Månad: maj 2016

Entreprenörskap

Borde jag ta bort Messenger?

Av Alexandra Bylund / 18 maj 2016, 20:43

Med risk för missuppfattning här… Jag är social och gillar att prata i telefon, chatta, skriva, messa och allt det där. Men så ibland så är det så himla svårt att hinna med. Jag försöker verkligen, och vill verkligen. Men så hopar det sig och meddelanden ligger på hög och väntar på svar. Jag tänker, när jag är på kontoret, att jag ska svara ikväll när jag kommer hem. Så att jag kan fokusera på jobbet när jag är där. Och sen när jag kommer hem så tänker jag att jag ska fokusera på barnen de få timmar som vi ses. Eller så kör jag fram och tillbaka till fotbollsträningar, och i bilen kan jag ju inte hålla på och messa. Så då tänker jag att jag ska svara när barnen har lagt sig. Men då brukar jag också jobba klart det som jag inte har hunnit under dagen, tömmer mailen, hänger tvätt och har mig. Eller så råkar jag somna med Alvin och har inte ork till någonting av det där andra när jag sen vaknar till. Så då får jag ångest. Och ju fler dagar som går, och det ligger obesvarade meddelanden där, desto mer ångest får jag. Och då vill jag bara skriva till alla att Jag har faktiskt inte tid att hålla på och messa så här. Men det kan jag ju inte göra, det vore dumt. Så ibland vill jag istället skriva att jag menar inget illa, jag vill svara dig men du ställer så många eller krångliga frågor så jag vet inte vad jag ska svara. Eller så tar det tid för mig att kolla upp och då blir det liggandes där. På vänt. Ja men ni hör ju, jag inser att det här problemet ligger hos mig, inte hos de som skriver. Så klart. Men det är fortfarande ett problem. Och problemet handlar, som vanligt om tid.Jag funderar på att ta bort Messenger (Facebook Messenger alltså) för att inte verka vara så tillgänglig när jag faktiskt ändå inte är det. Jag tycker att det är mycket bättre att ringa om man ska ha långa samtal eller om man ska hålla på och diskutera saker fram och tillbaka. Jag föredrar det eftersom jag då kan göra annat samtidigt och eftersom jag slipper hålla på och skriva en massa… Men så vet jag inte… samtidigt så gillar ju att man snabbt kan höra av sig till mig. Jag vill ju inte vara svår att nå heller. Ju. Nä, jag kommer nog aldrig klara av att ta bort Messenger helt. Eller? Ja ni hör ju… kan hända att jag aldrig slutar vela i den här frågan.

Kommentera (0)

Entreprenörskap

Inspiration på väggen

Av Alexandra Bylund / 18 maj 2016, 07:50

Häromdagen, när vi hade workshop på bryggan i Västra hamnen (Buhäää! Sommaren, vart tog du vägen??), så kom vi på att vi skulle göra vår svarta vägg till inspirationsvägg. Så idag påbörjade vi jobbet. Det blir bra, eller hur?! Älskar väggar där man får sätta upp allt som man har i huvudet.

Kommentera (0)

Träning

Träna prestationsinriktat eller inte?

