Personligt

God morgon lördag! Lite kul att jag säger det klockan 15,00 när jag egentligen har varit uppe hur länge som helst. Helgen har börjat bra och jag har fått med mig två insikter:

1. Jag hade glömt att det här med After work är riktigt roliga grejer. Jag har varit så otroligt trött på att gå ut under det här året, och tycker dessutom att det är lite slöseri på energi att dricka en massa vin. För då försvinner både kvällen och dagen efter. Typ. Men så var jag och Johanna ute på After work igår – på någonting som heter Soultrain. Och hade så himla trevligt. Tricket är att stå upp. Alltid. Om man är en diabetesförälder (med ständigt vakna nätter) så kan man inte sätta sig ner. För då blir man en tråkig typ som bara sitter och gäspar. Och i värsta fall somnar. Jo men det är sant, jag är typen som skulle kunna somna vart som helst när jag är så där trött. Men vi stod alltså upp. Och träffade roliga människor, och hade himla kul. Det är nåt visst med After work. Så opretentiöst och… trevligt.

Ja men det var tydligen en suddig kväll som ni kan se.

Tack för alla hejarop över min nya frisyr. Nu kommer vi dock till årets största utmaning(ar): Nu ska jag tvätta håret och själv fixa till det. Och sen… blir det så att jag faktiskt fixar till det eller kommer jag ha uppsatt as usual? Ja men det återstår att se. 

 

Några ville se hur det ser ut bak. Voilà!

Ja men det blev en page i alla fall. Jag tänkte att vad tusan, hur big deal är det egentligen? Det är väl bara att klippa – och så växer det ut så småningom. Om jag nu skulle ångra mig. Ja men det är inte så stort för en sån som jag som alltid, alltid har håret uppsatt. Varför jag har det? Lathet och ovana tänker jag. 

 

Men strunt i det nu – så här blev det.

Man kan tro att det är meningen att det ska vara så här välkammat och putsat. Att det liksom är fixat av frisören (världens bästa btw. Tammy heter hon), men nej, hon fluffade, volymade och rufsade till det jättesnyggt på salongen.

Men så är mitt hår så otroligt fint – fint som i att jag har fina hårstrån alltså – att det bara lägger sig så där välkammat så fort jag kommer därifrån. Ja det krävs en del för att rufsa till mitt hår helt enkelt. Bäst av allt är att låta det självtorka och inte platta ut mitt självfall. Men då blir det inte så snyggt på ett annat sätt. 

Så här såg jag ut innan jag gick dit. Och så ser jag typ alltid ut. 

Idag är det dags. Först sa jag ju att jag skulle klippa page. Sen, när jag läste Vanjas inlägg om hur man sätter upp håret på ett snyggt sätt, så ändrade jag mig och tänkte att nope, jag klipper mig inte. Men så råkade jag träffa på min frisör igår. Och då hörde jag mig själv säga att jag ville ha en tid nuuuu, för att klippa mig. Vet inte vart det kom ifrån, men plötsligt så kände jag att jag kan inte vänta. Så himla typiskt mig. När jag väl vill göra nåt så vill jag göra det direkt. 

 

Sist jag ändrade frisyr var när jag körde mittbena och för en gångs skull ofta hade utsläppt. Men då var jag tvungen att platta det för att det skulle vara snyggt. Trivdes dock väldigt bra. Kan ha varit enda gången i livet som jag gick omkring med utsläppt hår.

• 90 % av alla som har anorexia är tjejer (!)
• En mamma som har en komplicerad relation till sin kropp och till mat överför ofta (omedvetet) det beteendet till sin dotter.
• Kvinnor äter mindre när de är tillsammans med män (för att man inte vill anses vara glupsk) Säg den man som skulle tänka så i en kvinnas sällskap…

 

God morgon! Idag ska jag köra ett pass med min PT. Det är så skönt att vara frisk och stark igen. Men först – en stunds jobb för att besvara alla mail som jag inte hann med igår bland annat.

 

Och så har jag några tankar om Mios diabetes och om diabetes överlag:

• Det är så deppigt att han får så mycket eksem överallt. Både av Omnipoden och av libren. Och de två är egentligen fantastiska hjälpmedel för att han ska slippa sticka sig i fingrarna jämt och ständigt (och till slut tappa känseln)  och för att han ska få bort de där insulinkuddarna på magen. Till slut blir det liksom svullet av allt stickande och i värsta fall kan man inte sticka där mer på länge.

