Att resa ifrån barnen

Just nu känns det som att jag aldrig, aldrig igen tänker planera in en resa utan barnen. I alla fall inte om det är en vecka och väldigt långt borta. En stor del av att resa är ju den pirriga och härliga känslan och planerandet inför, men jag har bara ångest. Vill inte resa ifrån barnen. Eller ja det är klart att det handlar mest om Mio och oron kring honom. Det finns så mycket med honom som kan gå fel, och när jag inte är här och håller koll…. aaaaaah, jag får ångest av bara tanken. Samtidigt så vet jag att det där med att jag “håller koll” bara är en falsk trygghet. Hans pappa har ju så klart lika stort intresse som jag av att det inte ska hända nånting, och det är liksom inte jag som är Mios livlina. Jag förstår allt det där. Intellektuellt. Men det hjälper inte när det kommer till mitt inre.
Jag tror att det är jättebra för mig att komma iväg och få lite distans, för ju mer jag lever i det här desto mer kommer jag till insikt med hur allvarligt det är – alla hans sjukdomar – och på hur lätt det är att något går snett. Det blir en liten värld, en liten kvadrat där allt blir enormt stort, men där det känns någorlunda tryggt, och där jag tror att så fort jag går utanför så brakar allt ihop. Och så är det ju inte. Jag behöver få ett större perspektiv, jag förstår det, för det är inte jag som är Mios livlina, jag måste komma ihåg det. Jag är rätt säker på att så fort jag kommer iväg så släpper den här starka oron och ångesten. När jag väl är ute ur den där lilla kvadraten så kanske det inte känns lika stort och starkt längre. Hoppas jag..? Hur brukar ni känna när ni ska resa iväg?
“Det kommer vara bra för mig att resa iväg…” tänker jag medan jag packar ner skidkläderna (hur konstigt?) till Svalbard.