En gång i veckan kör jag träningspass med min PT på morgonen och även om jag, när jag vaknar, först tycker att dt är en urdålig idé att gå och lyfta tunga vikter så är jag lika nöjd och glad varje gång jag har varit där. Det ÄR verkligen en fysisk lyckokänsla att träna, så jag har lärt mig att liksom bara gilla läget och invänta att endorfinerna ska kicka in. Jag vet att hur osugen jag än är så KOMMER det att bli bättre, och jag kommer vara så jäkla lycklig, efter träningspasset.
Just nu ligger jag lite back, efter sommarens slarv, men so what?!?! Vem bryr sig om jag klarar 5 eller 8 reps på just en vikt? Det är klart att jag blir lite extra glad när jag märker att jag blir starkare och starkare, men jag tycker också att det är såå värt att kunna slappna av när man är ledig och bortrest som jag var i somras. Så då är det värt att det tar en månad att komma tillbaka till samma vikter som innan. Huvudsaken är ju att jag håller igång kroppen och motverkar det förfall som den utsätts för när jag sitter framför datorn hela dagarna, eller hur? ? Och sen ska jag inte sticka under stol med att jag älskar känslan av att känna mig stark ? Tror att det är världens bästa känsla! Speciellt för oss tjejer som normalt lever under en sån jäkla kroppshetspress. På gymmet, där man ska lyfta tunga saker, handlar det om att man måste äta och sova för att kunna prestera. Där funkar det inte med enbart salladsblad och broccoli. Och jag älskar det!
Har börjat träna mer regelbundet nu och jag håller med att känslan efter är så bra. Man känner sig piggare, starkare, friskare helt enkelt man mår bättre.