Dag 2. Det känns som att jag inte kommer att få nog. Men det kommer jag, det vet jag. Såna här lata dagar är trist i längden. Men just nu – OH MY GOD! Jag njuter av varje sekund. Och idag när alla dessutom är piggare så har vi en rolig kväll att se fram emot också. Det är show här ikväll, och jag råkar veta att det är grymt duktiga entertainers här så det ska bli superskoj. Älskar sång, show och dans. Och det gör barnen med.
Efter min powerwalk/ joggingrunda i morse så gick vi och åt frukost.
Väldigt god frukost.
Jag vill redan nu, kära pannkakekock, be om ursäkt å Alvins vägnar. Han kommer se till att du får jobba över varenda frukostpass hela veckan. När Alvin säger “Hur många får man ta?”, då vet man att han är på gång.
Sen tvingade jag ner dem här två till stranden en stund. Hade de fått välja hade vi legat i poolen hela dagarna.
Sen kom dippen. Det är det här som är lite besvärligt med diabetes: Först äter man lite för mycket frukost för att det är semester och så himla gott. Då kompenserar man det med lite extra insulin. Som inte visar sig räcka, utan man är fortfarande för hög. Då kompenserar man med ytterligare insulin. Och som tur är tar mamman upp en ur badet för att checka lite då och då (av någon underlig anledning känner inte Mio när han har lågt blodsocker om han leker i vattnet) hur blodsockret är. 2,5!! Alldeles för lågt. Allt under 3 är risk för svimning, och då vaknar man inte förrän man får en spruta eller flytande socker. Det vill vi inte vara med om. Så vi fick ta druvsocker och vila en kvart och sen gå och äta lunch. 
Det här är min favvis ever. Jag äääälskar hela köttbitar eller kycklingfiléer och så en massa grönsaker och såser till det. Det är det som är det fina med buffé som sagt – Någon annan har grillat köttet och skurit upp alla grönsaker. Mums! Det här är förmodligen första och sista matbilden ni ser i den här bloggen så håll till godo. Once in a lifetime…
Efter lunchen ville killarna gå upp på rummet en stund. Vi gjorde en deal – de fick vara på rummet en timme och jag fick ligga platt utan att röra mig ur fläcken en hel timme. På stranden. Alla som har barn vet varför jag håller på och gormar om det här. Är man på solsemester där det är väldigt varmt så består dagarna av att kisande hålla koll på badande barn. Ofta sittande i ganska oskön ställning. Det jobbiga med dem (barnen) är att de rör på sig också. Så den här stunden var guld värd! 
Sen fick jag peeling för fötterna (intalar jag mig). AJ vad det gör ont i de här flip flopsen. Någonting i dem gör att sanden river sönder fötterna. Måste vara remmarna. Ganska fina men rekommenderas inte.
Sen var det dags för pooltimmar. Ja för de kan ligga i vattnet i flera timmar. Jag ska inte klaga dock utan satt ganska skönt med Veronica Maggio i lurarna.
Och kollade in killarna som badade.
Till slut gick de självmant upp. Trodde aldrig att det skulle hända, men är väldigt glad att jag väntade ut dem. Det är en skön känsla att veta att de har badat sig mätta för idag, att det inte var jag (och min rastlöshet) som drog upp dem.