Powerwalking och jogging på Alcudia Beach

Första morgonrundan – check! Så.jäkla.härlig! Bäst av allt är att man bara lämnar in nyckeln i receptionen och slipper hålla på och släpa runt på den.  Och kanske att hotellet ligger på stranden. Det är också bra. Ett steg utanför så är man ute på sin runda liksom. Första delen av rundan var faktiskt riktigt sval. Jag stack väl ut vid kvart i sju tror jag. Perfekt tid. Tidigast halv sju kommer jag vara ute, för innan dess är det mörkt.
Gick en del och sprang en del. Kunde inte låta bli det där med att springa vid vattenbrynet. Men det lutar ju så förfärligt så det var rätt jobbigt. Inte fysiskt jobbigt, mer krångligt. Snett.
Gick förbi Atalaya (tror jag. Är det här Atalaya?) som är Alcudias högsta berg. Där uppe på toppen har jag varit, när jag gick Ving-skolan 1992 (!) Jag kommer så väl ihåg hela den dagen. Det stod “Flora & fauna” på schemat, och plötsligt när vi satt där i vårt klassrum så säger våra lärare att vi har sju minuter på oss att springa upp på rummen och byta om till träningskläder och köpa dricka och snacks. Det var nån slags 7-minutersregel som man skulle klara som guide. Ingen tid för onödigheter om gästerna behövde en liksom. Kanske nåt jag borde lära Mio som gärna tar tjugosju minuter på sig för att ta på sig skorna? Hur som helst, jag kommer ihåg att min ena lärare lärde mig nåt väldigt bra där, när vi svettiga kämpade oss uppför: “När man tycker att all ens energi är slut har man alltid minst hälften kvar.” Jag älskar den tanken. Den ger en kraft när man som mest behöver. Tack för det Elisabet! 

Sen tog det plötsligt stopp! Vägen var slut.

Men det gjorde ingenting. Jag tog mig tillbaka till strandpromenaden igen. Som hade börjat vakna. Nu mötte jag inte längre bara städpersonal eller folk som gick hem från gårdagens krogrunda utan en massa andra joggare och powerwalkare.

Kom tillbaka till hotellet som inte riktigt har vaknat än.

Och till barn som inte heller riktigt hade vaknat än. Någon saknar sin mamma och flyttar tydligen över till storebror när jag är borta. Älskar de där två små <3

7,47 km blev det. Lite powerwalking och lite jogging. Nu – invänta barn som ska vakna… 
Och sen – äta världens godaste hotellfrukost. Jag tror det i alla fall. Jag kommer ihåg att redan min första säsong, (det var lääänge sen) så hade Sunwing fattat grejen med riktigt jäkla bra hotellfrukost. (Jag gick upp 3-4 kilo under en säsong bara på grund av frukosten tror jag). Så jag tänker att den har följt med i tiden och blivit ännu bättre nu. För höga förväntningar? Äsch, det enda som kan hända är att jag går här i ett frukost-längtans-lycko-rus i onödan. Man ska väl ta varje chans att vara glad? Typ.