Barnen

5 viktiga sanningar om Diabetes typ 1

Av Alexandra Bylund / 3 mars 2018, 18:44

1. Varför tar diabetiker sina sprutor vid matbordet? Kan de inte gå undan och göra det?

När man tar en spruta inför måltiden så anpassar man det livsviktiga insulinet efter vad som ligger på tallriken, och det är rätt mycket pill att hålla på med nålar och dosering, så nej, det funkar inte att gå iväg. Och dessutom – att ta sprutor blir, när man tar mellan 7-9 stycken om dagen, varje dag – en rätt stor del av livet. En del av livet som det inte finns någon anledning att gömma eller behöva gå undan med. Och det GÅR inte att gå undan. Så vida man inte ska lämna sin tallrik så fort man har fått in maten på bordet. En diabetiker tar cirka 3000 sprutor med insulin varje år och närmare 4000 stick i fingrarna för att mäta blodsocker.

Jag skulle aldrig, aldrig säga till Mio att han ska gå undan eller gömma sina sprutor. Aldrig!

2. Kan inte blodsockret stabiliseras efter ett tag om man sköter det rätt?

Blodsockernivåerna måste justeras och optimeras varje timme under dygnet och kan alltså aldrig någonsin bli stabila. De svänger upp och ner hej vilt beroende på hur väl man lyckas anpassa sitt insulin till antal gram kolhydrater man äter vid varje måltid. Och anpassat till hur mycket man rör sig, hur man mår i övrigt, om man är sjuk på annat sätt och så vidare. Blodsockret påverkas inte bara av mat utan även av så mycket annat.

3. Kan en diabetiker bli bättre?

En person som har Diabetes typ 1 kan aldrig bli frisk, eller ens bättre. Snarare tvärtom. Att ha höga blodsockernivåer, vilket alla diabetiker har ibland, är detsamma som att blodet är förgiftat. Och det är farligt och tär på organen. Diabetes typ 1 är en livslång sjukdom och än så länge finns det tyvärr inga botemedel.

4. Kan en typ 1-diabetiker äta allt?

Ja, man kan äta allt även om man har diabetes. Problemet är att det kan vara väldigt svårt att hålla normala, eller någorlunda normala, blodsockernivåer om man äter för mycket dålig mat. Så fort en diabetiker stoppar i sig kolhydrater så måste hen anpassa insulindosen efter hur mycket kolhydrater det är, om de är snabba och om de äts i kombination med fett eller inte… och en massa andra saker som till exempel hur mycket hen har, eller ska röra på sig, och så vidare. Och det kan vara svårt att både äta pizza och sen nåt annat gott efter det. Ofta får man välja antingen det ena eller det andra.

5. Vad gör man om en diabetiker svimmar?

Ring ambuluans! Om det finns en akutspruta (Glucagon) i närheten (De förvaras alltid i kylen) så sätt den rakt in i låret. Det går bra att göra det genom kläderna. Om det inte finns någon spruta – kleta in massor av socker, sylt, honung eller nåt annat sött under överläppen och på sidorna längs hela tandköttet. Smörj på så mycket det bara går. Personen måste få i sig socker för att ha en chans att vakna. Tveka aldrig! Bara gör det! Sen måste hen till sjukhus.

Diabetes typ 1 är som sagt en livslång sjukdom som påverkar hela familjen dygnet runt, året runt – för alltid. Det är en oerhört tuff sjukdom, och vetskapen om att den efterhand förstör organen är fruktansvärd. Den där kampen efter ett balanserat blodsocker är ett evigt jagande som tyvärr aldrig kan bli bättre. Det jagandet sker varje timme, varje dag och varje natt – beroende på insulingmängd, matintag, fysisk aktivitet, allmänt mående och så vidare. Och nej, diabetes typ 1 kan man inte bli frisk från oavsett hur man sköter sig, och tyvärr finns det även andra autoimmuna sjukdomar som man kan få när man har diabetes.

Fuck diabetes!

