Jag pratar ofta om att det här med entreprenörskap och att driva företag är som en hinderbana: Man ska stöta på hinder längs vägen – annars är man inte på rätt väg – och man ska tveka flera gånger på huruvida man har gjort rätt eller inte. Och – kanske det viktigaste av allt: man ska faila både en och två gånger innan man lyckas.
Jag älskar det här, sagt av Michael Jordan:
Och det är okej. Det är lätt att säga, så länge det gäller andra, men jag upplever att det för de flesta är jobbigt och lite pinsamt att “misslyckas”. När jag valde att lägga ner NewsHubby, så kunde jag välja om jag ville sätta det i konkurs eller om jag ville låta det ligga vilande. Jag valde konkurs, dels för att det annars hade varit dyrt att betala våra ALMI-lån i flera år och dels för att jag liksom ville ha det 100% avslutat. Jag visste ju att jag aldrig skulle återuppliva det igen. Men i diskussioner, när jag rådfrågade folk runtomkring mig, så fick jag ofta samma (välmenande men dock…) kommentar: “Hmm, ja du kanske tycker att det är lite jobbigt att misslyckas så? Så det kanske är bättre att inte sätta det i konkurs… Det är ju inget misslyckande, men ändå…” Typ så. I all välmening som sagt, men genom att säga så, så säger man ju just att det är lite pinsamt att misslyckas.
Jag tycker inte att det ska vara det. Jobbigt är det dock. Fy tusan vad jobbigt det är innan allt är klart, men jag vill ta bort den där misslyckade-grejen och tänker istället att det är en lärdom på vägen till att lyckas. Och dessutom – vad är att lyckas egentligen? För mig är det att kunna skapa min egen vardag på ett sätt som jag trivs med. Att kunna tjäna pengar på det jag vill göra. Med folk som jag vill göra det med. Och just nu har jag det ju så. Jag har mitt eget företag med tre alldeles underbara kollegor.
Jag håller med dig. ??