Häromdagen kom sjukhusclownerna förbi, och jag tror att Mio först tyckte att det var lite pinsamt. Typ “De kan väl inte roa mig?” Men oj vad de kunde det. De var så himla roliga, och anpassade sig så klart efter hans ålder. Och även min uppenbarligen, för jag skrattade också väldigt mycket. Tänk vad det gör för oss att skratta alltså. Det är sååå viktigt!
Jag läste nånstans att bebisar skrattar flera hundra gånger om dagen medan vi vuxna bara gör det typ 10-15 gånger. Hemskt ju. Och då var det “skrattar eller ler” de menade i den artikeln.
Vi borde skratta mycket mer! Men hur får man in det i sitt liv liksom? Man kan ju inte gå på stand up var och varannan kväll liksom. YouTube kanske? Ja jag vet inte, men jag ska verkligen jobba för att få till ett sånt där härligt gapskratt som gör ont i magen oftare. Har ni förslag så ge mig gärna 🙂
Jag har en vän som alltid kan få mig att gapskratta. Oavsett hur livet är får han ut att skratta så jag får ont i magen och tårarna rinner. Det är underbart. När jag är barnledig bor jag i stort sett där för han får mig att må så bra.
Jag tror att ni tjejer på ert jobb skrattar lika ofta som bebisarna <3 Jag hoppas att det piggade upp sonen din. Han är min hjälte <3
Kram
Skratt är så viktigt! När skratten tystnar är det som man vissnar en smula. Hoppas det går bra för Mio nu och att den nya behandlingen funkar. Låter grymt jobbigt att ha det som han har.
Tack snälla <3