PS. En diabetiker tar närmare 3000 sprutor per år med insulin i magen och benen, och cirka

Kommentera (0)

Barnen

Det bästa som finns

Av Alexandra Bylund / 2 mars 2018, 15:17

Vet ni vad jag älskar? När man gör saker som man inte “borde” göra eller saker som är väldigt oväntade. Som vi gjorde igår till exempel. När jag var på väg hem från kontoret så ringde jag barnen och frågade om vi inte skulle köra pizzamys och tårta (från dagen innan) i soffan framför tv'n. Det är nåt visst när man gör sånt en helt vanlig dag. Barnen blir alldeles överlyckliga, jag slipper laga mat och det är helt enkelt bara så himla mysigt. En extra myskväll så där mitt i veckan.

Det var tack vare att fotbollen var inställd som vi kunde få till en sån grej. Älskar extratid. Och älskar oväntade och oplanerade saker i vardagen. För er som inte har barn så låter det kanske som en jätteenkel grej att göra, men med alla aktiviteter och många gånger kvällsjobb för min del så är sånt här svårt att få till. För man VILL inte att barnen ska komma i säng för sent, eftersom det då är en plåga för dem att gå upp på morgonen, och eftersom vissa blir på ett rasande humör av det. Nämner inga namn men den yngsta i vår familj behöver sina timmar för att vara glad dagen efter 😉

Kommentera (0)

Barnen

En mysig födelsedag med Mio

Av Alexandra Bylund / 28 februari 2018, 17:31

Det har varit en mysig födelsedag och mamma-Mio-dag även om den mesta tiden tillbringades på sjukhuset. Eftersom vi hade två läkarbesök inbokade (ett på allergimottagningen och ett på diabetesmottagningen) så tog det sammanlagt flera timmar. Mios långtids-blodsocker (HBA1C) såg inte alls bra ut tyvärr, det var högre än vad det någonsin har varit, så nu kommer vi börja räkna kolhydrater. Det innebär att vi varje gång han ska äta, ska uppskatta hur många gram kolhydrater det är, så att vi lättare kan finjustera insulinet därefter. Och så blir det (ännu) mer kontroller nattetid, för jag misstänker att det är där han har haft höga blodsockernivåer.

Hur som helst, dagen började med att jag och Alvin gick in och väckte Mio med sång och paket. Hela första “Vi gratuelerar” gick obemärkt förbi eftersom han inte vaknade… Haha… fail. Så jag fick skaka om honom samtidigt som vi körde om en gång till.

Vi hade dukat fram hans favvisfrukost; melon, hallon, ostbullar och ProViva. Söta drycker är sånt som han normalt ALDRIG dricker eftersom det typ bara är socker och höjer blodsockret extremt mycket.

Han öppnade paket (och kuvert) mellan tuggorna…

… och blev väldigt glad över alla kläder och pengar. Lite extra roligt var kortet från Alvin. Han hade lagt ner väldigt mycket tid och kärlek på det så det var så himla fint ❤️

Vi hade också blåst upp ballonger så klart.

Vi tog en lååångfrukost eftersom Alvin sen skulle till tandläkaren och vi därmed inte behövde gå iväg lika tidigt som vanligt.

Vi hann också med en lunch på stan. Det är så himla mysigt när man är tillsammans så där utan stress.

Det är bra att ha såna dagar ibland när man inte har så många åtaganden, utan det största åtagandet bara är att vara närvarande.

Mio har haft lite upp och ner med huvudvärken hela dagen, och under eftermiddagen, när han ändå var ganska okej gick vi ut med Bruno – som blev fullkomligt galen (glad) av snön – och lekte. Eller vi stod mest och tittade på.

Och vek oss av skratt! Det finns inget bättre än att se sina barn gapskratta. Bruno var så lycklig över snön, och det gjorde Mio ännu lyckligare. Tänk vad djur kan göra för barn, och för människor överlag ❤️

Nu ska vi äta middag allihop här. Vi får se om han orkar gå iväg till Jensens (som är deras favvishak) eller om det blir mat här hemma. Det återstår att se.

