Mio svimmade

I morse kom en sköterska och skulle ta blodprover på Mio. Hon tog blod från den där slangen som han har i armen, och eftersom Mio är så extremt (alltså på hög nivå) spruträdd så tycker han även att en sån här grej är läskig. Han är smart nog att inte titta, utan stirrar mig rakt in i ögonen. Han ser alltid väldigt rädd och fokuserad ut vid såna här tillfällen. Jag känner min lilla kille väl och ser när det börjar bli för jobbigt för honom. Han tappar färgen i ansiktet och blir vit om läpparna. Och idag hände det. Han bleknade mer och mer och blev alldeles kritvit om läpparna. Till slut stod han inte ut (hon fyllde sex rör med blod) utan sa att hon måste sluta eftersom det kändes som att han ville kräkas. Sköterskan tog en paus, men det var för sent. Mio började skaka i hela kroppen och rullade med ögonen. “Jag svimmar nog” hann han säga, så jag tog emot honom och la honom ner (han satt tack och lov i sängen), och sen började han krampa och rycka och ha sig. Så himla otäckt. Ögonen levde sitt eget liv och han var okontaktbar. Så klart… det är man väl när man svimmar. Sköterskan stod bara och tittade (det fanns så klart inget att göra, men jag kände ju ändå att GÖÖÖÖR NÅGOT DÅ!!!) och jag höll väldigt lugnt i Mio även om jag kände allt annat än lugn inombords. Det var så himla otäckt! Men det gick snabbt över. Han vaknade efter en minut och hörde då ett ljud i öronen. Gör man det? Och så sa han att han var yr och mådde illa. 

Vi väntade tio minuter och sen tog hon de sista två rören, och det gick alldelels utmärkt. Jag pratade på om allt mellan himmel och jord, har ingen aning om vad jag sa faktiskt, för att vilseleda honom. Och det gick som sagt bra. Min lilla älskling. Tänk att han är så rädd och ändå så tapper ♡ Han gillar läget för att vi är här, i Tyskland, och vet så väl om att det gäller att “gå med på allt”, för hans eget bästa. Och så biter han ihop och försöker. Min lilla älskling ♡