Dag: 14 september, 2016

Jag hade precis bestämt mig för att aldrig igen köpa ett smycke som inte är i äkta silver. Guld känns lite väl dyrt om man vill ha ett någorlunda maffigt smycke så det kommer liksom inte på tal när det gäller sånt där som man byter ut lite dag för dag. Så jag bestämde mig alltså för att bara köpa äkta silver. För att de ska gå att få tag i för en rimlig peng, men ändå hålla.
Den värsta sortens smycke, som jag har köpt alltför många gånger, är den som är dyr (typ en tusing) men ändå i nåt material som blir osnyggt efter ett tag. Sist när jag rensade bland mina smycken så fick jag slänga mängder av såna där, rätt så dyra, smycken för att de hade tappat färg och var slitna.
Men resultatet av det här “jag vägrar annat än äkta silver” är att jag känner mig så tråkig numera. För det första så är det svårare att hitta trendiga smycken som sticker ut – Ja inte för att jag direkt är en person som sticker ut nåt så där makalöst mycket, men ändå – och för det andra för att det liksom är rätt begränsat. Till guldsmedsbutiker. Så tråkigt.
Så nu funderar jag på att bli en sån där som köper icke-äkta silversmycken ändå. Men jag hatar slöseriet. Det här med att man måste kasta efter ett tag. Hur gör ni?
Så här ser mina händer ut. Alltid. Ja men det blev så efter utrensningen.
 

Några klokheter som jag har snappat upp på sistone:

• Kissie pratar om, i Värvet, att hon ofta går till sin mamma och frågar om hon behöver råd. Och anledningen till att hon går till just henne är för att hon inte ger nåt riktigt svar. Och det är just det vi vill ha när vi frågar – snarare någon att bolla med än någon som säger “Så här ska du göra”. Älskar folk som har förmågan att få en själv att inse svaret. Jag och min barndomsvän Tina brukar alltid ställa den här frågan till den av oss som tvekar: “Vad är den allra innersta innerst-inne-känslan?” För den har man alltid, innerst-inne-känslan.
• Sanna Bråding, säger i början av sin bok “För mycket av allt”: “Livet handlar väl ändå om att leva? Alla klarar vi av att överleva, men få lyckas med konsten att leva. Fullt ut. På riktigt. Livet är till för att levas, njutas av och våga kasta sig ut och känna. Som de flesta av oss är så extremt rädda för, för då är vi ju svaga. Eller är det egentligen det som är att vara stark?” Och jaaaa vad jag håller med. De som vågar skratta och gråta hej vilt är de som är starka. Det var nån som sa till mig att ilska är ett väldigt tätt lock mot sorg, så om man lägger locket på får inte sorgen komma ut. Istället syns det i ilska och bitterhet.
• Josefin & Vanja pratar, i avsnitt 30 om att “Rensa livet”, och om hur rensning av prylar nästan har en filosofisk mening, och hur lätt man känner sig när man inte har för mycket prylar, ens i källaren. Och jag håller med. Så mycket! Jag hade ett år då jag gjorde livets största utrensning. Oj vad mycket prylar vi gjorde av med, både här från lägenheten och från källaren. Och för att inte tala om garderoben. Och så fort man har rensat så blir man som sagt lite lättare, och allt känns renare och mer greppbart, vilket också gör att man bara tar in bra saker i sitt liv. Det som hände i slutet av den här perioden var att jag plötsligt, från en dag till en annan, valde att lämna mitt älskade företag. På grund av att jag vantrivdes med situationen och relationen som jag och min medgrundare hade.

Sellpy – älskar det. De gör det väldigt lätt för en att rensa lite hela tiden. Just nu tar det upp till 5-6 veckor innan de får ut ens prylar till försäljning, men det gör ju ingenting. 

• Barn skrattar ca. 400 gånger per dag. Vuxna 15! Men herregud, vi måste ju skratta mer. Speciellt eftersom det förlänger livet. Jag vill skratta. Gapskratta. Men det gör man ju typ aldrig. Hur ska man få till det? Mer gapskratt? Gud vad trist att vi är så allvarliga. 15 gånger om dagen. Tänk vad mycket vi skalar av oss från när vi är barn. Alla bra grejer bleknar. Buhuu…. fram för mer barnslighet och mer skratt. Hur gör ni för att skratta? Har ni nåt tips? Det kanske är på YouTube man ska hänga va?

Lite mer lekfullhet och mindre stress kanske hade suttit fint för många av oss.

Jag måste tacka nån högre makt för att jag har så lätt för att somna om. För i natt har jag ställt klockan en gång i timmen för att hålla kolla på Mios blodsocker. Alltså jag menar en gång i timmen. Varje timme! En gång fick jag till och med ställa den på en halvtimme senare. Och det är svinjobbigt förstås. Men jag gör det så enkelt för mig som jag bara kan. Tvingade honom till exempel att sova inne i mitt sovrum, i soffan, eftersom det är enorm skillnad för mig att ta ett steg och bara var uppe i några sekunder varje gång, mot att gå till andra sidan av lägenheten.
Och hur blev natten då? Jag förstår inte riktigt, för först var han låg, låg, låg och sen plötsligt var han hög under flera timmar, ända fram till 2. Och då tänkte jag till och med att “äsch, nu kommer det ju inte hända så mycket mer här… borde nästan kunna sova vidare”, men så, en timme senare, hade han sjunkit från 10,7 till 5,2. Förstår inte hur det kunde gå så snabbt. Men okej, det är bara första natten.
Men det här med att vakna en gång i timmen – det tror jag att man kan använda som tortyrmetod.
Det blir nog bra till slut  – så fort vi bara förstår den här ordentligt.