Kommentera (0)

Barnen

Idag fyller mitt älskade lilla hjärta år ❤️

Av Alexandra Bylund / 28 februari 2018, 06:54

God morgon fina ni! Idag är det en stor dag, för idag fyller Mio, min älskade lilla kille, år! 14 år! Wow! Han är ju jättestor, men ändå så liten. Dels eftersom han är mitt barn (ja jag kallar dem båda fortfarande för bebisar ibland) och dels eftersom han inte har kunnat gå ut och uppleva tonåren riktigt.

Älskade, finaste lilla födelsedagsgris ❤️

Jag är ledig idag eftersom Mio inte kan gå i skolan och eftersom han som sagt fyller år, men vi har lite åtaganden: två läkarbesök samt att han har hemundervisning i eftermiddag. Men vi kommer ha en fantastisk “mamma-Mio-dag” ändå. Mamma-Mio-dagar har vi haft då och då ända sen han var liten. De betydde ofta – då, när Alvin var liten och jag bodde med Jonas – att vi åkte in till stan, gick runt lite, åt lunch, gick lite till, fikade UTAN lillebror…

Småsyskon kan ju vara rätt störiga ibland ?

… och så gjorde vi inte så mycket mer, men det är ju det här med NÄRVARON som barnen ÄLSKAR. När man liksom har satt en etikett på en dag. Det här är liksom VÅR dag och jag är 100% närvarande. Mysigt som tusan faktiskt. Och Mio älskar det. Men nu börjar vi först med ballonger, paket och frukost.

Min älskade lilla unge… Han har alltid varit som jag – gått ALL IN i saker som har intresserat honom, och lärt sig allt om det. När han var liten var det traktorer, vägvältar och andra fordon som fascinerade honom. Han kunde sitta och titta på vägarbeten och byggen i timmar.

Om ni vill gratulera Mio så gör det genom en kommentar här på Instagram eller Facebook! Wherever! ? Han brukar läsa i min blogg när jag har skrivit om honom och blir så glad över att ni är ett sånt stort, kärleksfullt gäng där ute.

Kommentera (24)

Barnen

Hur mycket får barnen spela?

Av Alexandra Bylund / 27 februari 2018, 18:00

Nu vill jag att vi pratar om en viktig sak här… Ni som har barn – HUR MYCKET FÅR DE SPELA egentligen? Jag är så otroligt trött på att ha den frågan ständigt gnagande i mitt huvud.

Ena gången så tänker jag “Äsch, det är ingen fara, de lär ju sig mycket (SHIT vad duktiga de är på engelska till exempel) och det är deras sätt att umgås” medan jag nästa gång tänker “Hjääälp! De måste ju hitta på annat också och kan inte spendera så mycket tid med datorer och spel”. Sen kan jag fundera i tankar som att “Det är ju ändå socialt, de skypear ju med sina kompisar när de spelar”, och sen tänker jag att det är sjukt asocialt… Ååååh! Jag blir galen. Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker.

Och eftersom vi har ett liv där vi sällan hittar på så mycket på helgerna (Mio är ju sjuk) så spenderar vi mycket tid hemma. Och nä, jag sitter inte och spelar yatzy med barnen hela dagarna… vilket resulterar i “Mamma, får vi spela?” Suck… Jag tycker att den här frågan är så otroligt tung och svår, och sen är det också så att om jag till exempel säger till Alvin: “Du får leka med en kompis idag istället” så blir det ju ändå spel då med. Ofta i alla fall. Hjälp mig! Vad tycker ni?

Vad enkelt att vara en hund va? Krav: Mat, vatten, lite lek ibland och kärlek. That's it. Simpelt, eller hur?

