I morse, precis när jag hade skrivit klart det här inlägget, vaknade Alvin i ren panik. Han fick ingen luft. Han väste från sängen, och som tur är gick Mio precis förbi och hörde det, så han ropade på mig. Samtidigt rusar Alvin upp och ställer sig över toalettstolen som att han ska kräkas. Han fick inte fram ett ljud, utan väste bara, och kunde inte prata. Jag tänkte direkt att det är falsk krupp (som Mio hade en hel del som liten) och sa att “Det är lugnt, det känns som att du inte får luft, men du får pyttelite så det är okej” Och så bar jag ut honom i trädgården. Där satt vi en halvtimme med filt om oss, och till slut kunde han prata lite och fick lite mer luft. Han frågade om han skulle ha dött om vi inte hade gått ut. Lilla gubben.
Hur som helst, efter en halvtimme gick vi in igen. Det hade blivit lite bättre, men han hade fortfarande problem. Så jag ringde 1177 och rådfrågade dem. Det slutade med att jag snabbt rafsade ihop våra saker och åkte in till barnakuten. Han hade ju blivit bättre, men inte tillräckligt bra. Så här lät han i bilen på väg till sjukhuset.
Jag fick lämna en nyvaken Mio hemma – det fanns inte en chans att hinna ringa och fixa så att Jonas kom dit, men Mio fixade det galant med hjälp av mig via telefonen.
När vi kom fram fick vi direkt komma in för undersökning. Då började han kräkas och fick upp jättemycket slem. Bingo! Då gick det ännu lite bättre med andningen.Men han var väldigt tagen.
Och sen har det gått upp och ner under hela dagen, och när han inte ens kunde gå 25 meter utan att få rejäla andningsproblem så bestämde de sig för att lägga in honom.
Tanken var egentligen att det skulle räcka med att stanna inne på akuten några timmar och få kortison och adrenalin, och att det skulle hjälpa så pass mycket att de sen kunde skicka hem oss med mediciner. Men det räckte inte. Så nu är vi här.
Nu är det bättre. Mycket bättre, men det känns väldigt tryggt att sova här på sjukhuset – i ett rum with a view – med alla mediciner och apparater i närheten.
Men nu kommer vi till det viktigaste av allt: När öron-näsa-hals-doktorn undersökte honom innan idag, genom att stoppa ner en kamera genom näsan ocn ner i halsen (Det finns ingen som är så duktig som Alvin när det kommer till sånt. Vilken liten kämpe han är. Han sitter där, har svårt att få luft, men blundar och slappnar av och låter läkaren köra ner den där slangen utan ett pip) så upptäckte de att han hade en adenom där bak nånstans. En tumör alltså?!?!? Det fick vi precis veta av en läkare här på avdelningen. Så den ska opereras bort. Inte just nu men väldigt snart. När hon pratade om adenom så gjorde hon det så lättvindigt, så jag gissar att det då är en självklarhet att den är godartad. Ja men det tar man ju för givet när det sägs på ett sånt enkelt sätt, men nu när jag läser om det så verkar det finnas både och. Kanske att man väldigt tydligt kan se (och garantera?) att den är godartad bara genom att titta på den? De har tagit mängder av prover så jag är säker på att de har en plan och vet vad de gör, men jag undrar ju ändå om den där adenomen? Vad tusan är det? Nån som vet? Imorgon bitti, när de går ronden, kommer jag fråga ut dem förstås… då har de också fler provsvar att gå på.
Hej Alex,
Ja, man kan se med ögat om en tumör är godartad. Vad jag vet så är adenom en godartad tumör. Jag håller mina tummar och tår att Alvin får den hjälp han behöver här och nu. Kram!
Åh vad bra! Tack 🙂 Kram
Åh. Vet inte ens vart jag ska börja! Så jäkla trist! Hoppas ni inte behöver vänta allt för länge på operation iaf. Kram på er!
Usch, stackarn! Jag hoppas verkligen verkligen han kryar på sig kvickt. Kram!