och vill ha en. Om alla vill ha en så utstrålar man nämligen ett självsäkert jag och har en “Jag fixar det-inställning”. Och så vidare. Allt handlar om att ha rätt inställning.

Neeeej! Han har inte diabetes. Så jag kanske ska säga JAAAA istället! Jippi i alla fall. Så jäkla skönt!

Vi gick upp tidigt idag. Väldigt tidigt. Någon gillar inte det. Alls. Bryter ihop 5-6 gånger innan vi kommer iväg. (Han har tagit hela familjens dos av morgontrötthet den här killen. Både jag och Mio studsar alltid upp utan problem).  
Sätta nål i armen – inga problem. (Där är det Mio som står för dramat i familjen. Sätta nål i hans arm? Kommer inte på fråga! När han opereras så har de strikta order om att sätta nålen först när han är sövd. 
Men att dricka sockervatten – Det var det hemskaste han har varit med om. Någonsin. Hellre 100 sprutor än det där äckliga vattnet. En gråtandes och klökandes liten kille tvingade till slut i sig (man måste göra det inom 5 minuter) allt.   
Nu ska vi bara sitta här och vänta i två timmar för att sen se vad blodsockret ligger på.

I morgon bitti, kl 07,15, ska Alvin infinna sig på diabetesmottagningen för att göra den där glukosbelastningen. Det innebär att vi får ett svar direkt imorgon på om han har diabetes eller inte. Det är väldigt pirrigt, och jag brukar ju alltid känna på mig innerst, innerst inne hur det ligger till, men den här gången är det svårt. Det är liksom 50/50. Ena stunden så tänker jag att det är klart att han har det, det är ju tydligt. Men sen, nästa stund så tänker jag tvärtom. Äsch, han kan inte ha det han också. Om han nu tvunget ska få det så önskar jag av hela mitt hjärta att det kommer senare i livet. Om några år eller så. Jag vill så gärna att han ska slippa bli så där vuxen och mogen som man blir när man blir sjuk. Och mest av allt önskar jag förstås att allt bara är falskt alarm.
Underbara unge som alltid är varm och tar av sig tröjan.  
Efter diabetesmottagningen, som tar några timmar, ska vi direkt till Allergimottagningen med Mio. Vi måste få bukt med hans pollenallergi så att vi slipper så höga blodsockervärde. Att tiderna nästan kolliderar så där gör att vi alla måste upp 05,45 och åka till sjukhuset tillsammans.
Så med andra ord – Gonatt! Idag är jag trött…

Den här. Den är en av våra käraste ägodelar. Vad det är? Jo men det visste ju inte jag heller innan Mio fick diabetes (livet var lite mer spontant och enkelt då), men det ska jag berätta för er nu. Det är världens smidigaste kylväska. Man tar ut innerdelen, lägger den i kallt vatten i 5 minuter, och sen håller den kylan (åt akutsprutan när vi reser iväg och åt insulinet under varma dagar på stranden) i ungefär ett dygn (!) Det är grejer det. Vad hade vi gjort annars? Gått omkring med en vanlig kylväska hela somrarna? Hjälp… Nej, om man behöver hålla mediciner svala, då är det här da shit! Här finns dem att köpa.

Here in Sweden we are in desperate need of good developers. We have plenty of good startups and tech companies, plenty of good entrepreneurs and plenty of good business ideas. We also, overall, have money enough to pay a decent, or even very good, salary. But we have no developers. (Ok, we have developers, but we need more)
In the same time, somewhere else in the world, in Lebanon for example, or in the Middle East in general, there are plenty of good developers, plenty of people that would love to come to Sweden and start a life here. Maybe work in our tech companies.
I met Jerry Maher today, a journalist from Lebanon that founded Radio Sawt Beirut. He told me all this (about people from Middle East that would love to come to Sweden/ Europe). And I told him about the lack of developers here. We were thinking that we might do something about it. Should we? Why shouldn't we? I would love to have people from all over the world in my company. The only thing that is important is that you are good at what you do, are engaged to the product and have some sense of humor. Bring'em (the developers) on!

Kan vi prata om det här med visitkort? Hur kommer det sig att vi – ja i alla fall jag (och jag brukar ändå gilla att anamma digitala hjälpmedel och är inte känd för att vara en bakåtsträvare) – fortfarande använder visitkort? För min del handlar det om att jag dagen efter (dagen efter ett event alltså, icke att blandas ihop med baksmälla) behöver en reminder över vilka jag har träffat. Tänk Almedalen till exempel – där träffar man hur mycket folk som helst under en vecka – så det skulle ju vara omöjligt att komma ihåg alla om man inte samlade på sig visitkort. Eller är det jag som är senil? Och fråga två: Varför finns det ingen app som alla använder som gör att man byter visitkort digitalt? Utan att scanna. Och så att man ser senast tillagda också. Precis som när man tömmer fickorna. En bra affärsidé till nån som känner sig manad. Än en gång – en affärsidé är inte värd ett dyft så länge det inte finns nån manad, engagerad och enträgen entreprenör som har lust att lägga sitt liv i den. 
Sen när man har rensat fickorna och lagt till dem som ska läggas till, på LinkedIn – ja då gör de där stackars visitkorten ingen nytta. Idag lyfte jag på locket så att de skulle få luftas lite.  

Nämnde jag min reflektion över att de alltid kör 30-minuters-möten i USA? Eller ja, det där landet är ju enormt och bara för att jag nu har varit i SF så behöver ju inte det innebära att det är likadant överallt. Men. Det jag ville komma till är… Trumvirvel här va? 30-minuters-möten – Vilken grej! Så otroligt effektivt och smart. Ja men ni förstår va? Default i USA (okej okej, i Sän Frän iaf) är att när man bokar in ett möte med någon så sätter man av 30 minuter. Genialiskt! Jag kan tyckas något överdrivet upphetsad över det här, men hallå, tänk efter. 30 minuter! Det är ingenting. 1 timme är apmycket och gör att du tappar typ 2 timmars arbetstid. Och så det där nonsens-snacket då, det där snacket som man kör bara för att man har satt av tid (att slösa). Nej fram för 30-minuters-möten. Från och med nu är det jag som gör alla kalenderinbjudningar (och hoppas på att mottagaren ser att jag endast har bokat in 30 minuter). Så. Det var det. Ber om ursäkt om jag har sagt det här förr och jag nu upprepar mig. Det var inte min mening i såna fall. God morgon! 
 

Jag behöver Mios journaler för att få ett besked av SOS huruvida vi får resa iväg eller ej. Jag ringde för att beställa dem men det skulle ta en vecka, tio dagar – sen skulle de komma i ett brev på posten. Det känns krångligt och som väldigt lång tid eftersom SOS sen också behöver en vecka, tio dagar. Känns som att vi skulle vara inne i augusti och semestern-är-slut-tider innan vi får besked. Alternativet? Att köra till Lund och hämta ut dem. Ja fysiskt alltså. Det måste finnas ett enklare sätt!? Digitalt till exempel, det hade varit så mycket enklare för alla.
Men nu har jag den, journalen. Nu ska jag bara scanna och maila SOS också. Men jag har den, det är huvudsaken!