Kommentera (0)

Barnen

Varit hos frisören, snickrat med mitt webinar och städat och röjt lite

Av Alexandra Bylund / 24 februari 2018, 15:30

Hej på er! Hur har ni det? Vad gör ni denna underbart soliga lördag? Jag önskar att jag kunde säga att vi har varit ute på en långrunda med Bruno eller att vi hade tagit en tur i skogen, men det har vi alltså inte. Det där webinaret tar mycket mer tid att skapa än vad jag hade räknat med. Det tar alltid tid att hitta bra exempel… men sen blir det också väldigt bra. Bra va?

Så vad har vi gjort idag då? Ja för jag har gjort lite annat än att jobba. Efter ett par timmar vid datorn i morse så åkte jag till Tammy, min frisör, för att slinga håret. Jag tänkte att jag skulle visa er men inser att det är väldigt svårt att få till en sanningsenlig bild på färgen. Det blir mycket mörkare än vad det är i verkligheten.

Men typ så här såg jag ut innan. Mörkt, och framförallt så var det i en färg.

Jag kom på för flera år sen att en färg inte funkar i mitt hår. Jag har alltid varit flerfärgad, sen jag var liten, och alltså långt innan jag började färga och slinga håret – och för några år sen, när jag “råkade” färga håret i en färg, så sa jag ju till min frisör att vi aldrig mer skulle göra det. Men av någon anledning så hade jag visst glömt det, och hela hösten har mitt hår känts som en enda stor ångestklump. Jag har bara inte förstått vad det var som var fel.

Jag tycker att de flesta hår behöver mer än en färg för att ansiktet inte ska försvinna. Och det är väldigt få hår, om ens några (?), som är snygga i enbart sin naturliga färg. Det blir så “grått”, matt och livlöst tycker jag.

Hur som helst, nu har jag verkligen försökt ta bilder för att ni ska få se hur resultatet blev, men det var svårt. Försökte inne i badrummet men där ser det brunare och rödare ut än vad det är…

… så jag testade att öppna terrassdörren och ställa mig där istället. Det blev nog mest sanningsenligt, men jag är inte fullt så randig.

Jag gillar att jag VERKLIGEN ser det som mitt mission att ni ska förstå hur min hårfärg blev. Egentligen är det nog mest jag själv som är så glad över den.

I alla fall… på vägen hem köpte jag med mig en sallad från Holy Greens. Vanligtvis älskar jag deras Caesarsallader, men idag hade de hittat på nåt konstigt med kyckligen (ny krydda?) så jag var inte lika förtjust.

Men det var ändå mysigt att äta alla tillsammans i lugn och ro. Mio och Alvin åt frukost, och jag åt lunch.

Japp, så är dem mina små killar – de kan sova på morgnarna. Mio sitter som vanligt och kämpar med blodsockertagning, tabletter och insulin innan varje måltid. Jag har tänkt mycket på de senaste dagarna, att han är så otroligt duktig. Så himla fin och duktig. Jag förstår inte att han orkar leva ett sånt här liv och ändå kan vara så snäll och god. Mitt lilla hjärta❤️

Som vanligt äter vi alla olika saker. Alvin åt risgrynsgröt, Mio lasagne (han är ingen frukostmänniska utan hoppar gärna direkt på mat när han går upp) och jag åt som sagt sallad. Jag tror aldrig att vi har ätit samma sorts frukost, vi tre.

Sen körde jag en supereffektiv städning och röjning av lägenheten, och satte jag mig och jobbade med mitt webinar igen.

Jag kommer prata om hur vi beter oss idag på nätet, hur ofta vi är där och vart vi befinner oss. Konstatera att vi alltid är online typ…

… och så kommer jag så klart prata om THE algorithm som Facebook alltså har förändrat…

… och berätta vad som gäller från och med nu. Vilka inlägg är det egentligen som kommer att prioriteras? Ja ni kan ju se svaret här så slipper ni hänga med på webinaret ?

Och sen, kanske det viktigaste av allt: Hur ska vi jobba nu då för att lyckas? Och det är den där sista biten som jag har kvar. Jag behöver spalta upp saker, och jag behöver hitta exempel. Hittar ni nåt företag som har fått mååånga kommentarer på ett inlägg så tipsa mig gärna.