Det här är så otroligt frustrerande. Varför kan det inte bara få vara enkelt nån gång? Inte nog med att han fick en shunt i huvudet – man får ju säga att den har fungerat allt annat än bra. Ni som har varit med ett tag – kommer ni ihåg att den satt i magen från början och att de öppnade och flyttade på den flera gånger innan han fick den i huvudet? Vilken lång resa det har varit. 

 

Och nu när han har fått diabetes och det finns så fina hjälpmedel – ja men då visar det sig att han har orimligt mycket eksem. Jag har nog lagt ner närmare 2,000 kronor på olika sorters tejp och plåster för att ha både under och över Omnipoden (insulinpumpen). För att inte tala om hur mycket tid jag har lagt på research och omplåstrande. Men det funkar inte. Blir så trött. 

Jag orkar inte gå tillbaka till alla sprutor och nålar. Måste vi verkligen det? Finns det ingen eksemvänlig pump? Just nu har han Omnipod. Och som blodsockermätare har han Freestyle libre. Båda är lika illa för hans eksem.

 

Status just nu är att båda överarmarna är förstörda av eksem, magen likaså samt ryggslutet på båda sidorna. Nu har vi inga fler ställen att sätta den på. På benet kanske skulle funka men det funkar inte på fotbollen. Hur gör man? Ska vi bara ge upp och gå tillbaka till det gamla? Jag vill verkligen inte det.

Det är så himlans skönt att få använda musklerna ordentligt igen efter 2 1/2 veckas uppehåll. Jag tror jag har kört 2-3 gånger under de veckorna men väldigt lätt och så har jag fått avbryta pga. huvudvärk. Men så kände jag mig äntligen frisk och stark igår och kunde köra ett ordentligt benpass. Jag var så glad över det, och det känns väldigt bra nu också när jag vaknar och börjar få träningsvärk i rumpan. Ja men jag är typen som gillar när det känns i musklerna efteråt. 

 

 

Sen avslutade jag med den här magövningen där man har raka eller böjda ben (i 90 grader, vilket är lite lättare). Startläget är nästan uppe på toppen (inte ända uppe utan bara så långt upp att du fortfarande känner att de nedre magmusklerna får jobba) 

Idag ska jag köra mitt ryggpass. Halleluja vad glad jag är över att kunna gå till gymmet och ta i igen.

Barnen är på fest med sin pappa ikväll, men kommer tillbaka lite senare och sover här eftersom han jobbar imorgon bitti. Så jag har lördagkvällen helt för mig själv. Och då händer det som ofta händer när jag har sett fram emot lite egentid alldeles för mig själv: Jag springer omkring och städar och plockar, kommer på att det är ju inte alls det jag vill göra när jag väl är ensam, så jag sätter mig vid datorn för att jag måste lägga ut några Facebookannonser till en kund, blir stressad över att jag inte vill sitta och jobba när jag är själv, sitter och lyssnar högt (utan lurar) på poddar, kommer på att jag borde lyssna (högt) på musik istället, sätter mig och äter min sallad i lugn och ro, börjar titta på klockan och undrar hur mycket tid jag har kvar egentligen… ja men ni fattar. Hur stressad får man lov att vara egentligen över att man ska njuta av tiden? Det blir ju motsatt effekt. 

 

Så jag ger upp och har som viktigast mission att komma på vilken frisyr det är jag ska ha. Om jag bara ska klippa topparna – och lite av luggen – och skaffa mittbena igen…

Jag säger det igen: Diabetes är en riktig skitsjukdom på alla sätt och vis. I natt hade vi till större delen en bra natt, men från klockan 04,30 så har Mio varit låg, låg, låg och jag har proppat honom full med Dextrosol (svinbra för tänderna). Och när han är så låg så kan jag inte gå och lägga mig igen utan måste följa upp hela tiden. Så det slutade med att jag nu har gått upp. Och alltså har varit vaken sen 04,30. Suck… Jag som ville använda den här helgen till att sova ut. 

 

Men strunt i det nu. Idag är det en väldigt stor dag – Mios ska spela sin första match efter många års sjukdom. Tänk att han är så bra nu. Jag måste nypa mig själv i armen och njuta av nuet. För vi vet aldrig hur länge det varar. Jag tror att han är rätt nervös eftersom han kommer att spela i en lite för bra grupp egentlgen. Han är duktig på själva fotbollen (säger hans pappa som har mycket bättre koll på fotboll än jag) men behöver fysiken. Så det är ett projekt för mig som PT att ta tag i. Han behöver blir starkare så det ska jag hjälpa honom med. Att vara stark är alltid bra, och det finns aldrig några nackdelar med det. Speciellt om han skulle bli dålig igen – då är det bra att börja den tråkiga resan starkare ♥