Av Alexandra Bylund / 17 maj 2016, 19:05

Det är mycket snack om att man måste ha en plan med sin träning. Att man ska träna så kallat prestationsinriktat. Jag håller med, om man är en person som redan har träning som en naturlig del i sin vardag, men däremot inte alls om man är en person som antingen har svårt att komma igång, eller som är all in-typen som ständigt kommer igång men som också ständigt tappar det. Jag tillhör och har tillhört båda typerna, men bestämde mig – som den all in-typ jag är – att en gång för alla sluta upp med att låta det beteendet förstöra träningen. Och istället för att gå all in och sen tycka att jag var världens sämsta när jag inte hann eller orkade köra lika hårt, så körde jag lagom. Jag vet, det ordet är rysligt för en all in-människa. Men de där argumenten som “Jag måste gå all in för att lyckas” håller ju inte om du fortfarande som 30 eller 40-åring inte har kontinuitet i din träning.
Så jag tycker så här: Om man har svårt att komma igång och hålla det – tänk inte prestationsinriktat. Tänk istället att varenda träningspass, om det så är 20 minuters promenad, är bra! Får du in tre 20-minuterspromenader i veckan så är det mycket bättre än ingenting alls. Och har du tur så kommer du, eftersom du inte håller på att slösa energi på att trycka ner dig själv, råka gå ut en extra gång ibland, eller till och med ta ett pass på gymmet eller liknande. All träning är värd en klapp på axeln i det här stadiet.
Sen… när du har fått in träningen som en naturlig del i din vardag – ja, då behövs det definitivt prestationsinriktad träning. Om inte annat så för att se tydligare resultat och därmed hålla motivationen uppe. Det finns tydliga principer för hur man ska träna för att bli starkare, snabbare, smalare (då handlar det visserligen mer om kosten) och så vidare, det är bara att välja och vraka bland det som man tycker verkar roligast. Det sämsta man kan göra, om man vill ha resultat, är att gå och träna samma sak vecka ut och vecka in, och aldrig ta ut sig ordentligt eftersom kroppen har vant sig vid de passen man brukar köra. Istället borde man lägga upp en plan och träna prestationsinriktat. Det är så himla kul att se att man blir bättre!
Jag håller just nu på att träna på handstående, och lägger inte ner så värst mycket tid på det utan gör det mest som ett avslut ibland efter mina träningspass, men märker att jag snabbt får bättre kontroll och balans. Snart vågar jag kanske stå utan en vägg bakom. Kanske… 😉

Kommentera (0)

Personligt

Är det okej att vara morgonsur?

Av Alexandra Bylund / 17 maj 2016, 16:49

Vissa människor är morgonmänniskor – andra inte. Både jag och Mio är morgonmänniskor, och jag tror att det är en inställningsfråga. Eller? Har jag fel? Det har jag kanske, för samtidigt så – när jag tänker efter – så har Alvin alltid haft förmågan att sova länge på morgnarna. Ibland, när han var riktigt liten, och mormor (ja mamma alltså) sov här, så fick hon väcka honom vid 10,30. Och idag startar vi alla dagar i motvind. Från att jag väcker honom på morgonen (det tar ganska lång tid och gör mig till slut ganska irriterad) tills att han är någorlunda trevlig så går det minst 30 minuter. Ibland, om jag själv är utsövd och glad så accepterar jag det och bara gillar läget. Andra dagar, som idag, när jag själv har sovit lite för lite och är trött så är det värre. Då blir jag sur och tvär och tycker att han borde skärpa till sig. “Du kan ju inte förstöra hela familjens morgnar bara för att du har dåligt morgonhumör”… tänker jag. Och säger. Har jag fel? Kan man inte hjälpa att man har dåligt morgonhumör?

Kommentera (0)

Personligt

Den där apparaten som mäter trycket i huvudet

Av Alexandra Bylund / 16 maj 2016, 20:06

Nu har vi fått ordning på apparaten som ska mäta trycket i Mios huvud. Så här den ut:Och så går det en sladd från apparaten till den där blå lilla ringen. Den ska sitta på huvudet, precis ovanpå den inopererade plattan (som är väldigt svår att få kontakt med ibland).
Och för att få den att sitta så använder vi ett hårband. Inte särskilt lätt att gå omkring med hela den här grejen, men vi ska försöka mäta så mycket som möjligt ändå och samtidigt föra dagbok så att vi får in värdena i nåt slags sammanhang. Hoppas nu att vi kan få nån slags koll på vad det är som pågår där inne i huvudet…

Kommentera (0)