Men nu måste jag pausa en liten stund. Jag märker att min Alvin vill hänga lite så jag föreslog att vi ska gå till Hemmakväll och köpa lördagsgodis och sen gå hem och spela Super Mario tillsammans. “Åh, vad mysigt, mamma!”, svarade han. Och då smälter jag. Han är inte den mest givmilda med såna kommentarer så när han säger det så är jag “all his”.

Det är jag också när han lägger sig i mitt knä efter maten❤️

Kommentera (0)

Barnen

Varför är man så ensam på natten?

Av Alexandra Bylund / 22 februari 2018, 18:20

Nu måste jag kolla med er om ni också känner så här… Det här med när man är vaken på natten – varför känner man sig så OTROLIGT ensam då? Jag kommer ihåg när jag ammade barnen, det var ingen negativ känsla men jag kände mig ändå väldigt ensam när jag gjorde det nattetid. Och nu när jag ibland är uppe med Mio och stökar med hans blodsocker, så känns det som att det bara är jag på hela jorden som är uppe. Och det känns ensamt. Jag har ju ingen lust att direkt hitta på nåt, vara social eller prata i telefon med någon vid den tiden, men det är ändå en ensam känsla.

I förrgår, efter att jag hade varit vaken halva natten på grund av att Mio hade lågt blodsocker som jag behvöde korrigera flera gånger samt stoppa i honom bröd och druvsocker, så (det här fick jag veta efteråt) var även min barndomskompis (som jag pratar med typ varje dag) Tina vaken eftersom de passar en katt som var extremt pipig första natten. Och när jag fick hör det, att hon hade varit vaken, så tänkte jag direkt: “Åh men då var vi ju vakna tillsammans, du skulle ha ringt mig” Haha… det vill jag ju inte. Jag är ju svintrött där mitt i natten och har inte alls lust att prata, det är bara det att jag har den där känslan av ensamhet. Känner ni igen det? Tycker ni också att det är mycket mer ensamt att vara uppe på “fel” tider och stöka?

Kommentera (0)

Barnen

En Mio-update

Av Alexandra Bylund / 17 februari 2018, 13:14

Jag vet att ni är många som är så engagerade och brydda om vår lilla Mio, så jag har gjort en uppdatering. Den här veckan har han haft vissa rätt dåliga dagar och vissa som har varit ganska okej. Men inga så bra att han har kunnat gå i skolan. Det var länge sen han gick i skolan min lilla älskling ? Han är helt fantastisk som ändå håller humöret uppe. Jag vet hur gärna han vill vara som alla andra och kunna gå i skolan och vara en vanlig tonåring som bråkar om utetider och annat.

Men han har ju förstås hemundervisning. Problemet den här veckan var att han var för dålig även för den, så efter att hans lärare hade varit här en liten stund i onsdags, så fick de avbryta lektionen och Mio fick gå och lägga sig och vila.

Den nya diagnoser gör att han måste äta Kortison varje dag, tre gånger om dagen, och det är lite speciellt att plötsligt ha en livsviktig medicin som ska intas tre gånger per dygn. Visst är det så med insulinet också, men jag gissar att vi har vant oss vid det. Och det som är annorlunda med det här nya är att jag varje morgon går in och väcker honom, innan han ska gå upp, och ger honom en tablett och lite vatten. Han tar det i sömnen så att säga. På så sätt blir det lättare för honom att vakna sen när det är dags. Kroppen behöver kortisol för att komma upp ur sängen så det har ju typ varit omöjligt att få liv i honom på sistone, innan han påbörjade sin behandling. Hur som helst, på vardagar går jag in till honom så fort jag vaknar, och sen går jag och duschar och gör mig i ordning, innan jag väcker honom på riktigt. Och på helger går jag också in så fort jag vaknar, men det kan bli vid lite olika tidpunkter, men aldrig, aldrig efter 08,00 dock. Han måste nämligen ta tabletten innan klockan åtta.

