Nu åker vi hem. Det är med blandade känslor som vi packar våra väskor och åker härifrån. Alla har varit väldigt gulliga här och det känns som att läkaren verkligen har grävt djupt. Vi kommer som sagt att fortsätta utredningen hemma eftersom det kommer att ta flera veckor. Vi ska ta om samma prov minst två gånger hos endokrinologen, och om han har någon av Addisonsjukdomarna så kommer vi kunna få vård hemma. Det enda är om han skulle ha den där tredje varianten – då kan det vara svårt att få hjälp hemma, men vi har fått mailadressen till överläkaren här, som har lovat att hjälpa till om det behövs. Det känns väldigt bra att ha den här kontakten nu. Skulle det råda några som helst tveksamheter kring någonting så kan vi bara maila honom. Det känns tryggt att veta. Och på tal om trygg… det känns väldigt tryggt att vara här nu när vi har börjat känna oss hemma. När vi först kom hit kändes det mest jobbigt och ovisst, men nu när vi känner till läkarna, sköterskorna, några av de andra föräldarna och även rutinerna så känns det tryggt. De verkar så himla duktiga. Så nu känns det plötsligt otryggt att lämna…
Läkaren har tagit fler prover förresten… Han har gått igenom listan över “sällsynta sjukdomar” som man kan ha när man har diabetes typ 1 och tagit relevanta prover sa han. Många av dem får vi inte svar på nu, men skulle det vara något så kontaktar han oss förstås.
Men nu åker vi alltså hem. Den här resan har eventuellt gett oss svar på varför Mio har ont i huvudet jämt. Antingen så har han Addissons sjukdom eller så är han en av de där 5-10 procenten. Vi får se…
Det är verkligen med blandade känslor som vi åker hem…
Ja du hoppas verkligen det löser sig för Mio och dig som går där i ovissa funderingar. Jag känner så mycket för er. Det är ingen tröst för dr men ändå så tror jag många hoppas på positiva besked och att den hemska värken ger med sig