Nu ska vi se hur jag ska kunna beskriva det här utan att hänga ut den andra personen. Ni som har hängt med ett tag har nog listat ut ungefär vad som hände, men jag ska ändå försöka förklara utan att vara mystisk, svår och hemlighetsfull. Är ni nyfikna och tycker att jag borde berätta mer så får ni säga till. Jag berättar gärna, men vill bara inte hänga ut någon annan. Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag bara skulle säga sanningen om vissa saker. Lägga fram allt på bordet och säga precis som det är. Men jag vågar inte det eftersom det handlar om andra personer.
Hur som helst… jag hade ett företag tillsammans med en annan person – en kille som heter David. Ja det finns ingen anledning att vara hemlig med vem jag hade företag med, det är ju fakta som är lätt att googla fram.
Vi startade Foap, en startup, och gjorde en fantastisk resa när det kommer till vad vi utvecklade, vilket team vi skapade och vad vi drog in i kapital. Och från början var det svinkul. Vi var omskrivna i varenda tidning i hela världen. Jag har aldrig blivit fotad som mycket som då. Här, för Sydsvenskan precis när vi hade lanserat.
Och när vi till och med fick vara med på CNN, ja men då kände vi att vi hade nåt riktigt bra.
Men vi skulle inte ha startat företag ihop! Det finns en handfull händelser i mitt liv som jag rankar som de värsta, och det här är en av dem. Jag mådde så otroligt dåligt sista året att jag nästan började skaka när vi hade haft julledighet och han ringde och sa “Nu är jag på väg till Malmö igen”. Jag visste att nu skulle vi umgås hela dagarna igen, och jag orkade verkligen inte det. Jag är en person som tyvärr tar på mig och låter mig påverkas av dåliga energier i ett rum, och i det här fallet blev det extremt. Hela mitt eget jag försvann och jag kämpade som ett djur för att hålla energin uppe och undvika konflikter.
Så den där dagen, när vi hade varit på Ikea och kom upp till kontoret och skulle börja skruva ihop möbler, så hände det en sak som gjorde att jag – från ingenstans – plötsligt hör mig själv säga: “Vet du vad, nu vill jag inte vara med längre. Det här var sista gången som det här hände, jag går härifrån nu och kommer aldrig tillbaka”. Jag har ingen aning om vartifrån jag fick modet att göra det här. Hur skulle jag kunna betala hyran i slutet av månaden? Jag hade ju barn! Och vad skulle alla våra investerare säga? Det var egentligen det som tog emot mest. Jag hade ju lovat, och dessutom skrivit under på, att jag skulle vara kvar i minst tre år från att vi tog in kapital. Vad skulle hända nu? Jag struntade i vad som skulle hända med mig, det viktiga var att jag måste ha en inkomst så att mina barn kunde ha det bra, och att jag inte satte andra i skiten. Typ investerarna då. Det var mina största issues. Men jag gick därifrån, och tårarna sprutade, för jag kände att det här är på allvar. Jag menade verkligen det och det fanns definitivt ingen återvändo. Jag lämnade nycklarna i postfacket på vägen ut och sen kändes det som att allt rasade. Vad hade jag nu? Visst, pengar och jobb är inte allt, men jag måste ju ändå kunna försörja mig och barnen. Min enda tröst var att jag tänkte att jag har ju inte varit ond på något sätt så det kan bara inte vara så att allt går åt skogen nu. Det måste gå bra, och lösa sig på nåt märkligt sätt. Jag förstod bara inte hur. Men det gjorde det. Det löste sig på ett jättebra sätt till slut och jag var så otroligt glad och lättad över att jag bara vågade hoppa rakt ut så där… Så för mig var det definitivt inget misslyckande rent personligt, men det var ett misslyckande att inte slutföra vårt projekt. Företaget då alltså. Eller det som egentligen var misslyckandet var att jag startade ett företag med en annan person utan att reflektera över hur mycket som kunde gå snett. Jag borde har granskat oss som “partners” innan jag gick in i det. Idag skulle jag vara väldigt försiktig innan jag skulle göra om den grejen, även om jag egentligen vill driva Mama Said tillsammans med någon. Men mer om det i ett annat inlägg.
Det här är en del av Kajsons julkalender, som ni kan läsa mer om här.