Jag har tidsinställt det här inlägget eftersom vi är på sjukhuset, jag och Mio, och jag kommer så klart titta in ikväll och berätta om dagen… men först ett helt annat inlägg:
Nu ska ni inte tro att jag inte gillar möten, för det gör jag. Så länge man får ut nåt av mötet så tycker jag att det är toppen. Och det får vi alltid. Vi har alltid väldigt effektiva möten.
Men det hindrar inte att jag… hur ska vi uttrycka det, känner att jag måste röra på mig efter en stund.
Jag står vanligtvis upp och jobbar, men oftast när vi har möten så sitter jag ner. Och jag gillar inte att vara stillasittande. Det är inte det att jag har svårt att fokusera – jag är världsbäst på det skulle jag säga, och kan lätt hålla fokus trots stök och musik i bakgrunden – utan det är mer att jag känner att kroppen mår bättre av att sträcka på sig och vara i rörelse.
I måndags hade vi vårt vanliga veckomöte. Vi börjar alltid med frukost.
Jag sitter fint och sansat.
Sen kommer det… jag börjar sträcka på mig.
På eftermiddagen räcker det inte med en sträckning. Vi hade telefonmöte, och det började lugnt och stilla.
Drar på mig min stora halsduk för att jag fryser. Ser irriterad ut, men är bara fokuserad.
Sen börjar det. Nu är det tydligen dags att röra på sig. Jag börjar med att hoppa upp och ner med axlarna. (=Bästa övningen om man fryser. Sånt som killarna gjorde i lumpen)
Sen börjar jag sträcka på mig igen.
Tar nåt danssteg (?)
Downward dog. Herregud!
Sen, egentligen bara en minut senare, så trippar jag tillbaka till min plats igen.
Och ser sammanbiten och mötesaktig ut.
Och eftersom det är ett telefonmöte så är det ingen på andra sidan som har en aning om vad jag håller på med.
Hur är ni i möten, eller när ni har suttit stilla länge? Känner ni också att ni vill sträcka på er och få igång blodcirkulationen? Herregud, jag tror att kroppen sakta DÖR om man bara sitter. Eller?