Jag läste Josefines blogginlägg om hur en natt med ett diabetesbarn kan se ut. Och när jag läser det så inser jag hur galet det är. Det känns så himla… manuellt och primitivt. Eller nåt. Det är svårt att förklara, men det är som att jag som förälder sköter det som Mios kropp inte fixar själv. Det vill säga kontrollera insulinproduktionen och blodsockerbalansen.
Blir det för mycket insulin så blir han låg och hamnar i koma (om han inte får socker) och blir det för lite så blir han hög och förgiftas (om man inte tillsätter insulin). Det är ständigt en balansgång och nätterna är ofta katastrof. Speciellt på helgerna, eller egentligen de dagar då man har ätit sent eller dålig kost. Många gånger så går jag upp en gång i timmen i flera timmar för att hålla balansen på blodsockret, och ja det är pest! Jag pratar inte så ofta om det eftersom det har blivit en vana, och eftersom det bara är att gilla läget. Det finns liksom inga alternativ. Men oj vad jag önskar att vi hade sluppit den här sjukdomen.
Vi var väldigt glada över den här lilla apparaten. Speciellt jag tror jag, som slapp hålla på och pilla med nålar, sprit (för rengöring) och grejer på nätterna – men den lyckan varade inte länge tyvärr. Han fick extremt mycket eksem av den där lilla plåsterbiten som den sitter fast med, så vi fick ta av den. Vi ska ge det ett nytt försök, men då med kortison på armen innan vi sätter på den. 