Tänk att min lilla, lilla kille är tonåring. Jag har liksom inte riktigt förstått det eftersom han blir så mycket yngre och mindre när han bara är hemma och är sjuk. Han gör inte de saker som tonåringar gör… typ tjatar om att få vara ute länge på kvällarna, har hemligheter (det har han säkert men så länge han bara är här hemma så är det inte hemligheter som spelar nån roll liksom), hänger hemma på rummet med låst dörr och en massa kompisar och så vidare. Han är ju mest bara hemma med oss i familjen och tar det lugnt. När han mår lite bättre så har han i alla fall nån form av socialt liv med sina kompisar via Skype, och det är ju tur.
Hur som helst, jag tycker att det är jobbigt nu när barnen börjar bli stora. Jag vill ju att de ska vara små! Alvin är fortfarande liten och behöver mig rätt mycket, men Mio är så stor att han klarar sig utmärkt själv. Vissa saker vill han inte ens att jag är med på. Precis som det ska vara alltså, men jag tycker ändå att det är jobbigt och lite sorgligt. Jag lider ju av separationsångest och det är väl det jag känner nu… att de börjar bli stora och självständiga och därmed snart “separerar” från mig som förälder. Inte riktigt än alltså men jag känner i luften att vi är på väg dit. OCH JAG VILL INTE DET! Jag vill ha mina små killar kvar.
Det här var min prime-time när det kommer till föräldraskapet. Vi sov alltid så, jag och Mio. Älskar bebisar och bebistiden ♡
Eller den här tiden, när Alvins stora intresse var att dansa på bordet.
Jag bloggade ganska mycket på den tiden, om mode, så när det vankades fotografering gjorde Alvin precis som sin mamma – ställde sig vid “fotoväggen”. Jag älskar bebisars och småbarns sätt att helt ohämmat ta efter oss vuxna.
Alvin var alltid busig!
Alvin var alltid busig!
Och hade alltid bus i blicken. Oj vad jag saknar den tiden när de var små ♡
Jag förstår precis vad du menar…
Vilka goa bild! Som tonårsmamma längtar man lätt tillbaka… Men tonåringa är goa och roliga också!