Jag säger det igen: Diabetes är en riktig skitsjukdom på alla sätt och vis. I natt hade vi till större delen en bra natt, men från klockan 04,30 så har Mio varit låg, låg, låg och jag har proppat honom full med Dextrosol (svinbra för tänderna). Och när han är så låg så kan jag inte gå och lägga mig igen utan måste följa upp hela tiden. Så det slutade med att jag nu har gått upp. Och alltså har varit vaken sen 04,30. Suck… Jag som ville använda den här helgen till att sova ut.
Men strunt i det nu. Idag är det en väldigt stor dag – Mios ska spela sin första match efter många års sjukdom. Tänk att han är så bra nu. Jag måste nypa mig själv i armen och njuta av nuet. För vi vet aldrig hur länge det varar. Jag tror att han är rätt nervös eftersom han kommer att spela i en lite för bra grupp egentlgen. Han är duktig på själva fotbollen (säger hans pappa som har mycket bättre koll på fotboll än jag) men behöver fysiken. Så det är ett projekt för mig som PT att ta tag i. Han behöver blir starkare så det ska jag hjälpa honom med. Att vara stark är alltid bra, och det finns aldrig några nackdelar med det. Speciellt om han skulle bli dålig igen – då är det bra att börja den tråkiga resan starkare ♥
Då.
Nu.
Lyckad kombination, du PT och Jonas fotbollstränare. Det kommer att bli bra. Får kanske ta lite tid bara. Kram