God morgon kära ni! Nu känns det som att vi har varit på sjukhus i… veckor. Herregud, dagarna bara försvinner iväg. Men det blir ändå inte långtråkigt eftersom det sker saker hela tiden, och eftersom vi är här av en väldigt tydlig anledning. Sen är det förstås lättare när han är sjuk. Det hade varit olidligt att sitta i ett litet rum 24/7 med ett friskt barn som har massor av energi.
Igår framkallade vi ett väldigt lågt blodsockervärde (2,5 för er som är insatta) genom att ta lite extra mycket insulin. Detta för att se vad som hände med kortisolet. Det ska öka när kroppen stressas.
Så när han var nere på 2,5 stod de redo för att ta blodprov. De svaren får vi väl idag tror jag, men jag tänker att de borde vara normala eftersom hans dagvärden uppenbarligen brukar vara det.
Det är väldigt jobbigt att ha så lågt blodsocker. Jag vet inte om ni har känt sån där hunger att ni bara skakar, svettas och känner att ni kommer svimma om ni inte får i er nåt typ NU! Så känns det – fast värre. Hela kroppen skakar, och han blir lite sådär småglåmig i ansiktet och djurisk i sin hunger. Och irriterad.
Men så fort proverna var tagna (det gick ju snabbt) så höjde vi honom med hjälp av Dextrosol, mackor med marmelad OCH ett wienerbröd. Ja men det ska till en del för att höja upp honom igen. Och där kommer det krångliga… för då måste han ta insulin också… som ju gör honom låg. Ja, jag ska inte gå in på detaljer här men det är en STÄNDIG balansgång. Jag hade ALDRIG vågat provocera kroppen på det här viset om vi inte hade varit på sjukhuset.
Hur som helst, vi var också iväg och gjorde en röntgen av huvudet och bröstet/ magen för att få en shuntöversikt. Den får vi också svar på idag tror jag.
De håller också på att analysera hypofysen på gamla magnetröntgenbilder som togs tidigare i höstas. För att kolla om det är den som ställer till det med kortisolet…
Vi får se vad som händer idag. Jag har en känsla av att vi får åka hem. Men jag vet inte…