Jag får ofta höra att jag är en fantastisk entreprenör, mamma, nätverkare och gud vet vad. Att jag grejar allt liksom. “Hur hinner du med alla projekt” säger folk jämt. Och hur kan du vara så glad, stark och jobba på när du har ett barn som är och har varit så sjukt i så många år?
Men vet ni vad… det är inte så som ni tror – att jag grejar allt med en klackspark och ett leende. Eller jo det gör jag kanske, utåt, för jag är en person som oftast ser positivt på saker och som inte vill lägga tyngd på andra – och därför “gnäller” jag aldrig. Men jag tycker ändå att det är jobbigt, fast det inte syns. Förstår ni vad jag menar?
Och visst driver jag ett fantastiskt företag och har anställda och en massa nöjda kunder, men det ligger väldigt mycket slit bakom… och framförallt väldigt mycket magont och oro över att det ska finnas pengar på kontot varje månad till att betala ut löner, skatter, hyror etc. Jag kan vakna mitt i natten och mer eller mindre få panik över saker som bara måste lösa sig – men som jag inte har en aning om hur jag ska lösa. Som tur är så är jag en person som alltid har lätt att somna och somna om.
Och tro mig… hade jag kunnat så hade jag just nu delegerat allt och tagit en månads paus… För den här hösten har varit förfärlig på så många sätt och jag skulle så gärna vilja ha ett lugnare tempo där jag hinner andas, prata långsammare, gå långsammare och hinna reflektera över en massa saker. Men det går inte, så jag måste köra på. För jag måste ju betala mina räkningar, och därmed måste jag alltså jobba.
Hur som helst – ibland tror jag att ni som inte lever nära mig tror att jag är en övermänniska som alltid är glad och stark och har ett alldeles perfekt liv. Så är det inte. Det är skittufft att få allt att gå ihop. Det går egentigen inte ihop och jag blir stressad och gnäller på barnen ibland, ska ofta “bara jobba undan det sista” innan jag kan vara närvarande med mina små killar, kämpar som ett djur för att få allt det ekonomiska att gå ihop i företaget, får ångest inför stora pappershögar och skjuter gärna de framför mig, glömmer att byta till vinterdäck på bilen, hinner inte laga nåt ordentligt till middag alla dagar… och så vidare. Allt annat än perfekt alltså.
Men ni ser ju bara den glada, energifulla Alexandra så jag förstår att ni tror att allt är ganska perfekt – efter omständigheterna då så klart. För jag vet att ni inte är dumma. Ni vet att jag har en del att kämpa med, med Mio.
Och på tal om Mio… Hur klarar jag det? Ja men det gör jag ju inte. Jag klarar det inte alls! Det är jättejobbigt, och jag har ont i magen varje dag, dygnet runt, för att han är så sjuk. Den känslan försvinner aldrig. Det spelar ingen roll vad jag gör – den finns alltid där i bakhuvudet och snurrar. Men när jag möter folk på stan som frågar hur det är med honom så stänger jag av. Jag går inte in i några känslor där och då. Det är alldeles för stort för att orka ta i en snabb hälsning så där.
Så det där som ser så perfekt och enkelt ut är alltså precis allt annat… Men jag är en positiv person som ändå gillar mycket här i livet och som skrattar och har kul varje dag. Det är nämligen ingen motsättning mot det där andra. Förstår ni vad jag menar?
Detta är en del av Kajsons julkalender. Läs gärna mer om det i Johannas blogg – och framförallt HÄNG på om du är bloggare. Puss ♡
❤️❤️❤️❤️❤️
Puss <3
kram
Kram ❤️?
Det finns inga perfekta människor, alla är vi med om jobbiga saker och alla bär vi på sorg, längtan och minnen. Blir galen på folk som försöker måla upp en bild av att de är just "perfekta" för det är det ju ingen som är, vi är bara människor och livet är svårt och tungt ibland – och det är helt ok!
Sant! Samtidigt kan jag förstå att t ex en modebloggare eller inredningsbloggare bjuder på sånt som är inspirerande snarare än det stökiga runt omkring. Men vi måste bara försöka komma ihåg att det mesta, i de fallen, är stylat. Kram ?