Månad: november 2017

Lite av varje

Gott pastatips

Av Alexandra Bylund / 30 november 2017, 20:04

Jag har hittat en ny pasta som jag älskar (jag som knappt har ätit pasta i mitt liv liksom) – och jag önskar att det hade varit en lite finare, mer sofistikerad sort som hade varit kul att bjuda på. Inte för att jag särskilt ofta bjuder på middag, jag har alldeles för dåligt matlagningssjälvförtroende, men ändå. Det som är gott med den här pastan är att fast den är mjuk, som ju pasta är, så blir den – tack vare sin utformning – lagom hård. Eller inte hård egentligen, men bara med gott tuggmotstånd. Synd bara att det är barnpasta. Men det struntar vi i, eller hur? Det spelar väl ingen roll om man inte ska bjuda på middag. Väl? Hur som helst – gillar du pasta? För om du gör det, testa den här och tala gärna om sen ifall du är lika förtjust som jag. Jag som vanligtvis aldrig kan skilja på pasta och pasta. 
 

Kommentera (0)
Barnen

Bonustid med mitt lilla hjärta ♡

Av Alexandra Bylund / 30 november 2017, 18:26

Barnen är hos Jonas nästan hela den här veckan så därför blev jag så himla glad när Mio kom hem i morse. Jag jobbade hemma på förmiddagen och han kom hem för att få hemundervisning av en av hans lärare. Visst hade han kunnat få det hos Jonas, men nu gjorde vi det så här av praktiska skäl (som jag inte orkar förklara). Och det var så himla mysigt. Han börjar bli så stor nu så han förstår när jag säger att jag behöver jobba men att jag ändå är “här” liksom, fast jag sitter med huvudet rakt in i en skärm. Han la sig i soffan och kollade på YouTube och emellanåt så sa vi nåt till varandra och ibland fick jag en liten kram av honom. Det var en fantastiskt mysig morgon och väldigt gott för själen att få lite egentid med honom. Jag saknar de så mycket när de inte är hemma, men njuter samtidigt av min tid och frihet. Jag älskar att känna mig fri!
Det är nåt visst med Mio. Han är så klok och kärleksfull, och så himla förstående. Hahaha… jag veeet, det är nåt visst med alla barn, men låt mig nu få säga det ändå. Jag tror att man blir lite extra klok när man är sjuk mycket, tror ni inte det? Eller så är det bara jag som är partisk, jag vet inte. Men fin är han i alla fall, mitt lilla hjärta. Jag är så glad att jag fick en dos av honom i morse ♡