Personligt

När liten blir stor åker buss

Av Alexandra Bylund / 13 maj 2016, 08:51

Idag var en stor dag. Min lille kille (ja ja okej, han är 12 år men vänta ni bara tills era barn är i den åldern. Ni kommer förstå då) tog bussen själv från sin pappa. Och här stod jag och tog emot. För han ska nämligen till skolan 🙂 Det är väl konstigt att han alltid blir bra ett tag när han är nyopererad. Hur kan det komma sig? Det måste hända något med trycket då som gör att det blir bra ett tag. Ibland håller det ett par veckor, ibland flera månader. Håller tummarna för flera månader på ett sätt… men på ett annat sätt inte, för vi vill ju mäta nu när han väl har den där apparaten inopererad.
Ja ja, hur som helst. Han åkte buss. Själv. Och jag stod här och hoppade och förstod inte varför det tog så lång tid. Det brukar ta 14 minuter men jag tror att det tog minst 18. Så jag gick ut och ställde mig på busshållplatsen och väntade. Och sen kom han. Min stora lille kille. Sen tog vi en promenad. Det är så soligt så vi tänkte att vi skulle gå och sätta oss ute på stenarna och titta över till Köpenhamn. Men så mötte vi hans kompis. De kramades (hur gulligt?) och bestämde att de skulle gå till skolan tillsammans. Så jag fick inte följa med. Fick gå hem.
Och nu, eftersom det är fredag, så har jag PT-dag. Jag jobbar som PT på fredagar, och det är så himla kul kontrast till det andra som jag gör.

Kommentera (0)

Entreprenörskap

Workshop på första parkett

Av Alexandra Bylund / 12 maj 2016, 20:38

Vi är aldrig så bra och kreativa som när vi lämnar kontoret för våra heldags-workshops. Och idag råkade det vara en extra bra dag då solen sken och det var väldigt varmt.
Så vi körde på bryggan i Västra hamnen från 9-17,30. Och vi var sjukt effektiva. Kom fram till så bra grejer.Först satte vi hela seminariet som vi ska ha nästa vecka. Och som lite extra pepp när vi satt och skrev det så rasade de sista anmälningarna in, så nu är det fullbokat. Heja! (Om du skulle vara sugen så håll utkik – det kommer fler tillfällen)
Sen pratade vi vidare om innehåll. Vad är bra innehåll och vad är dåligt innehåll? Vi hade, inför den här workshopen, frågat runt bland vänner och bekanta om vilken typ av innehåll som engagerar, och inte. Gjort vår egen lilla undersökning. Vi jobbar ju med innehåll och älskar att grotta ner oss i det. Varför är en video bra och en annan dålig till exempel? Vi hade även förberett oss genom att ta fram varsin video som vi tyckte var bra och varsin som vi tyckte var dålig, så att vi hade det att diskutera kring. Och vi kom fram till så många bra slutsatser. Som vi ska sätta upp på vår vägg.
För det var en annan sak vi kom fram till idag – att vår ena vägg ska få bli en slags to do-moodboard-idé-inspirations-vägg. Anni ska gå och köpa vitt papper, svarta tuschpennor och beige tejp imorgon. Och så sätter vi upp allt på vår svarta vägg. Snyggt och inspirerande tänker vi.
Och sen fick vi solsting och gick hem. Eller ok – vi gick hem i alla fall. Med mycket nytt med oss i bagaget.
Och just det… vi kommer att köra samma frukostseminarium om Social Selling i Stockholm också. Snart…

Kommentera (0)

Personligt

Liten kille med huvudvärk

Av Alexandra Bylund / 11 maj 2016, 08:31

Jag tror inte att jag har nämnt det tidigare, det har varit så mycket med Mios shunt och huvudvärk, men vår lille kille – Alvin – har också, under det senaste året fått någon slags huvudvärksproblematik. Han har ont i huvudet i en vecka, 10 dagar och så kräks han ofta någon av de första dagarna. Vi har varit på vårdcentralen några gånger under det här året men det har varit för bra då för att de ska skicka honom vidare till akuten. Men nu har vi fått en remiss till barnneurologen, så vi ska dit den 23/5. Skönt, för han har haft ont i 10 dagar nu. De senaste dagarna har det varit bättre så han var i skolan igår och gick även idag. Med Ipren i kroppen. Vi tycker inte att det liknar det som Mio har men det är klart att man vet ju aldrig. Sen vet vi ju inte helt säkert vad det är Mio har heller… alvin

