Att få beskedet att ens barn har en allvarlig sjukdom är en sån sjuk upplevelse som jag har svårt att beskriva. Det är en overklighetskänsla som inte är av denna värld, och det är som att man fastnar i ett Neeeeeeeeej, neeeej, neeeeeeej, det får inte vara sant. Det kan inte vara sant. Jag går inte med på det här. Nej!!! Typ så. Helt irrationellt, galet och overkligt men samtidigt så otroligt verkligt. Hur tar man in att ens barn har mycket större risk att dö i förtid än andra? Hur sjutton är det möjligt? Det är en helt omänsklig sak som inte går att ta in, och som man där och då inte tror att man kommer att överleva. Själva intagandet alltså. För det är verkligen helt sjukt. När vi fick beskedet att Mio hade diabetes typ 1 så var det den tredje allvarliga diagnosen han fick. Jag tänkte, förutom allt det som jag just har beskrivit, att det måste vara nåt fel. Han kan inte ha en sjukdom till. Var det ett skämt? Nä, det är klart att jag förstod att det inte var det, det kunde jag se på allvaret i deras blickar. Det gick att ta på allvaret i rummet. Fy… jag önskar ingen på jorden att få ett sånt besked. Men det fick vi i alla fall för tre år sen. “Han har diabetes” De orden… vidriga…
Jag och Josefine pratar om hur det var att få beskedet, i vårt första avsnitt av Barndiabetespodden. Det är redan över 1400 personer som har lyssnat på det (Wow!)