Kommentera (0)
Entreprenörskap

Jag vill inte och orkar inte men måste…

Av Alexandra Bylund / 30 november 2017, 07:01

Kommer ni ihåg när jag kom hem från Tyskland, och fick nån slags insikt om att jag plötsligt var mycket mer här och nu? Jag tror att det berodde på att jag hade lagt undan jobbet och inte småjobbat och tagit fram datorn hela tiden. Och jag känner igen den där känslan, den som ofta kommer i samma sekund som jag kommer innanför dörren om jag har varit borta ett tag. Det krävs liksom att jag åker iväg eller gör något väldigt annorlunda där jobbet inte får plats, för att jag ska hamna i det där mindsetet där jag börjar se saker på riktigt. Där jag ser varje punkt på min to do istället för att det bara är en alltför lång lista som är övermäktig att ta tag i. Och det krävs att jag åker iväg för att jag ska förstå att det jag håller på med till vardags är helt sjukt. Och varje gång som jag kommer till insikt så tänker jag att nu ska jag minsann förändra det här.
Och sen känner jag mig så otroligt misslyckad och blir så ledsen varje gång som jag faller in i gamla spår igen. Spår där jag verkligen inte lever här och nu utan springer på i 190 och jobbar, jobbar, jobbar för att få allt att gå ihop, tar beslut utan att vara medveten om varför (det är som att jag bara “råkar” säga ja eller nej utan att hinna tänka efter), handlar utan att planera maten – vilket blir både ineffektivt och dyrt eftersom jag ofta gör nåt jobbrelaterat samtidigt eller passar på att ringa de där viktiga samtalen, och blir irriterad så fort jag måste göra något som inte är “livsviktigt” – det som faktiskt ofta är roligheter. 
Som idag till exempel så har jag väldigt mycket som måste göras och som absolut måste bli klart. Det finns liksom en väldigt tydlig deadline som måste hållas eftersom jag ska köra ett webinar imorgon. Men samtidigt så måste jag handla och fixa inför vår julfest imorgon. Jag har inte förberett nånting vilket alltså måste ske idag då eftersom dagen imorgon totalt försvinner, och även om vi har caterad mat så måste vi ändå ha dricka och snacks. Och stolar. Vi har fortfarande pallar som vi sitter på här hemma eftersom jag inte vet vilka stolar vi ska ha. NEJ JAG HAR INTE HUNNIT köpa det. När skulle jag ha gjort det? 
Så nu funderar jag över hur allt det här ska gå ihop. Jag har lust att strunta både i mina deadlines och i julfesten och bara gå på yoga-pass och få lugnet serverat på nåt sätt.
Men ändå inte förstås, det förstår ni ju eller hur? Jag älskar att vi ska julfest imorgon… kommer ni ihåg förra julfesten förresten? Det var då vi brandade om oss från PR with an Edge till Mama Said Media ♡
Det var så himla kul, och jag ser verkligen fram emot det imorgon igen men just nu knyter det sig mest i magen för att jag står här med allt framför mig och inte vet hur det ska gå ihop. Och så är jag besviken på mig själv att jag hamnade här igen. Men hur kan jag inte göra det? Jag har ändå försökt den här veckan, genom att barnen är hos Jonas och jag inte har småjobbat så mycket hemma, men det har ändå blivit 10-12-timmarsdagar varje dag och nu känns det alltså som att jag har kniven mot strupen eftersom vissa saker bara måste bli klara. Och jag har slut på energi eftersom jag har haft för lite pauser.
Jag vill inte ha det så här, jag vill vara mycket mer här och nu, men förstår inte hur jag ska göra när det är så mycket? Jag kan ju inte bara strunta i allt. Jag måste ju driva företaget framåt för att kunna leva. Samtidigt som pengar inte är viktigt om man jämför med kärlek och hälsa så är det ju det. Jag måste ju jobba för att kunna ta hand om mina barn och betala hyran etc etc. Så jag kan inte bara lägga mig ner och säga “Nu struntar jag i det här ett tag”. Det är klart att alla skulle förstå, det är inte det det handlar om, men jag behöver ju göra uppdrag för att dra in pengar och jag behöver ju ta möten med nya kunder för att allt ska rulla. Ja men ni förstår säkert vad jag menar. Det går helt enkelt inte att bara strunta i allt – det skulle skapa ännu mer stress och ge en ännu större klump i magen.
Just det… jag hade totalt glömt bort den där mindfulnessappen men öppnade den igår igen och körde i fem minuter vilket jag är väldigt nöjd med. Jag måste göra det varje dag, även om det känns helt knäppt när jag inte ens hinner tänka en hel mening – ska jag då plocka fram en app och sitta och göra ingenting..? Men jag vet ju att det är då det behövs som mest… Men jag tycker att det är väldigt svårt att vara här och nu när det inte finns någon som helst tid. Och ikväll kommer barnen och gästspelar. De ska sova här inatt eftersom Jonas jobbar. Då måste jag pausa en stund vilket kommer bli väldigt mysigt…  men ändå… Hjälp! 