Kommentera (0)

Träning

Tjejer – ni måste vara smala

Av Alexandra Bylund / 9 maj 2016, 20:50

Jag försökte hitta en tidning för att få lite träningsinspiration men hittar bara en jäkla massa tjafs om hur jag ska lyckas gå ner i vikt.
I de tidningar som är om träning och som riktar sig mot tjejer och kvinnor alltså. Det är inte konstigt att vi tjejer har helt skeva ideal redan från ung ålder. Jag blir tokig på vad det här gör mot alla unga tjejer. Vad är det med folk? Ja, ja, ja, jag vet att det säljer, men vad tusan… Ansvar då? Är det inget av de stora förlagen som känner för att ta det? Att det säljer är ett argument som är lika dumt som att “Män tjänar mer”. Ska det aldrig gå att förändra? Är det det man menar när man säger att “det är det som säljer”? Jag vet mycket som säljer som jag inte skulle vilja befatta mig med…
Det här provocerar mig nåt enormt. Vad tusan är det med er? Förstör inte unga tjejers liv genom att tuta i dem att de måste vara smala.
PS. I tidningarna som är riktade mot killar och män hittar jag bra tips på övningar, intressanta artiklar byggda på fakta samt att allt känns med proffsigt (ur ett träningsperspektiv). Det är ju kul, men jag har lite svårt att identifiera mig med Pansar?

Kommentera (0)

Personligt

Sol, sol, sol – och Toughest

Av Alexandra Bylund / 9 maj 2016, 07:03

Vilken helg! Den har bjudit på massor av sol och har varit heeelt magisk. Älskar det. Det brukar alltid ta ett tag innan man går med bara ben och öppna skor, det brukar liksom komma lite successivt, men i år gick jag mer eller mindre från vinterjacka till shorts. Och igår var vi till och med på stranden. Jag är sååå himla lycklig över den här helgen. Wow!
Och så var det Toughest också! Kul att titta på. Jag blev väldigt sugen på att själv ställa upp, men så har jag den där rädslan av att skada mig. Det är liksom inte värt att få problem med en axel eller nåt i flera månader, för att man springer ett lopp. Men det är kanske bara en myt och onödig rädsla att jag skulle skada mig. Det är lite samma rykte som Crossfit har fått. Crossfit är också något som jag eventuellt skulle tycka är roligt, men så är jag rädd för skador. När jag pratar skador så pratar jag alltså om skador som uppstår för att man tar i på en lite högre nivå än man egentligen klarar (jag ser ständigt på Instagram hur folk gör chins med axlarna uppe vid öronen. Aj.) och det vill jag verkligen inte. Jag vill inte gå på sjukgymnastik i månader… Men som sagt – rädslan är kanske överdriven.
Men Toughest då… Det var en grym folkfest och som sagt en fantastisk dag vädermässigt. Det som jag reagerade på var att det var många armgångsövningar av olika slag. Minst 5 stycken… och eftersom det är många som inte kan sånt (till och med eliten, som sprang först, hade problem redan vid andra armgångshindret), så blir det ju många hinder som får hoppas över (och så får man istället köra en liten extra grej). Så det är lite trist. Man vill ju köra igenom alla hinder på nåt sätt tänker jag… Banan är 8 km och det är ju rätt lagom i vanliga fall men shit vad tufft det är när man ska prestera en massa på vägen. Hur som helst – svinkul att titta på, och ja, jag blev peppad och har en liten, liten tanke om att jag kanske skulle vilja köra ändå. Fast helst inte med så många armgångshinder. Ja ja… vi får se nästa år.
Det skulle vara kul att göra en undersökning för att se hur många som faktiskt skadar sig. Det kanske bara är en onödig rädsla som sagt…
https://youtu.be/mFHd2HrsEeg

Kommentera (0)