Hur ska jag nu summera dagen då? Det är ju inte så att allt bara händer på ett effektivt sätt som jag själv är van vid på mitt jobb. Där vet man liksom vad man ska göra och så gör man det. Ofta så fort som möjligt. På ett sjukhus är det så klart helt annorlunda. Man börjar med en sak… utgår ifrån det innan man gör nästa. Och man måste alltid ha en plan B i bakfickan. Haha.. nu beskrev jag visst en läkares jobb här, men det är i alla fall så jag uppfattar det.
Men dagen idag då… De gick ronden i morse och ställde en väldig massa frågor. Väldigt relevanta frågor vilket kändes tryggt. Ja för det är en väldigt otrygg och konstig känsla att vara på ett sjukhus, bara jag och Mio, i ett helt annat land där vi inte kan varken språket eller rutinerna. Och då är vi ändå inte här akut (Det har vi testat en gång i Grekland, när vi fick åka militärhelikopter från Naxos till Aten. Huh!) vilket ju gör saken väldigt mycket lättare. Jag är ju inte orolig för Mios mående just nu. Det är varken bättre eller sämre än det brukar utan precis som vanligt. Ont, men inte akutont så att han kräks och ligger halvt apatisk.
Hur som helst – efter ronden gjorde de en noggrann neurologisk undersökning (ni vet en sån där man kollar om man kan sätta fingret på näsan, gå balansgång etc.) som han har gjort 2000 gånger förr. Allt bra som vanligt. Sen hade vi en stunds dötid innan det var dags för magnetröntgen.
Den visade, som vanligt, inget onormalt.
Jag och Mio rymde iväg en stund och åkte och handlade frukt och engångsfrysmat. Halleluja. Allt är bättre än maten här på sjukhuset. Jag är tacksam att vi får mat men den är verkligen allt annat än… god. Sorry. Panerat eller mackor är det som bjuds 😉 Och inga grönsaker direkt. Men vi åkte alltså iväg till en stor supermarket (Himmelrike!) och handlade både frukt, dricka och sån där frysmat alltså, som jag inte alls gillar hemma men som plötsligt har blivit gourmetmat. Mums!
När vi kom tillbaka till sjukhuset så kom läkaren och hade ett långt samtal med oss. Han berättade att mellan 5-10 % av barn med shunt får ont i huvudet av själva shunten. Först får man alltså shunt för att man har ont i huvudet och sen kan man få ny huvudvärk av att man har shunt. Suck… (Det har vi aldrig hört förr. Låt oss hoppas att det inte är så… ) Och så frågade han ut oss om alla Mios diagnoser och bekräftade att det hela är väldigt märkligt. Han var väldigt trevlig och kändes otroligt duktig och påläst och skulle nu börja prata med sina kollegor och tänka på vad nästa steg ska vara. Eller nästa steg är lite provtagningar förresten. Han hade nån tanke om ett par grejer som han ville utesluta. Något som var väldigt ovanligt tydligen. Han är inne på de mest märkliga sjukdomar märker jag när han ställer frågor till oss. Och det är bra. Det är just det vi är ute efter… någon som letar (och förhoppningsvis inte hittar… ju) efter sällsynta sjukdomar. Han började fråga om någon av mina manliga släktingar hade börjat gå konstigt på äldre dar… och liknande.
Det känns hur som helst som att vi är i trygga händer och att de kommer göra vad de kan för att lista ut det här mysteriet. Vi har pratat om precis allt som har hänt sen Mio föddes typ.
De hade, till Mios lycka, superfräsch och helt nylagad sushi i supermarketen.
