En annan gång (förutom då när han fick tumören) som de skickade hem oss var när han blev pollenallergisk första gången. Han blev så snorig och hängig, hade svårt med andningen (astma) och så kliade det i ögonen och halsen. Detta hände i bilen på väg mellan Malmö och Lund. Vi åkte in till barnakuten, men eftersom det tog en stund så la sig utbrottet lite grann. De tyckte inte att det var nåt och gjorde inga särskilda undersökningar. Skickade oss inte ens vidare till barnallergimottagningen. Mina ord räckte inte. En halvtimme senare kom vi tillbaka.
Så här.
Missförstå mig inte nu. Jag är varken arg eller bitter, men det är en bra påminnelse till både mig själv och andra. Jag vet inte varför det är så men det känns som att det händer rätt ofta att det slarvas (eller vad det nu är)? Eller är det bara vi som har råkat ut för sånt här gång på gång? Att bli hemskickade utan att bli betrodda? Jag är nog för trevlig och ärlig. Överdriver aldrig. Det känns som att det som de (på sjukhuset) kan se med egna ögon finns, allt annat finns inte. Eller? Ja jag förstår inte riktigt, men vill gärna göra det. Kanske nån kan förklara hur det tänks…
Men shiiit alltså! Kan verkligen relatera till din text, sorgligt nog 🙁 Ofta har det känts som att jag kunnat ställa bättre diagnoser än läkarna. Som nr jag haft ont i höften i sex år och inte kunnat sova på den högra sidan, gått igenom mängder av behandlingar och undersökningar och det den senaste läkaren kan komma med är “Jag vet inte vad det kan vara. Antagligen att du är överkänslig och får ont av minsta lilla. Ttycker du inte själv att det är orimligt att du haft ont så länge?” Eh. JO!