Att ha ett barn (eller annan anhörig) som har diabetes innebär att man ständigt lever med ett visst stresspåslag eftersom man aldrig kan slappna av. Det finns alltid en risk att något ska hända, det spelar ingen roll om jag har en barnfri kväll, om jag är iväg på en jobbresa nånstans, om Mio är i skolan eller hos kompisar, eller om han och Alvin är hos pappa Jonas. Ingenting spelar någon roll, för det finns alltid en risk att han ska svimma. Och gör han det så vaknar han inte förrän någon aktivt stoppar in socker under läpparna på honom, eller ger honom en akutspruta. Nu går man ju inte aktivt och tänker på det här hela dagarna, men nästan… Det är nästan så faktiskt. Det sitter självklart i bakhuvudet hela tiden, men jag skulle vilja påstå att tankarna och oron är starkare än att de bara sitter i bakhuvudet. Det är omöjligt att släppa. Jag ska ge er exempel på ett par konkreta saker:
- Varje natt måste jag gå upp för att kolla blodsockret (förutom om han lägger sig väldigt sent och jag ska gå upp tidigt).
- Varje morgon när jag vaknar går jag raka vägen in till Mio och puttar på honom, för att se att han sover vanligt och inte är avsvimmad. Varje morgon! (Jag undrar om han vet det här… jag måste fråga honom)
- Jag har alltid telefonen på och kan inte lämna den ens när jag är på mina danspass. Då ligger den där bredvid mig på golvet, intill väggen, och så springer jag och kollar med jämna mellanrum.
- Mio måste alltid svara i telefon. Om han är hemma själv och inte svarar på en stund så blir jag hysterisk. Ja men på riktigt alltså. Jag ser framför mig hur han ligger och krampar och svimmar av, och inte kan få socker eftersom han är själv. Så då kör jag hem. Oavsett vilken situation jag är i så rusar jag hem. Den känslan är fruktansvärd.
- Varje gång han ska äta nåt så ringer han till mig, även från skolan ja, för att få hjälp med doseringen, så om jag ska in i möten vid lunchtid så informerar jag alltid om att jag kommer behöva svara i telefon.
Ja men ni förstår kanske varför känslan och rädslan inte bara sitter i bakhuvudet, utan är högst närvarande hela tiden. Det är omöjligt att släppa eftersom den här sjukdomen pågår dygnet runt, varje vecka, varje månad – ja alltid helt enkelt.
Och jag är ju så rädd om min lille kille ♡
