Mina barn är så stora nu (jag ska förklara för er i ett annat inlägg om hur jobbigt det är för mammahjärtat när barnen blir stora. Snart behöver de mig inte längre ju) att jag tydligt kan se vilka egenskaper de har fått från mig. Sen är det så klart omöjligt att veta vad som är arv och vad som är miljö. En härlig mix tror jag.
När det kommer till Mio så är det absolut tydligaste draget hans drivkraft och envishet om han verkligen vill någonting. I vanliga fall ber han om hjälp om han ska koka pasta (fast han vet hur man gör) men om det är något som han verkligen, verkligen vill så har han en drivkraft och envishet som inte är av denna värld. Och då behöver han inte alls nån hjälp. Han löser det med hjälp av Google och YouTube. Och jag är precis likadan.
Jag kan vara hur lat och “inte kunna en sak” som helst – ja men som när det kommer till matlagningen till exempel – jag har valt att göra mig till analfabet där för att jag inte riktigt har viljan och därmed är för lat och ointresserad för att ta tag i det. Hade jag verkligen velat så hade jag lärt mig, och gått all in.
Och där har vi en annan egenskap som både jag och Mio har – vi går gärna all in i sånt som vi tycker är kul. Jag älskade att lyssna på poddar och startade en egen podcast (för massa år sen, tillsammans med min kompis Kajsa i Norge. Det var min första podd, och den hette “Barnpodden” och var riktigt bra, och hade massor av lyssnare. Jag älskade den och mina samtal med Kajsa varje söndag, de var som en terapisession. Vi skulle ha fortsatt med den, men det var svårt att få ihop tider som passade), jag älskar att träna och utbildade mig till personlig tränare, jag älskar att analysera
relationer, och försöka förstå mig på hur andra människor tänker, känner, tycker och vad de vill ha – och startade Mama Said där det är det enda vi gör (kommunicerar på ett sätt som våra kunders målgrupper ska intresseras och attraheras av) – ja men ni fattar. Om det är något jag gillar så går jag gärna all in och kör på!
Sen är både jag och Mio extremt känsliga för stämningar och påverkas tyvärr alltför mycket av om någon kommer in i ett rum med ett ok på sina axlar som hen vill lägga över på nån annan. Det har satt mig i flera jobbiga situationer i livet (som till exempel när jag drev mitt första startup, jag ska berätta om det en annan gång) så det jobbar jag hårt för att bli av med. Varje dag!
Vi tar på oss mycket skuld, både jag och Mio, och det är också nånting som jag jobbar med att få bort, men det är svårt. Det är verkligen jättesvårt, för även om jag rent intellektuellt förstår att jag inte har skuld i en sak så är känslan tyvärr inte där. Och jag försöker verkligen “lära” Mio att inte känna skuld.
Som för ett tag sen:
Han har precis tagit ett jätteskutt i sin tillväxtkurva och växt närmare en decimeter senaste halvåret, så plötsligt var alla kläder för små och vi var tvungna att akut gå ut och shoppa.
Det här var för två år sen på Mallorca. Hjälp vad han har växt sen dess. Både i antal centimetrar och stilmässigt. Han skulle aldrig satt på sig den kepsen idag.
Han är i en period då det bara är dyra märken som gäller, och jag förstår att han är trött på HM och Lindex, för för hans ålder finns det inte så mycket snyggt där. Så vi åkte till Emporia och KidsBrandStore, hittade en hel del kläder, inklusive en vinterjacka, så det blev väldigt dyrt. När vi gick därifrån så sa han “Förlåt mamma, nu känner jag mig dum. Jag vill inte att du ska betala så mycket, det här känns jobbigt..” och så vidare. Jag tyckte så synd om honom och förklarade att det är min ensak och mitt ansvar att optimera hur mycket jag har råd med att handla till honom, och det är mitt ansvar att bestämma huruvida jag vill ge honom alla de här plaggen eller inte. Och om jag väljer att göra det så har han ingenting med det att göra. Ett tack räcker gott. Han står inte i tacksamhetsskuld till mig för det och behöver inte bete sig på ett visst sätt för att jag har gett honom nånting. Ett (varken mer eller mindre) tack i ord räcker mer än väl. Han ska inte bära skuld eller ångest, eller behöva “ge tillbaka” på något som helst sätt för någonting som jag har tagit beslut om. Puh! Det är här jag själv brukar vackla, så det här blev en terapisession för mig.
Sen är vi också väldigt snälla (ja men det kan låta som ett innehållslöst ord, men i det här fallet är det inte det) och kan lätt sätta oss själva åt sidan för andras skull (vi vill liksom aldrig störa eller vara till besvär), känsliga och har stora hjärtan. Och så har vi separationsångest. Vi kan ha svårt att skiljas från gosedjur – det är alltså på den nivån. Och vi båda (och det inkluderar även Alvin) älskar, älskar, älskar bebisar och småbarn upp till typ tre år. Och för min del – det här delar jag inte med Mio – så har jag också en stor kärlek till alla preggosar! Men mer om det en annan gång. Hur är det för er – ser ni likheter mellan er och era barn?
Såå hög igenkänningsfaktor <3
❤️?