Hej kära ni! Visst är det så att livet består av ett evigt pusslande? Jag tänker inte klaga över det, utan tänker att det nog bara ÄR så, och att det är lika bra att förlika sig med det.
Det är bara jobbigt att gå och tro att “Bara jag fixar det här och pusslar ihop det här så löser det sig sen… Sen blir det lättare”. Det ÄR ju aldrig så att det där sen'et, när allt bara flyter på i en lugn och harmonisk takt, kommer.
Och så fort jag insåg det så blev allt mycket lättare och roligare. Så fort jag insåg att det är så här livet är… man pusslar lite här och lite där för att få det att gå ihop, och målet är inte att få det att gå ihop – utan att göra resan (pusslandet) ganska så kul och trevligt. Så att man liksom kan njuta längs hela vägen. Annars tror jag att vi alla hade blivit tokiga, tror ni inte det? Idag hade jag Alvin med på jobbet igen, och det funkade hur bra som helst.
Det känns så otroligt skönt att mitt jobb på nåt sätt är min livsstil – jag tror att det gör det lättare för mig i mitt pusslande. Hur tänker ni? Hur ser ni på vardagspusslandet?
Och förresten… Nu ska jag sända live på Facebook – om den nya algoritmen. 19,00. Ses!
