Dag: 28 augusti, 2016

Det har blivit så att jag lyssnar på nya poddar på söndagar när jag städar och fixar här hemma. Och idag har jag bland annat lyssnat på Läkarpodden med Tilde de Paula och Mikael. Jag lyssnade på avsnittet som heter “Ovanliga sjukdomar” och slås av att det är så otroligt vanligt att folk inte blir betrodda när de söker vård. Jag har också varit med om det otaliga gånger. Med Mio. Jag förstår inte?!? Varför skulle man åka till läkaren och ljuga eller ens överdriva? Visst, jag förstår att det finns många som går till läkaren i tid och otid, kanske i onödan, men det spelar ingen roll. Det får inte göra att vården blir sämre. Det är som om en kassörska skulle förutsätta att alla kunder är sura bara för att hen har stött på några surtrutar på förmiddagen. Och sen bemöta alla andra därefter. Eller som att en polis skulle förutsätta att alla är brottslingar, och behandla folk därefter. Det är helt enkelt helt orimligt, och inte ett argument som håller, det här med att folk ibland söker vård i onödan. Vad fan (sorry) har det med mig eller min son, eller någon annan att göra?
Varför är det så här? Kan någon inom vården förklara? Är det på grund av brist på resurser som man ofta viftar bort en sak så fort man har konstaterat att det inte var nån av de vanligaste åkommorna?
Vi har varit med om det här otaliga gånger, men jag ska ge ett exempel. Här är utdrag från min gamla blogg där jag i efterhand summerade:
9 juni
Stackars Mio vaknade runt fem-snåret och klagade över ont i ryggen, höger bak, ganska långt ner. Ondare när han andas. Till slut fick han panik och bara storgrät så vi fick åka och lämna Alvin hos Jonas (som sen lämnar honom på dagis) för att ta oss till doktorn. Vårdcentralen öppnar sin tidsbokning klockan halv åtta så nu sitter vi här hemma och väntar. Han är mindre påverkad nu men har fortfarande ont när han andas djupt. Märkligt va? Någon som känner igen det? Jag vet att det kan vara blindtarmen när det sitter på höger sida men då brukar man ha feber tror jag…
Vad hände då? Jo, vi åkte till vårdcentralen och träffade en kvinnlig läkare som sa att barn har ont ibland, det kan vara nåt med tarmarna och bla bla bla… Jag gjorde ett sista försök, innan vi gick därifrån, och sa: Men hur sjutton är det möjligt att han riktigt panikskriker i flera timmar och inte vill andas om det inte är någonting..? “Tarmarna kan vara jobbiga” var hennes svar. Tror att undersökningen gick på cirka 20 sekunder.
14 juni
Mio har fortfarande väldigt ont i ryggen på höger sida. Ikväll såg jag att han har en svullnad där. Tror minsann att han har en spricka i revbenet. Han säger att han inte har slagit sig men han kanske har glömt det..? När jag bar honom (när han sov som allra djupast) skrek han ett djuriskt läte när jag råkade toucha där han har ont. Stackarn. Vi får nog kolla det imorgon efter jobbet. Fast det är väl ingen fara om man har en spricka i revbenet? Väl? Någonstans har jag för mig att jag har hört att det ska läka av sig själv. Eller?
Vad hände den här gången då? Jo, eftersom jag såg en svullnad när han var i vissa lägen ringde jag sjukvårdsupplysningen som sa att om det nu är ett brutet revben så ska man, även om man inte gör någonting för att bota det, låta en läkare undersöka honom så att det inte påverkar andningen. Vi fick en tid på vårdcentralen och kom till samma läkare. Great… Hon lyssnade i alla fall på lungorna och sa att det lät perfekt. Och så sa hon att revbenet förmodligen var brutet. Jag frågade om man verkligen kunde bryta ett revben utan att egentligen ha slagit sig. “Ja ja… annars är det mamma som har kramat honom för hårt” svarade hon. “Det läker av sig själv efter 5-6 veckor” fortsatte hon.
8 juli
Vilken dag! Mio grät nästan hela natten pga. att han hade ont i ryggen. I morse när vi gick upp kände jag att han hade en bula där. Ringde vårdcentralen och förklarade att de, sist vi var där för 4-5 veckor sen, sa att han hade brutit ett revben. När det nu återkom verkade det ju minst sagt märkligt. Det tyckte de också och bad oss komma dit. Läkaren undersökte och beslutade att skicka honom på röntgen. Tillbaka igen på vårdcentralen sa han att det var sönder där inne någonstans och att vi måste åka till Barnakuten för att ta reda på varför och om det eventuellt berodde på en infektion eller nåt. Väl inne på Barnakuten sa läkaren att revben 11 var sönder men att han inte riktigt visste hur och framförallt inte orsaken till det. Han sa att det inte handlar om ett brutet revben / spricka utan att vi måste ta reda på orsaken bakom det. Bland annat genom blodprov. När vi satt där och gjorde blodprovet svimmade Mio. Jättehemskt för både honom och mig. Det var riktigt obehagligt. Så då fick de avsluta provtagningen, hämta en brits samt en läkare som kunde undersöka honom, vänta en halvtimme och sen börja om igen. Då skrek han som jag aldrig har hört honom skrika förr. Han var livrädd. Han tyckte själv att det var väldigt obehagligt att svimma. Efter två Piggelin och två provtagningar fick han ligga och vila lite till innan vi slutligen åkte hem. Kom hem för en halvtimme sen och nu ligger han här i soffan, helt färdig efter dagens bravader. Imorgon ska vi tillbaka igen till Barnakuten, för att få svaren. Beroende på vad de säger går vi vidare på ett eller annat sätt. Eventuellt kommer de att göra en magnetröntgen. Men allt detta får vi veta mer om imorgon. Nu behöver jag en dusch, lite mat samt sömn. Hoppas på bra provsvar imorgon. Någon som känner igen det här??
Slutligen, när vi gick till samma vårdcentral en tredje gång, träffade vi alltså en läkare som tog det hela på allvar. Han såg bulan men tyckte redan när han märkte hur ont Mio hade, att det var en självklarhet att röntga. Han undersökte honom också cirka 20 sekunder men skickade oss direkt vidare. När vi sen kom tillbaka sa han bara “Det är sönder därinne, ni måste åka till barnakuten, jag kan inte göra mer här”… Tur att jag då inte förstod allvaret i det… Nu i efterhand förstår jag varför alla läkare på barnakuten behandlade mig som med bomullsvantar och var så otroligt ödmjuka och “ledsen-för-din-skull” i blicken. Jag minns att jag tänkte då att värst vad läkaren pratar vidare och inte vill lämna rummet fast det inte var någonting och vi ändå blev hemskickade med löfte om att de skulle återkomma till oss dagen efter. Det kändes liksom så “o-akut” och ändå var de så märkliga… Ja nu förstår jag ju, eftersom han hela tiden visste vad det verkade röra sig om.

Ja och det visade sig att det var en stor tumör i ryggen… Så här såg det ut.