Personligt

God morgon! Jag gömde ju det här i söndags… Här kommer förra veckans lista:
Bra

• Jag har tagit årets bästa (men också svårt) beslut! Älskar mig själv för det 🙂
• Jag och Anni gjorde en lyckad resa till Göteborg för att besöka världens härligaste kunder.

• Mio har mått bra hela veckan.
  • På vägen hem från Göteborg pitchade vi för ett företag, och det gjorde vi riktigt bra. Oavsett vad resultatet blir.
  • Jag hade en fantastisk – om än ovanlig – midsommar och midsommardag
  • Jag har spelat in en podcast, vilket ju alltid inspirerar mig (eftersom vi noga väljer ut de som ska vara med. De har en sak gemensamt – de bjussar på inspo). Den här gången var det jag och Magnus Äng från Top Visible, som pratade SEO.

  Dåligt

  • Viktiga beslut är ibland lite jobbiga att ta, och det var även det här.
  • Vi har haft en ganska tjafsig vecka här hemma. Tror att barnen har lagt sig för sent på kvällarna, och speciellt Alvin är väldigt känslig för för lite sömn.
  • Det är stökigt här hemma hela tiden. (Hur är det möjligt?)
  • Mio fick en rejäl sträckning i låret och kunde inte gå på två dagar.

  https://www.youtube.com/watch?v=M8ygl0NRq6s

  • Alvin var hos Jonas i tre dagar, vilket ju var kul för honom – och för Jonas, men lite trist för mig.

  Det var det! Halva veckan har redan gått nu – och jag har kört de flesta mötena redan. Jippi! Nu har jag tid att bara jobba undan allt.

Igår när jag fick hem Alvin efter att ha varit enbarnsmamma i tre dagar (Så himla ovanligt, och tomt, att bara ha ett barn) så sa jag att han skulle duscha. Han: “Neeej mamma, det behövs inte, jag har badat hos pappa”. Så jag tänkte att det var ju fint, då är han ren och go och redo att stoppa i sängen. Vi tittade på vår favoritserie ihop och somnade i min säng.
I morse när jag gick upp så började jag tvivla lite på det där badet hos pappa…

Jag är urusel på att föra dagbok. Så många läkare som har bett mig, och så många fina böcker jag har köpt och börjat skriva i. Men så blir det inte av. Har också testat att göra det i anteckningsappen i min iPhone (där jag skriver ner allt annat) men det blir inte av. Lika bra att inse.  Så från och med nu gör jag det här – för någon slags Mio-dagbok som jag alltid kan gå tillbaka till här i bloggen. Står du inte ut får du scrolla.
Dagens status: Bra! (Bra??? Hur är det möjligt?) Så himla härligt! Har hopp om en bra sommar nu ändå då. Ingen huvudvärk alls idag alltså. Jippi!!! Har bett Jonas använda mätaren idag så att vi kan se skillnaden från igår.
/hälsar den nyblivna hjärn-anlaytikern

Mio hade jätteont i huvudet igår och kom och väckte mig på natten. Och så tog han – och Alvin som också vaknade – och släpade in madrassen till mitt sovrum så att han kunde sova här tillsammans med mig.
Det är ju så sött – men undra varför de la den i dörröppningen 🙂 ♥Men det verkar ju funka. Båda killarna sover gott och jag ska göra mig klar nu och först sticka iväg och träna med min PT en timme, och sen gå till kontoret. Pappa Jonas kommer hit idag och är med barnen. Så ja, han kan ligga kvar där i dörröppningen en stund till.

Suck! Mio har ont i huvudet. Här satt jag igår i värsta lyxproblemet och undrade vad vi skulle göra på semestern. Om vi skulle orka med att åka bil mållöst, packa upp och packa ner… och så vidare. Jag glömmer så lätt. På bara ett par sekunder så kan det ju ändras, det vet jag ju. Samtidigt så kan jag ju inte sitta och vänta på att det ska komma tillbaka. Men det var ju attans att det gjorde det. Även den här gången. Huvudvärken är tillbaka och vi är återigen fast här hemma. Fan!
Så nu har vi kopplat på mätaren igen och kan se att trycket är väldigt lågt… Men visst är han söt i sitt hårband som håller fast den lilla apparaten? (Den där blå apparaten har alltså en sladd som går till en liten grej, och den där lilla grejen lägger vi på huvudet, precis ovanpå där den inopererade mätaren sitter, och så mäter den och svarar i realtid vad trycket mot hjärnan är).

