Ni som har barn – hur tänker ni? Är det viktigare att vara med barnen mycket tid eller att vara med dem kvalitativt? Om ni till exempel tänker er en lördag… är det viktigt att vara närvarande med barnen hela dagen eller delar av dagen eller “räcker” det med att ni går där hemma parallellt på något sätt utan att riktigt vara närvarande och umgås med varandra? Förstår ni vad jag menar? Om ni har små barn så är det ju svårt att inte “umgås” kanske, men jag tror ändå att ni förstår vad jag menar… Man kan ju sköta om barn en hel dag utan att vara där och utan att vara närvarande.
Att lägga pussel tillsammans är ett himla bra knep om man vill vara närvarande. Det gjorde vi i julas.
Vad tycker ni? Jag är med mina barn mycket men har ständigt en oro över ifall jag är tillräckligt närvarande. Jag håller mycket på med både mobil och dator, men har samtidigt mycket fokus på att ha stunder när jag är 100% närvarande. När vi äter frukost, lunch eller middag till exempel – då har vi ALDRIG telefoner vid bordet, och om vi ser på Idol eller Mello samma sak. Och sen så lägger jag mig ju med Alvin på kvällarna, och kollar serie, just för att jag tycker att vi inte får så mycket kvalitet under eftermiddagshetsen. Handla, laga mat, äta, skynda iväg till fotbollen, duscha, sova… Typ så ser det ju ofta ut, och det går ju att vara närvarande i det förstås, men ibland är det svårt. Och jag känner alltid att jag ligger på minus på den fronten. Går ständigt omkring med lite dåligt samvete. Men hur är det för er? Hur tänker ni? Berätta!
Så fort jag är själv med ett barn så blir det ett helt annat fokus och en helt annan närvaro. Det är jättemysigt tycker jag.
Åh,det er så vanskelig å svare på, siden jeg ikke tror det er noen fasitsvar på det! Men jeg tror faktisk kvantitet er like viktig som kvalitet, så JA TAKK,BEGGE DELER?? Selv om man er hjemme sammen og gjør ting hver for seg, er man jo tilgjengelig. Er helt overbevist om at det er en trygghet å ha foreldrene i nærheten, så syns kvantitet er viktig!! Men så føles det jo helt naturlig å være sammen med de også, spille kort, lage mat sammen etc. Så en kombinasjon er vel drømmen? Sånn tenker jeg i hvertfall☺️ Og jeg har muligheten til det også, men det vet jeg mange ikke har!
Må legge til at den dårlige samvittigheten….den tror jeg mammaer har uansett hva vi gjør…?
Jaaaa, jag tror också det!! 🙂
Är det inte alltid så, att vi har en smula dåligt samvete för vi skulle vilja vara mer, bättre och allt det där? Jag tror att de behöver en mix. Att man finns där ifall de vill något men att de får pyssla med sitt eget. Och att man är tillsammans och pusslar, äter middag ihop och gör saker när det är fokus på varandra. Ibland när man bara går lite parallellt med varandra, det är då det kommer grejer, för att man finns där utan krav och det är lätt att bara öppna munnen och börja prata om sina tankar.
Som i bilen till exempel. 🙂
Jag tänker att både kvalitet och kvantitet är bra, kärnan är nog närvaron. När jag diskar och dottern gör läxor kan ju vara ett sätt att ha kvantitetstid. Man kan småprata eller hjälpa om det behövs. Lyssnar jag på podd (vilket jag älskar) när jag diskar är jag ju inte alls närvarande, då vill jag ju inte bli störd och uppmuntrar inte alls till samtal. Så närvaro och tillgänglighet är nog ändå viktigast tänker jag. Och att passa på när man skjutsar till aktivitet, hämtar på skolan eller väntar hos tandläkaren. Sen är ju kvalitetstid, som att spela spel eller så, alltid bra men man hinner kanske inte alltid i vardagen. Eller så prioriterar jag det inte pga för mycket man själv behöver göra. Men det här är något jag tänker rätt mycket på själv. Om jag är tillräckligt närvarande. Men närvarande kvantitetstid tycker jag är jättemysigt, när var och en pysslar på med olika saker i samma rum.
Jag tror bägge behövs. Stunder när man är ”där” men var o en gör sitt, men att man kan ställa om och stänga av annat i andra lägen (typ måltider som du beskriver). . För allas skull. Sen samvetet. Man kan ha dåligt samvete för det mesta här i livet och när det gäller barnen i synnerhet. Jag har börjat tänka så här: jag är inte en bättre samma om jag har dåligt samvete och jag är heller inte en sämre mamma om jag inte har det. Alltså har jag inte dåligt samvete (oftast!) 😉 tänker att min utgångspunkt alltid är att jag hör så gott jag kan! Tex min pendling tar lång tid och jag kunde ha dåligt samvete för att det tar tid från barnen…MEN nu är det så att den måste till och jag försöker ibland webhandla mat under tiden, lösa andra ärenden eller bara koppla av. Ingen vinner på att jag har dåligt samvete! ?