Det allra bästa Luciafirandet är det första man har på förskolan, det vill säga med första barnet. Allt är så himla stort med första barnet och det är viktigt att det blir rätt. Man peppar och laddar med fina Luciakläder, man ser till att de går och lägger sig tidigt och man övar svinmycket på alla sånger. I Mios fall så var han pepparkaksgubbe första året, och vi hade övat jättemycket på alla sånger. Ja han var ju knappt två år men jag tyckte ändå att det var stort och att han kunde alla sånger så bra. Så jag såg sååå mycket fram emot hans första Luciafirande på förskolan.
När de kom ut i tåget, sjungandes hand i hand så gick det väl ganska bra ändå… men jag såg på honom att det här var inte hans grej. Så mycket uppmärksamhet av så många vuxna människor var inget han var ett fan av. Men han grejade det. Han stod kvar där framme med alla barn och fröknar… med ryggen emot. HELA Luciafirandet stod han med ryggen mot “publiken” och sjöng rakt in i väggen. Haha… så här i efterhand så var det ju så himla kul. Och så väldigt typiskt Mio. Han ville liksom inte, och då fanns det inte något i världen som skulle kunna få honom att ändra sig.
Älskade lilla unge ♡ Synd att jag inte hittar bilderna på honom när han stod där med ryggen emot… Haha…
Det här är en del i Kajsons julkalender.