I tisdags så var jag ju på DI-Gasellen här i Malmö, och när jag lyssnade på Barbara Bergström så kom jag på vad det är som får mig att älska en talare. Jag har lyssnat på otroligt många olika talare i lika många olika ämnen, och ibland är det mer intressant än annars.
Många gånger kan det bli intressant om en person är kunnig inom sitt ämne och dessutom är sig själv. Men ännu mer intressant blir det om man bjuder på något om sig själv, det vill säga visar nån slags sårbarhet. Det finns väl ingen som inte blir fängslad av det tänker jag? Sen finns det förstås upplevelser som ligger en varmare om hjärtat än andra. Och det som Barbara inledde sitt snack med i tisdags fångade mig väldigt starkt. Hon berättade om hur hon, för en massa år sedan, hade lyft upp sin bebis ur sängen en dag… och så var den död. Så fruktansvärt hemskt. Jag kan inte föreställa mig hur det känns, men förstår ju ändå att det är en händelse som påverkar en hela livet, och det var just det hon sa, att det var en väldigt stark milstolpe i hennes liv som hon förstås aldrig, aldrig kommer att glömma. Det här inledde hon alltså med, och med de orden fick hon mig att sitta som ett ljus och ta in varenda ord hon sa och varenda rörelse hon gjorde. Det är någonting med det här när människor visar sig sårbara och öppna… det öppnar liksom upp de som lyssnar också.
Jag brukar aldrig ha med nåt personligt när jag pratar men kanske ska fundera på det till nästa gång. Det är inte nödvändigtvis så att det måste vara en enskild, hemsk händelse, det kan lika gärna vara ett erkännande om hur nervös man är av att det sitter så många i publiken eller liknande. Ja i princip vad som helst som är äkta. För det är ändå nyckelgrejen – det måste vara äkta.
