Jag är så tacksam att jag är hemma och att vi alla är samlade. Jag tycker direkt illa om när något av barnen är någon annanstans, och alltså inte med mig. Förstår ni hur jag menar? När familjen är halv liksom. Som nu när jag och Mio har varit inlagda. Då saknar jag Alvin så mycket även om jag vet att han har det bra hos pappa Jonas.
Så det var en så otroligt skön känsla när jag hade hämtat upp Alvin och vi alla satt i bilen tillsammans. Då spelar ingenting någon roll, och jag har sånt lugn i kroppen.
Vi handlade pizza på vägen hem, och så satte vi oss i soffan och tittade på tv medan vi åt. Så mysigt! Sen var barnen inne i sina rum och spelade en stund. Och jag åkte och handlade rätt sent på kvällen, så att vi fick hem det viktigaste.
Jag pratade en stund med Tina, min barndomsvän som har en dotter som är lika gammal som Mio. De höll på och diskutera hur länge hon skulle få vara på fritidsgården och huruvida hon skulle bli hämtad av Tina eller inte. “Bli hämtad av min mamma?!?!?!? Nej tack!!!” Haha… hon inser ju inte vilken lyx det är att ha en privatchaufför. Fast vilken tonåring gör det?
Jag insåg då hur långt ifrån det där Mio är. Han är så långt ifrån hela tonårsgrejen och de där konflikterna om vilka tider som gäller och huruvida han bara får hänga omkring ute eller inte. Undrar vad det kommer göra med honom? Kommer han hoppa över den fasen (det hade ju varit skönt. Kanske?) eller kommer han komma in i den med panik, väldigt sent, och vilja göra allting på en gång?
Nu har vi lagt färdigt pusslet och är sugna på ett nytt. Kanske vi tar oss ut och köper ett nytt idag. Vad hittar ni på idag?
på grund av min kroniska migrän har jag liksom aldrig levt det där typiska "tonårslivet", var hemma väldigt mycket och är det fortfarande pga smärtan så visste liksom aldrig riktigt vad jag missade, det har också blivit så att jag aldrig dricker och är inte ens intresserad av utekvällar. Uppskattar hemmakväll mer 🙂