Men alltså det här är ju himmelrike. Jag har under de senaste åren resonerat så att den tid som jag eventuellt skulle lägga på Tradera kan jag lika gärna lägga på att jobba i mitt eget företag och tjäna mer. Det jag menar är att
1) Tid är pengar
2) Det tar vääääldigt mycket tid att hålla på med Tradera.
Men så finns det ju då Sellpy. Vilken bra grej! Älskar det! Jag beställler en påse (har precis gjort det), packar den och får den upphämtad, och av det som säljs så får jag 40%. Det som inte säljs går till Stockholms Stadsmission och Emmaus. Bra! Det gör att allt på ett eller annat sätt kommer till användning. Ska bli kul att se hur det här funkar. Återkommer med besked. Synd att jag redan har gjort gigantiska rensningar i garderoben… men det finns alltid mer att rensa ut. 
PS. Älskar bra affärsidéer!!!

Den där donut'en – den som han inte kunde äta i förrgår kväll på grund av högt blodsocker – den åt han igår kväll istället. Hela dagen gick han och inväntade rätt tillfälle. Av någon anledning så är rätt tillfälle att äta något gott så sent som möjligt på kvällen. Jag sa senast sju, han sa nio. Vi gick halva vägen var så det blev åtta. Men det funkar inte! Och jag vet ju det. Inte snacks på kvällen. Han måste försöka tänka om… Just donuts som dessutom är väldigt feta (inte bara söta) tar lite tid på sig att höja blodsockret. Så när vi skulle gå och lägga oss, vid elva (jag var svintrött), så var blodsockret på 15.
Så då var det bara att börja ta insulin och samtidigt förbereda mig på en natt med många kontroller. För varje gång man tar insulin så måste man kontrollera vart blodsockret hamnar, så att han inte blir för låg och svimmar. Eller kanske fortsätter att stiga för att han behöver ännu mer insulin. Balans.
Så klockan ringde tolv, halv ett, tjugo i två, halv tre, halv fyra och sista gången halv fem… och så här ser hans lilla väska ut efter en sån där mardrömsnatt. Allt pill – det är så svårt när ögonen bara kisar i den starka lampan. Så när jag väl är klar slänger jag bara grejerna ifrån mig och rusar in och lägger mig igen. TACK universum för att jag har så otroligt lätt att somna om, igen och igen. Vi pratar minuter, om inte sekunder. Men jag känner mig ändå som överkörd av en ångvält idag. Det där med att vakna hela, hela tiden är tortyr. Måste byta alarm – den signal jag har nu ger mig ångest.
Det kan dock ha sina fördelar ibland också. Igår morse tog han för mycket insulin till för lite bröd (han blev mätt snabbare än han hade trott) så då var han tvungen att äta två kex för att kompensera.
PS. När han gick och la sig sa han: “Mamma, den där donuten var inte god, den var mest torr.” Jahapp…
PS2. Är det inte typiskt att när båda barnen väl har blivit stora nog att alltid sova gott om nätterna så får den ena diabetes? Som en enda lång bebistid 😉

Jag är inte säker på att Mio kommer att få tillåtelse av försäkringsbolaget att åka utomlands. Det är precis på gränsen, rent tidsmässigt, sen senaste operationen. Så vi behöver en plan B.
På ett sätt är jag sugen på att stoppa in barnen i bilen och bara köra. Kanske norrut, kanske till Norge, kanske söderut… eller nä, det går ju inte… försäkringen som sagt – Ska vi vara långt hemifrån och utomlands så måste ju den täcka. Men så vet jag att det är en lite väl romantiserad bild av det – det där med att det är en sån frihetskänsla och bara härligt att sitta där och bestämma för dagen vart vi ska. Ta in på nåt mysigt ställe, äta god mat och bara vara.
Men i verkligheten så kommer vi tjafsa om vilken musik vi ska höra i bilen. Jag kommer till slut att tröttna på ljud överhuvudtaget. Vi kommer äta på sunkiga vägkrogar, hitta halvdåliga och dyra sovställen och inte riktigt veta vart vi ska ta vägen. Så jag tror att det krävs en plan – om vi ens är typerna som vill sitta i en bil sådär? Vi skulle ju också kunna göra mer specifika utflyktsmål där vi bara kör från a till b. Problemet är att jag vet inte vart! Barnen är inte helt lättroade, speciellt inte Mio som ju är 12 år. Och jag är inte särskilt road av att packa, packa upp, packa, packa upp… Ja ni fattar. Ännu mindre eftersom vi också måste hålla ordning på livsviktiga mediciner till Mio som dessutom måste vara kylda. Man vill liksom landa nånstans. Och så vill jag hamna i ett sånt där skönt “glidar-mode” där jag varken behöver planera, handla eller laga mat. Eller göra andra vardagssysslor för den delen. Vill gärna vara den där avslappnade, sköna typen som inte tjatar på sina barn.
Jag känner mig lite stressad – nu när Mio väl mår bra – och vill liksom passa på att göra allt. Men behöver tips… och vet att ni säkert sitter inne på en himla massa bra grejer.
Berätta – vad ska ni göra i sommar? Jag vill gärna ha tips både med och utan barn, eftersom jag tänker att jag vill göra nånting själv också.
Förra året hade vi två fantastiska semestrar på Mallorca.

