På tal om det här med närvaro och dåligt samvete… Jag har som sagt ofta dåligt samvete och undrar om jag räcker till, men så finns det vissa stunder som är guldstunder på dagen. Både för att jag tycker att de är viktiga och mysiga, och för att jag är glad över att vi har så starka rutiner kring dem.
Middagsstunden är en sån stund.
Vi äter alltid middag tillsammans och är närvarande när vi gör det. Det är inte så att vi sitter flera timmar (Finns det något barn som gör det? Och… ännu viktigare: Finns det någon vuxen som hinner det på vardagar?) men den stund vi sitter har vi väldigt trevligt och mysigt. Och aldrig några telefoner. På helgen sitter vi ofta i vardagsrummet och tittar på tv tillsammans, oftast på Idol, Melodifestivalen, Talang eller nåt sånt som man kan prata till och under vardagar sitter vi oftast vid matbordet.
Just igår pratade vi om ett internetprojekt som Alvin vill starta. Jag får inte säga vad det är… än… men ska så klart göra det sen när jag får tillåtelse. Jag blir så glad när de plockar fram den där entreprenöriella förmågan som jag tror att alla barn har. Man märker liksom hur de går in för det och bara pratar om den saken hela tiden. Mio kan vara extremt mycket så när han är frisk, och då finns det liksom ingenting som stoppar honom. När han verkligen vill nåt. Och nu ser jag att Alvin har lite samma drag. Gullungar ♡