Kommentera (0)
Lite av varje

Så skapar man julstämning för barnen utan att stressa ihjäl sig

Av Alexandra Bylund / 29 november 2017, 20:07

Jag älskar julen och allt som hör därtill och är en sucker för att försöka skapa julstämning hemma utan att hålla på för mycket och göra det alldeles för stort. För i slutändan så är det allra viktigaste att ha tid och att man är närvarande. Barnen blir inte lyckligare – och det blir definitivt ingen härlig julstämning för någon – av att man stressar omkring med julklappsshopping, avancerade sillinläggningar, julbak och det perfekta julpyntet. Med andan i halsen och stirr i blicken. Det är inte julstämning (i alla fall inte i positiv bemärkelse) – hur fint och perfekt man än gör det. Så jag har valt att sänka ambitionsnivån och se till att inte vara en hysterisk mamma med jagad blick, men ändå försöka hinna med julmys och att skapa julstämning. Här är några tips på hur du kan skapa julstämning tillsammans med barnen utan att stressa ihjäl dig:
  • Julpynta tillsammans! Bestäm en dag, kanske en lördag när barnen kan vara uppe lite längre, när ni ska julpynta. Jag brukar prata om det hela veckan så att de är riktigt pepp när det är dags. Då tycker de plötsligt att det är kul att följa med ner i källaren och hämta upp julpyntet, och kanske till och med att städa undan lite. Sen hjälps vi åt att julpynta, även om jag vägleder rätt mycket. Ja jag vill ju ha det som jag vill ha det 😉 Jag vill helst inte ha en liten tomte i varje hörn utan försöker hellre gruppera pyntet. Här gäller det att vara smart, utan att köra över de små liven. 
  • Julmusik! Vi spelar julmusik hela tiden och kör samma Spotifiylistor om och om igen. Så länge de bara spelar i bakgrunden så kan det inte störa utan är bara mysigt.
  • Pepparkaksmys har blivit ett begrepp hemma hos oss. Det betyder egentligen bara att vi dukar fram pepparkakor titt som tätt och sitter och äter det tillsammans. Det är själva ceremonin som är myset. Och tänk er själva när jag säger “Ska vi inte ha lite pepparkaksmys ikväll?” Som barn älskar man ju när vuxna tar inititativ till socialt häng.
  • Ät julmat ofta! Vi brukar äta julmat ganska ofta i december, och ja jag vill gärna tröttna på det. Det är väl det som är meningen? Julmat hos oss är typ köttbullar av olika slag (kött och kyckling), prinskorvar, ägg, potatis, lax och gravlaxsås, lite charkisar, julskinka och senap, nåt vegetariskt (ofta nån slags färdigbiffar. De som just nu ligger i kylen och väntar är några slags broccoli-och-ostbiffar). Ganska enkelt med andra ord, och sånt som barnen (och jag) gillar.
  • Se på julkalendern tillsammans! Vi tittar alltid på julkalendern tillsammans. Skulle en av oss av någon anledning missa ett avsnitt (som till exempel när de är hos sin pappa) så ser vi om det tillsammans innan vi ser nästa. Haha… det låter ju stört nu när jag säger det, men det är verkligen så himla mysigt att ha det här tillsammans och då vill det ju till att man är inne i det och engagerar sig. 
  • Handla julklapparna på nätet. Jag försöker, i den mån den går, att handla julklappar på nätet och tar i alla fall inte med barnen ut på stan eftersom jag vet att det oftast leder till irritation och bråk. Allt som kan undvika stressen ska helst undvikas. Om det går vill säga.
  • Tänd ljus och låt de vara tända hela dagarna. Levande ljus (särskilt långa, vanliga ljus) skapar mycket stämning. 
 

Ja men det handlar egentligen om att ge tid till de små detaljerna och inte “inte orka tända ljusen” och att undvika sånt som bara stressar. Hur skapar ni julstämning?

 

Kommentera (0)
Lite av varje

Shoppingtips för att få det ultimata julmyset

Av Alexandra Bylund / 29 november 2017, 11:15

Ja men jag erkänner att jag är en sucker för jul och gärna går all in när det vankas jultider. Det är inte så att huset är överpyntat, men jag älskar sånt som lyser eller brinner (tända ljus typ) och särskilt mycket om det är gulligt. Givetvis har jag fört över det till barnen, så det har resulterat att vi alla känner stor kärlek (nästan på ett kusligt sätt) till vår nya kompis “renen”.
Han är något av det sötaste (icke-levande) vi har och vi älskar att han lyser upp uteplatsen.
Ni ser ju själva vad barnen har skrivit – de verkar liksom ha inkluderat honom i familjen…
Hur som helst så är han köpt på Clas Ohlson och kostar 249:-. Jag inser, efter helgens shopping att Clas Ohlson inte är så dumt ändå. Köpte ju både bokstavstavlan och noppborttagaren där. 
 

