Som jag skrev innan så har jag inte varit så intresserad av styrketräning tidigare i mitt liv, utan det är sen jag utbildade mig till Personlig tränare som jag har fått upp ögonen för det ordentligt. Så detta innebär att nu när mitt första år med starkt fokus på styrketräning snart börjar lida mot sitt slut, så kan jag titta tillbaka och se att jag har utvecklats jättemycket. Både teknikmässigt (jag jobbar väldigt mycket med tekniken och fokuserar hellre på det än på hur tungt jag lyfter, för det kommer liksom på köpet ju starkare man blir) och rent styrkemässigt.
Jag har aldrig tidigare testat min maxstyrka, utan det är något nytt för det här året, och igår var först gången som jag testade max i marklyft. Jag kör nästan aldrig marklyft men tänker att jag ska börja med det nu eftersom det är bra att kombinera med mina knäböjspass. Både för motivationen (variation!) men också för styrkeutveckling förstås. Så därför körde jag ett pass igår och testade sen maxstyrkan. Jag klarade 80 kilo – det ska bli kul att se vad som händer med det nu när jag börjar träna marklyft mer. För man blir ju bra på det man tränar.
En intressant grej när det kommer till marklyft är att eftersom vikten är “död” när du börjar (den ligger ju på golvet) så tar det nån sekund innan alla muskler aktiveras, till skillnad från många andra övningar där du börjar med vikten på till exempel axlarna eller i händerna. Så tricket här är att dra, dra, dra – att aldrig sluta dra. För den första sekunden – innan alla muskler är aktiverade – kommer det kanske att kännas som att du aldrig kommer att få upp den. Men sen när musklerna har vaknat så går det som en dans. Eller nåt. Det här sa min PT till mig igår, och det gjorde att jag ena gången failade totalt (fick inte upp vikten en cm från golvet) och att jag andra gången lyfte den utan problem. För då tänkte jag: Sluta aldrig att dra!
Heja dig.