År: 2017

Hej söndag och hej alla ni som tittar in ibland fast jag är en urusel bloggare just nu. Jag känner mig faktiskt väldigt peppad för att dra igång ordentligt igen – men så är det några praktiska saker som jag vill lösa först. 

Hur som helst – hösten har börjat sådär halvbra för Mio. Ibland har jag så svårt att se hur läget är – när jag står mitt i det – men nu när jag tittar tillbaka så kan jag se att han har varit relativt bra sedan den senaste operationen, som var i slutet av april. Då bytte de ut shunten, och det verkar som att så fort de gör det så är det bättre ett tag. Men nu är det alltså dåligt igen. 

För två veckor sen var han hos läkaren för att ändra inställningen på den, och det var första gången som inte jag var med. Jag är riktigt blödig när det kommer till barnen och sjukhus och har turen att Jonas alltid låter mig ligga inne med barnen om de är inlagda. Jag vet att han, som ju är deras pappa, lika gärna hade kunnat göra det, men jag fixar inte det. Helt av egoisitiska skäl, jag vet. Men hur som helst – den här gången tänkte jag att jag inte behövde följa med eftersom jag hade mycket att göra på jobbet, och att det där med att ändra inställningen ändå bara är en väldigt enkel procedur som sker med hjälp av magnet som inte ens känns för Mio. Så jag följde inte med. 

Jag tror att vi har gjort det här ett 50-tal gånger men just den här gången gick ingenting som det skulle. Apparaten verkade gå bananas och de kallade in flera olika läkare som tryckte och kände och pillade och hade sig. Tills Mio svimmade. Min älskade lilla kille. Hur kunde jag inte vara där??? Han sa till mig efteråt att han hade tänkt precis innan han hade svimmat: Om mamma hade varit här nu hade hon sagt “Herregud Mio, du är alldeles vit om läpparna”. Han hann precis säga till läkaren att han höll på att svimma – och så gjorde han det. 

Att svimma är väl kanske inget farligt men jag har ont i varenda liten del i kroppen så fort jag tänker på att det hände när jag inte var med. Min älskade lilla kille. De slutade i alla fall med att de ställde om shunten. Nu gick de från 7 till 6 (Jag skriver det för att själv kunna titta tillbaka och ha koll, det säger säkert inte er någonting) och vår erfarenhet säger att det kommer vara bra ett tag – som det har varit nu – men sen när den når full effekt (det tar ett tag innan den nya inställningen är 100% där) så brukar det bli för bra, och då får vi ställa om den igen.

Men… det positiva är att vi nu (snart) ska åka till Tyskland. Det har varit många turer med läkarna där om vad de vill göra, och de har börjat prata om att planera för eventuell operation, vilket inte alls var tanken från början. Vi vill ju ha de grundliga undersökningarna – om han sen skulle behöva opereras så kan vi ju “kräva” det här i Sverige. Så det är vad som kommer att hända. Precis som vi sa från början. Som det ser ut nu så får vi tid i mitten av oktober. Väntar på slutgiltigt svar som jag nog får imorgon eller på tisdag. Äntligen! Jag är så glad och tacksam att vi kan åka dit – och givetvis kommer vi dokumentera hela resan (Är det bäst med blogg eller YouTube? Eller kanske Insta stories? Det är ju väldigt lätt, och då kan jag blogga också. Vad tycker ni?) 

Sen är jag också så otroligt orolig. Tänk om de inte hittar orsaken. Tänk om vi står kvar på noll… Nej det kan vi väl ändå inte göra. Håll tummarna för att det här kommer att vara milstolpen som gör att Mio får ett bättre liv ♡

 

Jag kan inte förstå att det har gått 10 år! 10 år! Min lilla goding, som inte är så liten längre, börjar (också) bli stor. Ja igår fyllde Alvin år. Vi firade honom genom att sjunga på morgonen och ge presenter – det viktigaste av allt i en tioårings liv. Sen var planen att gå och köra go cart, äta glasstårta hemma och på kvällen gå på trav och spela på hästar. Det var nån slags familjetillställning där.

Planerna ändrades dock eftersom Alvin varken var sugen på det ena eller det andra. Vi hamnade på Leos lekland (Finns det nåt värre ställe för en vuxen att hänga på?) och sen valde han att ha myskväll hemma. Typiskt Alvin att välja hemmamys ♡

Och väldigt typiskt mig att inte ta några bilder. Glömde helt och hållet bort det i allt firande. Två ynka bilder var vad jag fick till. En på “tårtan” – ja han gillar inte tårta direkt så det fick bli en egengjord glassvariant…

 

Mio börjar bli stor. Riktigt stor. Ena sekunden –  när han är sjuk – är han dock fortfarande en liten kille. Men sen, så fort han mår bra och reser sig ur sängen så ser jag hur lång och stor han har blivit. Men det är inte det enda, att han har blivit lång, han är liksom stor och vuxen i sättet också. Nu förstår jag verkligen det här med att man bara har sina barn på lånad tid och varför man ska ta vara på det, för helt plötsligt så klarar de sig själva. 

Mio är självklart inte helt och hållet där ännu, att han klarar sig själv. Framförallt inte eftersom han är sjuk så ofta och dessutom har diabetes, men jag märker ändå att han börjar bli så otroligt mycket mer självständig. Och att man nästan får se det som ett privilegie om han väljer att hänga med oss andra. För det är det inte säkert att han gör. 

 

Fy vad pestigt det är med regniga semesterdagar när man ska hitta på nåt med barnen. Mina barn är lite för stora (eller för små?) för att bara lura iväg till stan och titta i affärer och fika. Och inte alls så lättroade som jag hade önskat. Man kan ju inte springa omkring på lekland, bio, bowling och sånt hela dagarna. För det första så är det ju svindyrt och för det andra så är det inte så kul när det blir för mycket av det goda. Igår var en riktig pestdag, vädermässigt, här hemma. Som upplagt för konflikter mellan kidsen – som just nu ofta hamnar i konflikt med varandra. Antingen är det Mio som har en anti-Alvin dag eller så är det Alvin som har en anti-Mio dag. Vad det innebär? Jo men typ att allt den andre gör irriterar dem. Så himla drygt. Jag vet att man får räkna med syskonbråk – men de här perioderna när det känns som att det går överstyr, vad gör man då? Delar på dem? Låter de sköta det själva? Går emellan och dealar och har sig? Hur man än gör så känns det som att man når samma resultat. Hur gör ni andra???