Kommentera (0)
Lite av varje

Inspirerande saker att göra om du har en stund över

Av Alexandra Bylund / 29 november 2017, 05:44

Jag älskar YouTube och poddar och konsumerar det som en galning när jag har tid över. Poddar passar mig väldigt bra eftersom jag kan lyssna en kvart här och där, och ofta lyssnar jag på väg till jobbet, när jag lagar mat eller när jag viker tvätt. YouTube är inte lika lättillgängligt men det passar mig ändå bättre än serier och filmer eftersom jag somnar så lätt. 
Jag tänkte att jag ska dela med mig av några grejer som ni borde se eller lyssna på om ni har en stund över och känner för att bli inspirerade:
  • A quest for success – Isabella Löwengrips intervju (video) med Rachel Brathen (Yoga girl) som jag tycker verkar vara en otroligt fin människa med väldigt stort hjärta. Hennes budskap i intervjun är också väldigt fint (och viktigt), och det är att vi ska lära oss att känna mer självkärlek, och om vi gör det så kommer vi också kunna ge mer kärlek till andra. Jag är helt säker på att den ekvationen är 100 procent sann.
  • We are influencers-podden där Linda intervjuar Margaux långt innan bebis och förlossningsvideo. Redan där, i början av hennes influencerkarriär, så har hon den där sprudlande energin som smittar av sig och som ger sån grym pepp. Jag gillar Margaux eftersom hon inspirerar till att våga vara sig själv och “skita lite i vilket”. Hon bara kör, och det känns inte så polerat men ändå med bra kvalitet. Äkta!
I år vann Margaux Stora influencerpriset och hon är så värd det!
  • Gift vid första ögonkastet Norge som går på SVT play och som är en dokumentär om tre par som möter varandra vid altaret för första gången och gifter sig direkt, där och då, vid första mötet. Jag tror att det är en psykolog, en präst och någon annan som, efter mycket analyserande, har kommit fram till vilka personer som passar ihop med vilka. Det är väldigt intressant att följa och spännande att se om kärleken växer fram eller inte. Jag har sett ett par säsonger av det när det gick i Sverige, och nu även Norge alltså. 
Men nu har jag inte tid med det här utan ska iväg och förhoppningsvis inspirera andra istället. Jag ska hålla en utbildning i hur man kommunicerar för att nå ut i Sociala medier. Önska mig lycka till 🙂 Och en annan sak… Har du sett eller lyssnat på något på sistone som du kan tipsa mig om? 
 
 

Kommentera (0)
Lite av varje

Jag får ont i magen så fort jag ska vara barnfri

Av Alexandra Bylund / 28 november 2017, 19:32

Jag är barnfri fem dagar den här veckan, från måndag till lördag… och det är alltid med blandade känslor som jag är barnledig. Just den här veckan passar det väldigt bra, och är egentligen ett måste om livet (jobbet) ska gå ihop, men det är ändå blandade känslor inför en barnledig period.
Jag har alltid mycket separationsångest så det har kanske dels med det att göra, men så är de ju också mina barn.
De har ju vuxit i mig, och det känns ju som att jag egentligen vill vara med dem alltid. Att jag inte ska behöva “välja bort” dem för att jag måste jobba. I en perfekt värld skulle man både kunna jobba länge om kvällarna (ja men ibland alltså) och sen ändå ha sina barn när man kommer hem. Men så funkar det ju inte när man är separerad. Så det är alltid med blandade känslor som jag lämnar de till pappa Jonas – som ju förstås också vill ha sina små killar. Och de vill så klart också vara hos sin pappa, men nu pratar jag inte om logistik och hur det är rent praktiskt utan mer om att det känns jobbigt i varenda cell i hela kroppen, och att jag får ont i magen av att inte ha dem här hemma. Å ena sidan. För å andra sidan så har jag en enorm frihetskänsla hela dagen när jag vet att jag inte har nån tid att passa på kvällen. Jag behöver inte känna den där stressklumpen i magen över att jag måste vara så effektiv hela dagen, utan kan ta det lugnt. So what om saker drar ut på tiden liksom? Då får jag väl komma hem en halvtimme, timme senare. Den känslan älskar jag. Och också tanken på att när jag väl kommer hem så har jag inga direkta uppgifter som måste göras, så som när jag har barnen. Det är inte klokt vad mycket tid det tar att ha barn egentligen, och samtidigt är det inte heller klokt att man har en sån enorm kärlek och saknad till dem. Sen jag fick barn förstår jag verkligen vad villkorslös kärlek är. Det finns inget jag inte skulle göra för mina barn, och bara jag tänker på att det skulle hända dem något så går det som varma stötar genom hela kroppen.
Jag kommer ihåg första dagen när jag skulle skola in Mio på förskolan… Efter bara några timmar på det här skräckinjagande stället (Vi hade världens bästa förskola, men för mig som aldrig hade lämnat bort Mio var det skräckinjagande) så var det en femårig tjej som puttade honom och väldigt argt sa “Det är MIN bil!” För en sekund så kände jag att jag skulle vilja gå fram till henne och ryta “DU RÖR INTE MITT BARN! SHAS MED DIG!” Men så sansade jag mig och insåg att jag var på en förskola. Men den ilskan och skyddsinstinkten som först rusade runt i min kropp, gick nästan att ta på.
Hur som helst… jag tycker alltid att det är jobbigt inför uppbrotten (om man nu kan kalla det för det när de ska till sin pappa) men sen funkar det bra när de väl är “borta” för jag behöver ju verkligen den tiden till att jobba, umgås med vänner, göra ingenting, träna och annat som inte hinns med när de är hos mig. Och tro mig, jag har alltför många intressen för att tycka att det blir långtråkigt – det blir det aldrig. Jag älskar att vara själv, jag älskar bara inte att vara utan mina barn. Och den ekvationen går inte riktigt ihop, men det gör det ju sällan när det handlar om känslor, eller hur? Jag behöver bara komma ihåg att jag har det väldigt bra med den här blandningen, istället för att fokusera på att det känns sorgligt och ensamt när de försvinner. Det är som att all tid utan dem bara är “hittepå-tid” som inte är på riktigt. Jag har alltid en tomhetskänsla i kroppen och känner att något skaver och är lite fel. Sen, när de kommer hem igen, så är allt komplett och känns väldigt harmoniskt och att allt är som det ska ♡

