Jag gjorde en takeover på Influencers of Swedens instagramkonto idag, där jag pratade om barn i sociala medier. Min ståndpunkt i den här frågan förstår ni nog. Uppenbarligen så tycker jag att det är okej att mina barn visas i sociala kanaler. Jag bloggar ju (No shit!) och eftersom barnen är en naturlig och stor del av mig så är de med ibland. Och jag tycker inte att det är en big deal. Jag ser inte sociala medier som något speciellt utan har väl ungefär samma regler och samma nivå på integriteten här som i verkliga livet.
Jag har liksom inte ett sätt i sociala kanaler och ett annat i verkligheten. Förstår ni hur jag menar? Så här… mina barn gillar att dansa och spexa om de är på humör för det, men skulle kanske inte ställa sig och riva av en dans mitt på torget eller framför gäster om de inte känner sig “tryggga”. Så det där spexandet kanske inte direkt dyker upp i sociala medier heller.
Men de är okej med att vara med som biroller så att säga. Jag tycker att de har ganska hög integritet och själva är väldigt bestämda med vad som får publiceras och inte.
Och de skulle ALDRIG smygfilma varandra, eller mig, och publicera utan tillåtelse. Det har jag inte ens förklarat för dem utan jag vet bara att de inte skulle göra det.
Och det är väl det som jag tycker är viktigt: Att man lyssnar på barnens egna gränser. Och det gäller ju i hela livet egentligen – att man ska LYSSNA på barnen och inte köra över dem. Det är så lätt hänt i en stressig vardag att man bara “halvlyssnar” och jag jobbar stenhårt på att inte göra det. Jag säger hellre “Just nu kan jag inte lyssna ordentligt” än låtsaslyssnar.
Sen kan man ju ifrågasätta varför jag visade bilder på barnen när de var små. Då kunde de ju inte tala om vad de ville och inte ville, och jag kan bara svara att jag har gått på min magkänsla. Jag tycker att det har känts okej att de är med i min blogg så länge det inte har varit naket eller kränkande på något sätt.
Ja jag tycker helt enkelt att det är naturligt att de är med här, men att det också finns väldigt tydliga gränser. Gränser som kommer från magkänslan. Och jag älskar själv att följa andra familjekonton och gillar att se andras gullungar.
Sen är det ju lite speciellt med Mio, som ju är sjuk. Att han har funnits med i sociala medier har varit direkt avgörande för flera saker – dels att vi en gång (tack vare ett nödrop från mig) fick en diagnos ställd (Idiopatisk intrakraniell hypertension, som han har shunten för) och dels att det var ett gäng som drog igång en insamling, och samlade ihop 300,000 kronor så att vi kunde åka till Tyskland och få vård. Herregud, jag blir fortfarande så rörd när jag tänker på det. Vilka fina människor det finns ♡
Tänk att Mio har varit sjuk så länge… 🙁 Den här bilden är tagen 2009 tror jag… redan på den tiden kämpade vi med hans mående. Det var innan diagnos efter diagnos hade börjat trilla in.
Hur tänker ni när det gäller barn i sociala medier? Dela gärna med er 🙂
Stackars Mio :-/ Jag är ny läsare av din blogg och det lät ju fantastiskt med den insamling som gjorde så ni kunde få hjälp i Tyskland.
Detta med barn i sociala medier ser jag också som en naturlighet när man bloggar, har barn och man delar med sig av sin vardag. Jag har bloggat till och från i 10 års tid och haft barn under hela den tiden. Så att dem är med på bilder och jag skriver om dem har varit naturligt. Dock ifrågasätter jag inte dem som väljer att inte visa sina barn heller, man gör och tycker som man vill. Jag har en son som är tonåring och han är inte längre med på bilder i bloggen och jaghar undvikit det en lång tid nu då han har avsagt sig det 🙂 När dem inte vill mer så får man respektera det.
Ja mina barn säger också nej i perioder och då är det bara att respektera ja 🙂