Jag var så glad i morse. Jag hämtade barnen hos pappa Jonas och körde båda två till skolan. Båda mådde bra. Eller nästan i alla fall. Mio sa att han mådde halvt okej men att han ändå var bra nog att gå till skolan. Så jag var så glad. Så himla glad och tänkte att det var nog bara nåt tillfälligt det där som har pågått nu i två dagar. Men så ringde han vid halv elva, sa att han mådde jättejättedåligt. Helst av allt ville jag hämta honom förstås men han ville verkligen bara ta sig hem fortast möjligt, och alltså inte vänta på mig. Men han ville däremot ha sällskap i telefonen, och det ville jag med förstås, för att ha lite koll på honom. Så jag satte mig och umgicks med honom i telefon medan han tog sig hem. Han brukar alltid skatta sitt onda med en siffra mellan 1-10, och idag när han ringde mig var han uppe på 8,5 och det riktigt dunkade i huvudet. Stackars, stackars liten. Nu på eftermiddagen är det inte lika illa dock. Det där dunkandet har slutat och det gör inte lika ont längre. Den där förbannade shunten altså… När ska detta bli bra?
Att följa honom hem genom telefonen kändes inte helt hundra, men i alla fall bättre än att han skulle gå helt själv.