Kommentera (0)
Lite av varje

Julklappstips: Noppborttagare

Av Alexandra Bylund / 28 november 2017, 11:17

Jag har velat ha en sån här i så många år, och istället för att köpa en så har mina ulltröjor fått fler och fler noppor. Men nu har jag alltså äntligen investerat i en noppborttagare. Hade jag (tidigare då, innan jag köpte en själv) fått en i julklapp så hade jag blivit alldeles överlycklig, så jag tänker att jag ska tipsa er. Om det finns någon i er närhet som inte har en sån här, eller om ni kanske ska spela julklappsspelet (beror ju på vad man har för maxkostnadsgräns förstås) så är det här en utmärkt julklapp.
Jag hittade den här (eftersom den har fått väldigt bra recensioner) på Clas Ohlson (ja men vi hittade en hel del där när vi var där i helgen) för 129:-
 

Kommentera (0)
Lite av varje

Att ta på sig skuld

Av Alexandra Bylund / 28 november 2017, 07:10

Mina barn är så stora nu (jag ska förklara för er i ett annat inlägg om hur jobbigt det är för mammahjärtat när barnen blir stora. Snart behöver de mig inte längre ju) att jag tydligt kan se vilka egenskaper de har fått från mig. Sen är det så klart omöjligt att veta vad som är arv och vad som är miljö. En härlig mix tror jag.
När det kommer till Mio så är det absolut tydligaste draget hans drivkraft och envishet om han verkligen vill någonting. I vanliga fall ber han om hjälp om han ska koka pasta (fast han vet hur man gör) men om det är något som han verkligen, verkligen vill så har han en drivkraft och envishet som inte är av denna värld. Och då behöver han inte alls nån hjälp. Han löser det med hjälp av Google och YouTube. Och jag är precis likadan.
Jag kan vara hur lat och “inte kunna en sak” som helst – ja men som när det kommer till matlagningen till exempel – jag har valt att göra mig till analfabet där för att jag inte riktigt har viljan och därmed är för lat och ointresserad för att ta tag i det. Hade jag verkligen velat så hade jag lärt mig, och gått all in.
Och där har vi en annan egenskap som både jag och Mio har – vi går gärna all in i sånt som vi tycker är kul. Jag älskade att lyssna på poddar och startade en egen podcast (för massa år sen, tillsammans med min kompis Kajsa i Norge. Det var min första podd, och den hette “Barnpodden” och var riktigt bra, och hade massor av lyssnare. Jag älskade den och mina samtal med Kajsa varje söndag, de var som en terapisession. Vi skulle ha fortsatt med den, men det var svårt att få ihop tider som passade), jag älskar att träna och utbildade mig till personlig tränare, jag älskar att analysera 

