Månad: juli 2017

Jag kan inte förstå att det har gått 10 år! 10 år! Min lilla goding, som inte är så liten längre, börjar (också) bli stor. Ja igår fyllde Alvin år. Vi firade honom genom att sjunga på morgonen och ge presenter – det viktigaste av allt i en tioårings liv. Sen var planen att gå och köra go cart, äta glasstårta hemma och på kvällen gå på trav och spela på hästar. Det var nån slags familjetillställning där.

Planerna ändrades dock eftersom Alvin varken var sugen på det ena eller det andra. Vi hamnade på Leos lekland (Finns det nåt värre ställe för en vuxen att hänga på?) och sen valde han att ha myskväll hemma. Typiskt Alvin att välja hemmamys ♡

Och väldigt typiskt mig att inte ta några bilder. Glömde helt och hållet bort det i allt firande. Två ynka bilder var vad jag fick till. En på “tårtan” – ja han gillar inte tårta direkt så det fick bli en egengjord glassvariant…

 

Mio börjar bli stor. Riktigt stor. Ena sekunden –  när han är sjuk – är han dock fortfarande en liten kille. Men sen, så fort han mår bra och reser sig ur sängen så ser jag hur lång och stor han har blivit. Men det är inte det enda, att han har blivit lång, han är liksom stor och vuxen i sättet också. Nu förstår jag verkligen det här med att man bara har sina barn på lånad tid och varför man ska ta vara på det, för helt plötsligt så klarar de sig själva. 

Mio är självklart inte helt och hållet där ännu, att han klarar sig själv. Framförallt inte eftersom han är sjuk så ofta och dessutom har diabetes, men jag märker ändå att han börjar bli så otroligt mycket mer självständig. Och att man nästan får se det som ett privilegie om han väljer att hänga med oss andra. För det är det inte säkert att han gör. 

 

Fy vad pestigt det är med regniga semesterdagar när man ska hitta på nåt med barnen. Mina barn är lite för stora (eller för små?) för att bara lura iväg till stan och titta i affärer och fika. Och inte alls så lättroade som jag hade önskat. Man kan ju inte springa omkring på lekland, bio, bowling och sånt hela dagarna. För det första så är det ju svindyrt och för det andra så är det inte så kul när det blir för mycket av det goda. Igår var en riktig pestdag, vädermässigt, här hemma. Som upplagt för konflikter mellan kidsen – som just nu ofta hamnar i konflikt med varandra. Antingen är det Mio som har en anti-Alvin dag eller så är det Alvin som har en anti-Mio dag. Vad det innebär? Jo men typ att allt den andre gör irriterar dem. Så himla drygt. Jag vet att man får räkna med syskonbråk – men de här perioderna när det känns som att det går överstyr, vad gör man då? Delar på dem? Låter de sköta det själva? Går emellan och dealar och har sig? Hur man än gör så känns det som att man når samma resultat. Hur gör ni andra???

Alvin har ju haft ont i sitt ben – närmare bestämt i vaden – i något som känns som en evighet, men jag tror att det handlar om 6-7 veckor. Det kom från ingenstans men eftersom vi är vana vid diverse småskador (han är ju barn, plus att han spelar mycket fotboll) så reagerade vi inte så mycket i början. Men när det sen gick både en och två veckor och det bara blev sämre så började vi oroa oss.

Så vi gick till vårdcentralen. Ingen svullnad och inte särskilt ont när man tryckte på benet, så det verkade inte så farligt. Vi fick remiss till en kiropraktor som knäckte och vred lite. Dagarna gick, men Alvin fick bara ondare. Till slut gick vi tillbaka till vårdcentralen och till en läkare där som skickade honom på röntgen eftersom han nu hade haft ont så länge.

Vi väntade några dagar innan vi gick dit… och han röntgades, men man såg ingenting. Suck… Tack och lov så lyssnade läkaren på Alvin och på hur han hade börjat få ännu ondare och skickade iväg oss till barnakuten. Nu med kryckor så att han faktiskt kunde börja “gå”. Där tog ortopeden hand om honom – men han förstod inte heller vad det var utan skickade remiss till magnetröntgen…

Men han är så duktig, och så stark. Han hoppar fram på kryckorna med världens fart, och förutom att han nu måste ha dem hela sommaren så är vi jätteglada över att det så småningom kommer att bli bra.

Mio har hittills haft en helt okej sommar. Han har haft många fler bra än dåliga dagar. Väldigt skönt att få lite andrum och pausande i det onda. Speciellt eftersom Alvin, av från början oklar anledning, har hoppat omkring på kryckor i sex veckor… Mer om det i ett eget inlägg. Men det har i alla fall varit skönt att Mio har varit ganska frisk när Alvin har varit mer klen och behövande. Hur som helst… så här är det ju alltid – att han är bra ibland och dålig ibland. Tyvärr, om man slår ut det på hela året, så är det dock mycket mer dåligt än bra. det är så sorgligt eftersom skolarbetet blir drabbat, det sociala livet med vännerna blir drabbat, humöret blir drabbat… och så vidare.

När det gäller skolan så märker jag tydligt hur det är ett helt annat tempo nu i sexan – och ännu värre lär det ju bli i sjuan. Han kommer inte ha en chans om vi inte får mer hemhjälp, vilket vi givetvis ska få. Skolan har numera direktkontakt med neurokirurgen så att jag slipper hålla på med intyg hela tiden. Sen när det gäller det sociala – ja men det är faktiskt rätt sorgligt… när han är sjuk så är han sjuk, och då har han ingen lust att hänga med kompisar. Alls. Det fina är att när han är frisk så har han ett fantastikt socialt liv. Hans vänner är jättefina och finns alltid där när han väl är bra. Tack och lov.

 

Hur som helst – jag har pratat en del med läkarna i Tyskland, och nu har jag äntligen fått kontakt med den som ska ta emot honom och ta hand om honom. Jag väntar på att få besked om när vi kan komma och exakt vilka utredningar de kommer att göra och lär få vänta med det (beskedet) tills i början av augusti eftersom läkaren är på semester. Men jag håller tummarna hårt för att det blir i oktober eller november. Nu när jag vet att det här ska bli av så är jag så himla nervös. Vi har alltid sett det här som den sista (omöjliga och ouppnåeliga eftersom det är så dyrt) lösningen, och nu när det är nära så är jag jättenervös… Tänk om de inte hittar vad som är fel. Tänk om vi står kvar på samma ruta när vi kommer därifrån. Men det tror jag väl ändå inte. Håller tummarna stenhårt för att vi kommer lite närmare en lösning i alla fall. Det tror jag att vi gör nu när någon verkligen engagerar sig och går till botten med det. 

 

Återigen – TACK till alla som har bidragit till det här. Det går inte en dag utan att jag tänker på hur fina ni är. Inte bara att ni har skänkt pengar, ni verkar så himla hjärtliga och engagerade också. Tack ♡

 

PS. Ska bli bättre på att uppdatera bloggen.

 

Här är min lilla goding när vi var på Naxos för ett par sedan – en resa som slutade med helikopterfärd till sjukhuset i Athen.