Så här ser mina alarm ut nästan varje dag. Kortisolet måste intas vid rätt tidpunkt, så om jag inte är med Mio så ringer jag honom och påminner. Däremellan ringer jag också en hel del för att kolla blodsockret så klart. Och de där nattalarmen – ja de är förstås för blodsockrets skull.

Med andra ord – de som är i min närhet får stå ut med ständiga telefonsamtal mellan mig och Mio. Det spelar ingen roll vad jag gör, i vilket sammanhang jag befinner mig, jag är alltid tillgänglig om han ringer. Så den där utmaningen med att vara utan sin telefon i x antal timmar är inte för mig, om jag inte är med barnen förstås, då funkar det. Särskilt när vi sitter och har fredagsmys eller nåt, annars kan det vara svårt… Men det är en helt annan fråga.

Mios nya läkare, som han har fått nu i och med den nya diagnosen, sa till oss att vi skulle kontaka neurokirurgen eftersom hon inte trodde att huvudvärken berodde på binjurebarksvikten. Så det har jag gjort. Och jag fick prata med en sköterska där som sa att det stod någon anteckning i journalen om att det såg ut (på senaste magnetröntgen) att det var ett överdränage i shunten. Ja men då så!!!! Då kanske en justering där kan lätta hans huvudvärk? Jag vet inte om det räcker med att vi bara ställer om den, vilket är en enkel sak som görs på två minuter, eller om det är nåt fel på shunten som gör att han måste opereras. Vi väntar på att läkaren ska ringa, och jag hoppas verkligen att det blir väldigt snart.

I övrigt, när det gäller hans nya diagnos, så väntar vi på att ta nya prover på Mio, och jag vet inte varför det tar sån tid. Det som de ska utreda är ifall han har en helt vidrig sjukdom (till) som är extremt ovanlig så jag önskar innerligt att vi kan checka av att han INTE har den. Jag går och väntar på en kallelse varje dag i brevlådan, men tänker att jag får ringa dit på måndag och höra hur det går. Jag är bara så rädd för svaret.

Kommentera (0)

Barnen

Saker jag gillar att göra med barnen

Av Alexandra Bylund / 11 februari 2018, 12:00

Om jag ska vara ärlig så är de flesta aktiviteter som jag gör med barnen mest för deras skull och inget som jag själv är så förtjust i. Jag menar inte att jag inte är så förtjust i att hänga med barnen, för det är jag, men det finns rätt många saker som jag gör mest för deras skull.

Men så är jag ju också så himla smart att jag har försökt hitta grejer som jag gillar, och så gör vi dem. Här är några exempel:

Jag älskar att åka skidor med barnen. Att göra det är så kul att det till och med kan vara jag som säger “Snälla, bara några åk till”. Det är synd att vi inte kan få till skidåkning så ofta nu när Mio är så dålig hela tiden. Men jag hoppas att det kommer en dag, för det är verkligen det bästa jag kan tänka mig att göra med barnen.

Jag kommer ihåg Alvins första skidupplevelse. Han var typ vettskrämd för all sorts lutning. Och då pratar vi om sån lutning som andra inte ens ser, ni vet när skidorna eventuellt rör sig lite, lite för att det inte är helt plant. Haha, min lilla gullunge. Här var han första dagen i skidskolan. Något skeptisk.

Jag älskar att åka utomlands med barnen, hela paketet liksom eftersom vi umgås på ett helt annat sätt, men jag älskar inte att leka i poolen hela dagarna.

Våra små minivacations, när vi åker iväg över en helg och bor på hotell, är något som jag också älskar att göra. Det är nog den typen av aktiviteter vi kan göra nu när Mio alltid är dålig. Han orkar sällan med dagsaktiviteter (så som han faktiskt gjorde igår) men att vara iväg på ett hotell brukar funka. Det är så mysigt när vi byter miljö och bara hänger med varandra. I värsta fall så är vi bara på hotellet men det funkar ju det med, det är ändå miljöombyte.

