Jag lämnade tillbaka apparaten igår. Så nu har vi ingenting att mäta med, och kommer alltså fortfarande inte få några tydliga svar, när Mio blir så där panikdålig igen. Det är sån himla otur att han inte har fått ett sånt där anfall där han bara skriker och kräks och blir inlagd. Det är första gången jag har önskat att det skulle komma. Men så kom det inte. Och nu är apparaten alltså tillbakalämnad. Och jag känner att vi är tillbaka på ruta 1. Nu är han ju bra så det finns liksom ingenting att ta tag i just nu, men efter de här sex åren så har jag tyvärr ingen större tillit till att någon drar igång nåt större projekt när han väl blir dålig igen. Men för varje dag som går och som är bra så laddar jag. Samlar energi.
Blir han dålig ska jag direkt tjata, tjata och tjata. Vi har ju redan gått igenom alla möjliga avdelningar, och med tanke på att han har tre diagnoser så är det många läkare inblandade. Men jag tror ändå att det krävs att någon sätter sig ner och tittar igenom allting, söker runt, letar samband… ja helt enkelt forskar lite. Och den typen av läkarvård har vi inte i Sverige. Vad man än tror så är det tyvärr så. Mycket är bra, men är man lite mellan stolarna, har flera diagnoser eller om man inte hamnar i “mallen” för vad som är de vanliga sjukdomarna så slutar det där. Men så kan det ju inte vara. Väl?
Snart är det dessutom dags för operation igen. Själva sensorn sitter ju kvar i huvudet. Hatar operationer.