Alvin sov hos sin pappa igår så jag och Mio har varit själva i ett halvt dygn. Vi fick dock börja med att åka till jourcentralen eftersom han inte kunde gå på sitt ben efter midsommaröj (fotboll) kvällen innan. Problemet med Mio är att han har legat och suttit stilla i så många år så att när han väl mår bra så hänger inte kroppen med. Han har redan haft diverse stukningar och sträckningar den senaste månaden, men den här gången var det värre än någonsin. Han hade så ont, så ont i övre delen av låret (höften vet jag nu) så att man riktigt kunde se hur han grimaserade och nästan föll för varje gång han försökte stötta på benet. Vi ringde 1177 som sa att eftersom hans nattsömn hade varit störd så skulle vi åka till jourcentralen. Så det gjorde vi. Det gick rätt snabbt. Muskelsträckning plus att några små muskelfibriller hade spruckit sa läkaren. Ingen fara men bara ont. Och så visade de hur jag skulle stretcha benet på honom: Dra upp det mot magen och massera hårt där det gör ont. 5 minuter varje gång, flera gånger om dagen.
Hur som helst – vi åkte och handlade donuts sen, för det hade han längtat efter så länge. Men när vi kom hem så var blodsockret för högt för att äta donuts, så han bröt ihop. “Allt dåligt händer mig! Jag HATAR den där sjukdomen! Varför vill hela världen mig illa?” och så vidare. Han var så arg och ledsen min stackars lille kille. Jag förbjuder aldrig honom att äta (för då kanske det blir en trotshandling en dag, och det är ju inte mig han skadar) utan försöker vägleda honom till att välja rätt. Men har var så ledsen, stackarn.
Jag vill att han ska gråta och skrika, för jag tror att det är bra att alla känslor kommer ut (Finns det nåt värre än när någon försöker tysta, lugna eller förminska när man är ledsen?) men jag vill inte att han ska se världen ur ett svart perspektiv. Hur vänder man det liksom? Jag är själv en person som har superkraften att försöka se saker ur den positiva synvinkeln… hur för jag över det till mitt barn? Som dessutom har haft, och har, det väldigt jobbigt. En tumörsjukdom, ett 15-tal shuntoperationer, ständig huvudvärk, diabetes 1… ja typ så. Det räcker där. Det är när det kommer ytterligare en grej som han bryter ihop. Och då är det för den där “lilla” grejen, som att han inte får äta sin donut som ligger och väntar.

“I am attracted to people who want to see me grow”

Finns det något bättre än att ha den där känslan av att ens nära och kära vill se en växa? Ju mer de vill se en växa desto mer gillar man ju dem, eller hur? Det är få saker som inspirerar mig så mycket som att ha såna människor i min närhet. Som vill se mig växa. Det där med att “Du kan inte ta sanningen” eller “Jag säger bara som det är” sägs bara av personer som inte vill se en växa. Kanske av personer som är arga eller sura på nåt sätt, och mest vill trycka ner.
Jag kom på för ett tag sen – när jag satt och pratade med min fina vän Alex – att jag var så tacksam över den konstruktiva feedback som hon alltid ger mig. Av kärlek. Det är det som är nyckeln här – Kärlek! Allt hon säger, säger hon för att hon vill mitt bästa. När det handlar om mig vill säga, hon pratar ju om annat också som inte har med mig att göra 😉 Säger man något till en annan person av kärlek så kan det aldrig bli fel. Och det bästa är att om jag lyfter någon annan så kommer den personen med största sannolikhet gilla mig också. Så det är liksom win-win. Bra va? ♥