Dag: 27 juni, 2016

Suck! Mio har ont i huvudet. Här satt jag igår i värsta lyxproblemet och undrade vad vi skulle göra på semestern. Om vi skulle orka med att åka bil mållöst, packa upp och packa ner… och så vidare. Jag glömmer så lätt. På bara ett par sekunder så kan det ju ändras, det vet jag ju. Samtidigt så kan jag ju inte sitta och vänta på att det ska komma tillbaka. Men det var ju attans att det gjorde det. Även den här gången. Huvudvärken är tillbaka och vi är återigen fast här hemma. Fan!
Så nu har vi kopplat på mätaren igen och kan se att trycket är väldigt lågt… Men visst är han söt i sitt hårband som håller fast den lilla apparaten? (Den där blå apparaten har alltså en sladd som går till en liten grej, och den där lilla grejen lägger vi på huvudet, precis ovanpå där den inopererade mätaren sitter, och så mäter den och svarar i realtid vad trycket mot hjärnan är).

Men alltså det här är ju himmelrike. Jag har under de senaste åren resonerat så att den tid som jag eventuellt skulle lägga på Tradera kan jag lika gärna lägga på att jobba i mitt eget företag och tjäna mer. Det jag menar är att
1) Tid är pengar
2) Det tar vääääldigt mycket tid att hålla på med Tradera.
Men så finns det ju då Sellpy. Vilken bra grej! Älskar det! Jag beställler en påse (har precis gjort det), packar den och får den upphämtad, och av det som säljs så får jag 40%. Det som inte säljs går till Stockholms Stadsmission och Emmaus. Bra! Det gör att allt på ett eller annat sätt kommer till användning. Ska bli kul att se hur det här funkar. Återkommer med besked. Synd att jag redan har gjort gigantiska rensningar i garderoben… men det finns alltid mer att rensa ut. 
PS. Älskar bra affärsidéer!!!

Den där donut'en – den som han inte kunde äta i förrgår kväll på grund av högt blodsocker – den åt han igår kväll istället. Hela dagen gick han och inväntade rätt tillfälle. Av någon anledning så är rätt tillfälle att äta något gott så sent som möjligt på kvällen. Jag sa senast sju, han sa nio. Vi gick halva vägen var så det blev åtta. Men det funkar inte! Och jag vet ju det. Inte snacks på kvällen. Han måste försöka tänka om… Just donuts som dessutom är väldigt feta (inte bara söta) tar lite tid på sig att höja blodsockret. Så när vi skulle gå och lägga oss, vid elva (jag var svintrött), så var blodsockret på 15.
Så då var det bara att börja ta insulin och samtidigt förbereda mig på en natt med många kontroller. För varje gång man tar insulin så måste man kontrollera vart blodsockret hamnar, så att han inte blir för låg och svimmar. Eller kanske fortsätter att stiga för att han behöver ännu mer insulin. Balans.
Så klockan ringde tolv, halv ett, tjugo i två, halv tre, halv fyra och sista gången halv fem… och så här ser hans lilla väska ut efter en sån där mardrömsnatt. Allt pill – det är så svårt när ögonen bara kisar i den starka lampan. Så när jag väl är klar slänger jag bara grejerna ifrån mig och rusar in och lägger mig igen. TACK universum för att jag har så otroligt lätt att somna om, igen och igen. Vi pratar minuter, om inte sekunder. Men jag känner mig ändå som överkörd av en ångvält idag. Det där med att vakna hela, hela tiden är tortyr. Måste byta alarm – den signal jag har nu ger mig ångest.
Det kan dock ha sina fördelar ibland också. Igår morse tog han för mycket insulin till för lite bröd (han blev mätt snabbare än han hade trott) så då var han tvungen att äta två kex för att kompensera.
PS. När han gick och la sig sa han: “Mamma, den där donuten var inte god, den var mest torr.” Jahapp…
PS2. Är det inte typiskt att när båda barnen väl har blivit stora nog att alltid sova gott om nätterna så får den ena diabetes? Som en enda lång bebistid 😉