relationer, och försöka förstå mig på hur andra människor tänker, känner, tycker och vad de vill ha – och startade Mama Said där det är det enda vi gör (kommunicerar på ett sätt som våra kunders målgrupper ska intresseras och attraheras av) – ja men ni fattar. Om det är något jag gillar så går jag gärna all in och kör på!
Sen är både jag och Mio extremt känsliga för stämningar och påverkas tyvärr alltför mycket av om någon kommer in i ett rum med ett ok på sina axlar som hen vill lägga över på nån annan. Det har satt mig i flera jobbiga situationer i livet (som till exempel när jag drev mitt första startup, jag ska berätta om det en annan gång) så det jobbar jag hårt för att bli av med. Varje dag! 
Vi tar på oss mycket skuld, både jag och Mio, och det är också nånting som jag jobbar med att få bort, men det är svårt. Det är verkligen jättesvårt, för även om jag rent intellektuellt förstår att jag inte har skuld i en sak så är känslan tyvärr inte där. Och jag försöker verkligen “lära” Mio att inte känna skuld.
Som för ett tag sen:
Han har precis tagit ett jätteskutt i sin tillväxtkurva och växt närmare en decimeter senaste halvåret, så plötsligt var alla kläder för små och vi var tvungna att akut gå ut och shoppa.
Det här var för två år sen på Mallorca. Hjälp vad han har växt sen dess. Både i antal centimetrar och stilmässigt. Han skulle aldrig satt på sig den kepsen idag.
Han är i en period då det bara är dyra märken som gäller, och jag förstår att han är trött på HM och Lindex, för för hans ålder finns det inte så mycket snyggt där. Så vi åkte till Emporia och KidsBrandStore, hittade en hel del kläder, inklusive en vinterjacka, så det blev väldigt dyrt. När vi gick därifrån så sa han “Förlåt mamma, nu känner jag mig dum. Jag vill inte att du ska betala så mycket, det här känns jobbigt..” och så vidare. Jag tyckte så synd om honom och förklarade att det är min ensak och mitt ansvar att optimera hur mycket jag har råd med att handla till honom, och det är mitt ansvar att bestämma huruvida jag vill ge honom alla de här plaggen eller inte. Och om jag väljer att göra det så har han ingenting med det att göra. Ett tack räcker gott. Han står inte i tacksamhetsskuld till mig för det och behöver inte bete sig på ett visst sätt för att jag har gett honom nånting. Ett (varken mer eller mindre) tack i ord räcker mer än väl. Han ska inte bära skuld eller ångest, eller behöva “ge tillbaka” på något som helst sätt för någonting som jag har tagit beslut om. Puh! Det är här jag själv brukar vackla, så det här blev en terapisession för mig.  
Sen är vi också väldigt snälla (ja men det kan låta som ett innehållslöst ord, men i det här fallet är det inte det) och kan lätt sätta oss själva åt sidan för andras skull (vi vill liksom aldrig störa eller vara till besvär), känsliga och har stora hjärtan. Och så har vi separationsångest. Vi kan ha svårt att skiljas från gosedjur – det är alltså på den nivån. Och vi båda (och det inkluderar även Alvin) älskar, älskar, älskar bebisar och småbarn upp till typ tre år. Och för min del – det här delar jag inte med Mio – så har jag också en stor kärlek till alla preggosar! Men mer om det en annan gång. Hur är det för er – ser ni likheter mellan er och era barn?

Kommentera (0)
Barnen

Blodsockret blev bättre

Av Alexandra Bylund / 27 november 2017, 17:30

Kommer ni ihåg att jag sa, häromdagen, att Mio har haft högt blodsocker på sistone? Vår största frustration har varit att det inte har känts konsekvent eller rimligt med tanke på vad han har ätit och hur mycket insulin han har tagit. Vi, eller läkaren då, upptäckte att han hade stora svullnader på magen, på grund av att han har stuckit för mycket på samma ställe och sa att han inte får sticka där på ett år nu. Så han slutade med det och vips så är blodsockret mycket bättre och mycket mer konsekvent. Så dumt! Här har vi gått i flera månader med onödigt högt blodsocker. Nu var det flera diabetiker som inte tyckte att 56 i HBA1C var så farligt, men det kändes ändå så konstigt med tanke på vad han stoppade i sig. Men nu är det alltså mycket bättre. Så himla skönt. Jag är så rädd om hans lilla kropp. 
Och på tal om hans lilla kropp. Den var inte så liten när han var “liten”. Haha… Han ammade exakt varannan timme dygnet runt. Jag lovar att jag aldrig har sett några lår som har varit i närheten av hans. Men det var nog tur, för sen blev han så allergisk mot allt och hade svårt att behålla maten under några år. Så här låg vi jämt och sov första åren♡ Ja jag var en sån som inte kunde lägga honom i egen säng på mååånga år. Det är väl därför han vägrar att sova hos mig nu. Ibland ber jag om det när han har krångligt blodsocker – för att jag ska slippa gå upp och iväg flera gånger under natten. Enklare att bara fixa det i sängen. Men han vägrar. Han fick nog en överdos som liten ?
 
 

Kommentera (0)