Han har vaknat! Men mår väldigt dåligt och är irriterad. “Jag har en helikopter på huvudet” säger han surt. Men nu sover han tack och lov igen. Läkaren kommer så småningom och berättar om operationen. Vet ingenting alls än så länge.
Med en helikopter på huvudet…
Idag är det alltså dags. En tryckmätare ska opereras in, och den är tydligen ganska stor, fast platt, och kan vara ganska störig (ond?) att ha i huvudet. Sen ska vi ligga här och se vad den säger, hur trycket är, och utifrån det gå vidare. Vi har ingen aning om vad som händer. Läkaren sa att det kan hända att vi kan åka hem ganska snabbt, med tryckmätaren kvar i huvudet (den kan vara där i upp till 90 dagar) eller att vi får stanna och göra fler ingrepp (stänga av shunten för att testa till exempel) eller experimentera genom att ställa in olika tryck och se hur kroppen, och mätaren, reagerar. Eller så loggas bara värdena och de förstår direkt vad som pågår. Ja det kan bli typ hur som helst.
Det är alltid nervöst inför en operation. Speciellt när de är och grejar i hjärnan, och den här gången känns det lite extra läskigt eftersom läkaren aldrig har gjort det här förut utan har en representant med sig från företaget som säljer den där apparaten. Som ska hjälpa till… visa hur den ska sitta.
Egentligen spelar det nog ingen roll… Att lämna honom där inne på operationsbordet, när han precis har somnat, är tortyr oavsett omständigheterna. Min vän Peter kommer hit och hänger med mig medan Mio opereras. Vi har alltid så mycket att prata om så det blir bra. Thänk god!
Och igår var Alex här. Fina, fina Alex. Mio blev så uppåt och glad och tyckte att hon var så himla rolig. Hon har världens bästa energi den där Alex♥
Klockan 10,30 är det dags, så vi tar det rätt lugnt nu på morgonen. Snart är det dags för den sista duschen, antibiotika och lugnande. Sen kör vi ner…
Imorgon ska Mio opereras. Vi åker in nu om en stund för att skrivas in, träffa narkos, läkare och så vidare. Och för att göra det som Mio hatar; 3 dubbelduschar. Dubbelduschar innebär att man varje gång man duschar gör samma procedur (som är minst 10 minuter lång) två gånger. Det är extra mycket rengöring eftersom de opererar in främmande föremål i kroppen. Viktigt att det är supersterilt och rent då. Så i natt får jag inte kramas med honom, det får jag aldrig innan operationen. Men det är inte det värsta. Det värsta är… att han ska opereras i huvudet. Och att det inte är över när jag får träffa honom på uppvaket, utan ska göras en gång till senare i veckan.
Världens finaste bröder säger hej då till varandra♥
Jag är på väg till Stockholm och ska ha ett spännande möte imorgon, angående vår nya poddsatsning. Och så ska jag träffa den här tjejen, som gör blogg-Sverige lite bättre. Veckan har varit bra, dålig, stressig och lugn. Allt i ett liksom. Mycket träning, vilket har varit skönt. Lite för lite sömn. Mycket poddande (tjohoo! Får alltid energi av Alex). Mycket oro för Mio som ju ska opereras två gånger nästa vecka. Och en del oro för lille Alvin som ständigt får stå utanför det här, fast ändå mitt i.
I morse tränade jag med min PT, och det var som vanligt grymt kul. En liten, liten röst inom mig sa att jag skulle säga att vi skulle köra ett lugnt pass eftersom jag kände mig trött och hade sovit för lite, men så tänkte jag att vi kör så får jag se hur mycket jag orkar. Och jag orkade massor. Det är sååå himla kul att träna med en PT. Det gör sån skillnad, både för att man liksom är två, men också för att man får en massa ny inspiration (nya övningar), och så det som jag gillar: nån som korrigerar så att tekniken blir riktigt bra.
Men finast den här veckan är ändå min lille kille som så imponerande tittar på när jag tränar. Han tror att jag är starkare än de flesta och kollar gärna in mina biceps, som visserligen inte är jättestora men han är impad. Det är huvudsaken.
Vilken natt! Jag pratade igår om diabetesnätter, och så fick jag dubbel dos av mardrömsnatt i en enda natt. Mio var lite sämre i huvudvärken igår kväll, och mitt i natten vaknade jag av att han skrek “Mammaaaa” högt. Jag rusade in, och där låg han med en sån där fruktansvärd huvudvärk som han får ibland, när shunten hittar på nåt, jag vet inte vad, och han har så ont att han börjar kräkas. Han kunde inte ligga ner. Ibland blir det bättre när han sitter och ibland när han ligger. Det är nåt med trycket som gör det. Om det är för högt så är det åt ena hållet och om det är för lågt åt andra.
Hur som helst – efter ett tag sa han “Vi måste åka in mamma”. Och jag vet att han vet när det är dags. När det har nått sin peak. Då måste vi åka in för att se att det inte är stopp i slangen eller nåt. Stopp i slangen skulle innebära att vätskan inte går upp som den ska mot hjärnan, och det är livshotande. Så vi måste åka in när det blir så här. Nu har det ju aldrig hänt nånting (Thank God), men det ska det ju inte heller få göra.