På nyårsafton i år var vi ju i Båstad tillsammans, och så hängde vi med min barndomskompis Tina och hennes dotter på kvällen. Älskade Riviera Strand som vi bodde på. Det var perfekt för barnfamiljer.

Nu var det här rätt “stora” saker… så om jag ska lista några grejer som vi kan göra mer i vardagen då:

Spela dansspel på Wii är väldigt kul! Vi har ett favoritspel och det är med en massa Michael Jackson-låter. Man blir liksom så himla peppad av det. Dels så är det kul att röra på sig en fredagskväll så där framför tvn och dels så är det så kul att se barnen när de dansar loss.

Det här var flera år sen, i vår förra lägenhet, och på den tiden då mobilkamerorna var riktigt dåliga som ni ser. Men vi kör fortfarande samma gamla spel. Vi har inte tröttnat utan kör det i perioder. Så himla kul!

Vi har precis börjat spela Chicago (kortspel) och det tycker jag är jätteroligt. Jag lärde Alvin förra helgen när vi var i Västerås och Mio låg och sov hela dagen (efter vår helvetesnatt) och han verkar fatta grejen direkt. Mio var bara med ett par gånger så han kan det inte riktigt än, men jag ska lära honom också.

Att kolla på en serie tillsammans är sjukt mysigt! Men det ska så klart vara en serie som vi alla gillar. Jag och Alvin brukar kolla på serie tillsammans VARJE kväll innan han ska sova, och det är så himla mysigt. Vi älskade verkligen “Pretty litle liars” när vi såg den – det var så att jag riktigt längtade efter att sätta på den – men nu har vi inte riktigt nån sån favorit, så i väntan på att hitta en så tittar vi på “New Girl”. Inte lika mycket längt till den, det är mer en sån där lättsam som man bara slötittar på.
Igår köpte jag kritor och målarböcker till Alvin, eftersom jag tänkte att vi kan sitta och rita i dem tillsammans. Det var länge sen han höll på med målarböcker men jag vet ju att allt som jag som vuxen engagerar mig i tycker han är kul. Nästan i alla fall.

Vad gillar ni att göra med era barn? Eller ni kanske inte är lika kräsna som jag utan bara gör allt med glädje?

Kommentera (0)

Barnen

Bio och mello

Av Alexandra Bylund / 11 februari 2018, 08:41

God morgon! Såg ni mello igår? Vad tyckte ni? Vi röstade allihop på nummer 6 och 7. Vad var det nu 6:an hette? 7:an var ju Liam. Ja ja, Samir och Viktor kom vidare istället. Kan ni tänka er hur mycket det kommer shufflas på YouTube och överallt nu framöver? Alvin, som är grym både på att dansa och sjunga, kände givetvis redan till “shuffle” och körde på direkt. Han börjar förresten på streetdance idag. Det ska bli så spännande att se om han gillar det.

Vi var ju på bio igår. Det blev Coco – en himla fin film som handlar om att man ska följa sina drömmar. Jättefin! Se den om ni ska se en film med era barn.

Sen skulle vi äta på Jensens, eftersom barnen gillar den restaurangen, men eftersom det var heeelt fullt och vi skulle behöva vänta i 40 minuter så åkte vi hem istället och beställde mat från Domino's. Jag är inget större fan av Jensens, men är ett ännu mindre fan av Domino's, men så fick det bli.

Jag bläddrade lite i “Yrke: Influencer” som Linda har skrivit. Vilken grej ändå att ha sin egen bok i handen så där! Wow!

Ja men sen blev det bara mellomys i soffan. Jag hade som vanligt svårt att hålla mig vaken men grejade det tack vare envishet, en snabbrunda ute med den här lille killen och att jag liksom satt mer än låg i soffan.

Och idag då, idag ska vi förhoppningsvis på kalas hos kusinerna. Mio är inte vaken än så jag vet ju inte hur han mår. Och så ska Alvin på dans. Vad hittar ni på idag?

Kommentera (0)