Så jag ringde Jonas och bad honom komma hit och sova med Alvin så att vi kunde åka in. Men sen plötsligt, och det här har aldrig hänt tidigare, så släppte både huvudvärken och illamåendet och han kunde lägga sig ner igen. Så himla skönt! Nu hoppas jag att det inte händer nåt mer innan han ändå ska bli inlagd på måndag. Det bästa vore att inte göra några justeringar innan de sätter in tryckmätaren.
Men nu – dags för mötesmaratondag. Tur att jag inte ligger inne med Mio för då hade jag fått avboka väldigt många grejer som egentligen inte går att avboka. Nu kommer Jonas hit istället så att jag kan gå och jobba.
Ska bara dra mig upp först…
Imorgon ska jag hålla i ett lunchevent på Minc. Vi ska först kolla på den här videon med Seth Godin, “How to get your ideas spread” – om hur man måste stå ut och vara “remarkable” och prata till de som vill lyssna, såsom t ex så kallade “early adopters”. Sen när vi har sett videon så ska jag hålla i nåt slags snack där folk kan diskutera det och ställa frågor. Jag har aldrig haft den här typen av event tidigare så det blir spännande. Wish me good luck! Och om någon som har varit på nåt liknande har nåt tips eller förslag på vad jag borde göra, eller inte göra, tell me!
I senaste poddavsnittet pratar vi om vänskap och hur en vän ska vara och inte vara. Vi har väl ganska så lika tankar om det, jag och Alex, men hon är nog snäppet hårdare. Både hon och jag värdesätter lojalitet väldigt, väldigt mycket (Finns det någon som inte gör det?) och tycker inte om att bli svikna. (Och även det måste väl vara nåt som vi inte är ensamma om?) Så hittills har jag nog inte sålt in senaste avsnitt särskilt bra… Men in och lyssna ändå om du vill lyssna på exakt hur en vän ska vara. Och inte vara. Som vanligt så har vi nämligen facit 😉
Här kan du lyssna.
Jag läste Josefines blogginlägg om hur en natt med ett diabetesbarn kan se ut. Och när jag läser det så inser jag hur galet det är. Det känns så himla… manuellt och primitivt. Eller nåt. Det är svårt att förklara, men det är som att jag som förälder sköter det som Mios kropp inte fixar själv. Det vill säga kontrollera insulinproduktionen och blodsockerbalansen.
Blir det för mycket insulin så blir han låg och hamnar i koma (om han inte får socker) och blir det för lite så blir han hög och förgiftas (om man inte tillsätter insulin). Det är ständigt en balansgång och nätterna är ofta katastrof. Speciellt på helgerna, eller egentligen de dagar då man har ätit sent eller dålig kost. Många gånger så går jag upp en gång i timmen i flera timmar för att hålla balansen på blodsockret, och ja det är pest! Jag pratar inte så ofta om det eftersom det har blivit en vana, och eftersom det bara är att gilla läget. Det finns liksom inga alternativ. Men oj vad jag önskar att vi hade sluppit den här sjukdomen.
Vi var väldigt glada över den här lilla apparaten. Speciellt jag tror jag, som slapp hålla på och pilla med nålar, sprit (för rengöring) och grejer på nätterna – men den lyckan varade inte länge tyvärr. Han fick extremt mycket eksem av den där lilla plåsterbiten som den sitter fast med, så vi fick ta av den. Vi ska ge det ett nytt försök, men då med kortison på armen innan vi sätter på den. 
De flesta som inte medvetet tränar för att väcka rumpan har en inaktiv, sovande rumpa. Speciellt om man sitter mycket. När du sitter så förkortas höjtböjaren, eftersom den musklen då alltid är i kort läge, och baksida lår, dvs. hamstrings, dras ut. Resultatet blir att rumpan sover. Brukar det kännas krampaktigt i baksida lår när du tränar dem? Vill du luta dig framåt väldigt mycket när du går i trappor? Eller har du väldigt svårt att få träningsvärk i rumpan? Japp, det är jättevanligt. Mycket mer vanligt än ovanligt. Och det betyder alltså att rumpan är inaktiv.
Innan du börjar göra tunga lyft, eller innan du ens kan träna dig till en snyggare rumpa, så gäller det alltså att du väcker den. Det går nämligen inte att träna en inaktiv muskel. Och du har säkert märkt nån gång att du har gjort övningar som andra säger ska vara bra för rumpan, och så känner du ingenting. Det är för att du kompenserar med andra muskler, typ baksida lår och i värsta fall även ländryggen, eftersom rumpan inte är van att jobba.
Så hur gör man då för att aktivera rumpan? Här är förslag på en övning – Höftlyft:
https://youtu.be/UnQmhu4ND3U
För fler såna här tips och övningar så kan du följa mig på mitt PT-konto på Instagram. Här. Eller sök efter “PT-Alexandra”.
Nästa vecka ska Mio opereras. Han läggs in på måndag och så opererar de in tryckmätaren i huvudet på tisdag morgon. Sen gissar jag att de opererar ut den torsdag eller fredag. Bra är att det här blir gjort nu, mindre bra är att han ska opereras. Två gånger. Fy tusan vilken ångest det är. Och sen, efter att det här är gjort, så börjar det viktigaste av allt: Att ta reda på varför det är som det är. Tryckmätaren kommer ju ge svar på vad det är för tryck han har, men sen gäller det ju också att göra något åt det. Att läkaren tar tag i, och tar reda på, varför det inte funkar som det ska.
Hoppas så på att få en frisk liten (stor) kille snart. 